Fotbollssnack

Påskhelgen har till alla fotbollsfanatiker varit fylld av härlig fotboll, men tyvärr för landslaget också mindre trevliga nyheter. Det första är att Zlatan inte kommer att ställa upp i jippomatchen mot Brasilien i London, av alla ställen, utan att han stannar kvar i Milano för att vila sitt knä. Gott så, Zlatan har inte direkt rosat marknaden den senaste tiden, och fick tydligen en del kritik från såväl tränare som italiensk media över sin insats mot Juventus. Det andra är förstås att Zlatan inte alls lyckats i landslaget, vad det beror på låter jag vara osagt, men det är förstås en viss skillnad på materialet i Inter mot vad som återfinns i landslaget.

Den andra, och milt sagt, värre nyheten – åtminstone personligt – var nyheten om att Erik Edman med största sannolikhet missar EM-slutspelet. I samband med att Edman gick in i en närkamp slets troligen korsbandet av på den svenske backen i Wigan. Även om det ännu är allt för tidigt att uttala sig om skadorna, såväl Edman, Wigan och landslaget väntar på resultatet av dagens (måndag den 24 mars 2008) magnetröntgen, men mycket talar för en lång frånvaro från fotbollen för Edman. Vill det sig riktigt illa kan det till och med vara så att Edmans karriär är i fara, vilket för honom personligen måste ses som en tragedi.
Underligt nog har Edmans öde i många avseenden glömts bort, fokus ligger istället på vem som nu ska ta hans plats i landslaget. I direktsändningen i Canal+ yttrade någon att Teddy Lucic minsann kunde återfå sin plats i landslaget, vilket fick mig att sätta lördagsölen i halsen och spotta ut chipsen. Är det verkligen så illa att det enda vi kan slänga in på vänsterkanten är en avdankad föredetting, som visserligen återfinns i mitt förmodade guldlag Elfsborg, ska återvända till landslaget? Räcker det inte med att Daniel Andersson förpestar landslaget med sin blotta närvaro?
Givetvis finns det gott om ersättare, och jag är inte direkt oroad över att Edman i någon högre grad kommer saknas rent fotbollsmässigt. Däremot är det förstås alltid trist när en spelare som verkligen brinner för sin sport tvingas lämna återbud, och Edman – som delvis lämnade Tottenham för franska Rennes – brinner verkligen för landslaget. Nu ser det tyvärr ut som om han får se på Fotbolls EM i tv istället för att själv delta, vilket förstås är en trist nyhet.

Den tredje nyheten var att landslagets förstemålvakt Andreas Isaksson nu är helt petad i Manchester City, och att hans chanser att få spela i City a-lag är minimala. Frågan är således om han nu också ska petas från sin plats som förstemålvakt i landslaget, och där anser jag definitivt att svaret är ja. In med Shaaban i mål som trots allt får spela i a-laget.
Nu kanske någon säger att Citys reservlag och deras matcher håller högre kvalité än vad Allsvenskan gör, och det är säkerligen sant, men det spelar ingen roll anser jag. Vad som däremot spelar roll är att Isaksson, oavsett klassen på motståndet, knappast kan ha något vidare självförtroende i sin roll som målvakt. Man kan också fråga sig hur det kommer sig att Isaksson uppenbarligen kommit på kant med såväl den förre tränaren Stuart Pearce och den nuvarande Sven-Göran Eriksson? Är det en slump eller är finns det något djupare bakomliggande orsak? Frågorna är många, men svaret är enkelt, i sommar ska Shaaban stå i målet och Isaksson får – i likhet med i City – agera bänkvärmare. Att ha en målvakt med stukat självförtroende som inte får spela håller inte, och Shaaban har visat att han är en skicklig målvakt som klarar av pressen…
Med detta lämnar vi landslaget och vänder oss istället mot vad som hände i helgen…

Igår avgjordes ”Super-Sunday” i Premier Leauge, en söndag då Manchester United mötte Liverpool i ett verkligt hatmöte och Chelsea tog sig an Arsenal i ett på förhand tippat stekhett Londonderby. Nu levde kanske inte riktigt matcherna upp till sina epitet, och även om matchen mellan United och Liverpool var den fotbollsmässigt bättre av dem två så har jag sett klart bättre matcher mellan de båda lagen. För även om Liverpools Javier Mascherano uppvisade starka känslor, så var det ändå en rätt snäll tillställning. Det är dock uppenbart att Liverpool har långt kvar tills man på allvar kan utmana United, som trots en svacka i mitten av andra halvlek, förde matchen precis som de ville. Nu kan man visserligen påpeka att Liverpool, efter att Mascherano blev utvisad, spelade med elva man, men det skedde i slutet av första halvlek och redan då var Liverpool totalt utspelat.
Situationen blev förstås inte bättre av att Mascherano lyckades med konststycket att snacka till sig en utvisning, och Benitez lär nog få avsluta sin karriär i Liverpool utan att ha lyckats besegra United i ligan. För jag tror inte Benitez är kvar i Liverpool säsongen 2008/2009, men frågan är förstås om det hjälper, Liverpool kommer oavsett vem som är vid rodret inte att kunna hota de tre stora. Precis som i höstas visade Liverpool att man väger på tok för lätt i dessa sammanhang.
Vad gäller United så måste man förstås ge Sir Alex Ferguson en eloge, inte nog med att han hållit sig kvar i laget i vad som känns en evighet, han visar trots detta på en enorm glädje med vad han gör. Man kunde ju tro att han efter mängder med titlar skulle bli uttråkad eller less på allt, men icke sa Nicke. Han står sin vana trogen och tuggar (eller idisslar) sitt tuggummi och svär som en borstbindare när det inte går som han tänkt sig. Vem som än nu lär efterträda Sir Ferguson kommer inte få en speciellt trevlig uppgift, oavsett vad han kommer göra så kommer han ändå att jämföras med den store Sir Alex Ferguson.
Innan vi lämnar Manchester så kan jag väl bara kort kommentera Marscheranos utvisning, som nog får anses vara bland det mest korkade och onekligen lär rendera honom en hel del mindre smickrande utmärkelser när säsongen ska summeras. Det var dock uppenbart att han redan från start var helt felfokuserad, och frågan är om inte Benitez skulle plockat ut honom redan halvvägs in i första halvlek, då han vid ett flertal tillfällen yttrat mindre smickrande ord om domaren. Det märktes också på hans hållning att han var helt felfokuserad, och här kanske skillnaden mellan Benitez och Ferguson är mest uppenbara, han saknar Fergusons fingertoppskänsla i de avgörande situationerna.

Inte heller lär derbyt mellan de båda Londongiganterna Arsenal och Chelsea hamna i några minnesböcker över minnesvärda insatser, efter en rätt intetsägande första halvlek vaknade matchen till liv i andra och Chelsea kunde rättvist också vinna matchen. Förlusten i Manchester gör nu att Liverpools chanser att vinna ligan, vilket vi redan visste, är försvinnande liten och frågan är nu om inte Arsenal också får räknas bort från den ekvationen. Nu ska man förstås inte ta ut allt på en gång, men Arsenal är nere i en rejäl formsvacka och frågan är om inte lagets hårda matchande nu kommer att ta ut sin rätt. Inte nog med att laget är indraget i den absoluta toppstriden i Premier Leauge, man ska dessutom försöka ta sig vidare mot Champions Leauge finalen, men då krävs att man slår Liverpool i kvartsfinalen. Ett lag man lite ironiskt nog möter även i ligan, och frågan är om Wengers mannar verkligen har kapacitet till det. Jag är faktiskt tveksam, och det som för några omgångar sedan såg ut som ett trekejsarslag ser nu ut att bli en kamp mellan Chelsea och Manchester United. För även om Chelsea och United också är involverat i kampen om Champions Leauge ser deras motstånd inte alls lika svårforcerat som Arsenals, lägg därtill det faktum att Arsenal har ett mycket ungt lag som utan tvekan har överpresterat under den gånga säsongen. Risken är väl rätt uppenbar att laget nu går in i en tyngre period, och att man då också tvingas till avbräck i kampen om Premier Leauge.
Vad gäller Avram Grants Chelsea så är nyckelmatchen för om klubben, tvi, skulle vinna ligan matchen på Stamford Brigde mot Manchester United. Seger där och laget ingen trodde skulle gå hela vägen, har ett drömläge. Nu är det förstås långt dit, men Chelsea har likt Arsenal imponerat stort den här säsongen, speciellt efter att Avram Grant tog över och tystat mycket av sina kritiker.

Glad påsk

Glad påsk önskar jag alla...själv ska jag jobba hela påsken...grattis eller något...

Tippa allsvenskan ett omöjligt uppdrag…

Faktiskt måste jag säga att årets upplaga av Allsvenskan är helt omöjlig att tippa, med undantag för Hammarbys värvning av Rami Shaaban så är det rätt ont om spektakulära värvningar. Detta gör också att det saknas, anser jag, någon klar guldfavorit, som på förhand kan utnämnas till storfavorit, och som i sedvanlig stil misslyckas att infria alla förväntningar. Nåväl, här kommer mitt försök i alla fall…

1. Elfsborg – Ett av allsvenskans kanske mest namnkunniga lag misslyckades förra året, men i år slipper boråslaget spel i Europacuper och kan helt koncentrera sig på Allsvenskan. Även om klubben möjligtvis kommer bli av med någon spelare under sommarens transferfönster känns truppen ändå förhållandevis stark.
2. Kalmar FF – Gjorde en braksuccé förra året och kom på en mycket imponerande andra plats, laget är näst intill intakt och har spetsats med nya brasilianska nyförvärv. Dock tror jag att spel i Europa kommer ta ut sin rätt och klubben får troligen vänta ytterligare en säsong på att vinna Allsvenskan.
3. Djurgårdens IF – Trots en helt okänd tränare gjorde Djurgården en hyfsad säsong, men det kändes dock som om det var långt till det material och spel som laget hade under sina guldår. Även i år lär laget vara med och slåss i toppen av serien, men det känns ändå som om laget måste höja sig rejält om man ska ta första platsen.
4. IFK Göteborg – Förra årets mästare lär, i sedvanlig stil, inte kunna försvara sin titel, som vanligt brukar spel i Europacuperna sätta krokben för den försvarande mästaren. Dock har IFK, även om det tar emot, en intressant trupp som troligen likt Djurgården lär vara med och slåss i toppen. Tyvärr för göteborgarna lär spelet i Europacuperna tära hårt på truppen, något som kommer synas i slutet av serien.
5. AIK – Pressen är alltid stor i AIK, något som många tränare, spelare och ordföranden fått känna på, förra året var förväntningarna hos solnaklubbens fans stora, men trots en hyfsad insats räckte det inte riktigt hela vägen. I år verkar kraven något mer realistiska, även om den evige talangen Bojan Djordjic värvats så lär inte det räcka till i slutstriden.
6. Hammarby IF – I sedvanlig ordning strulade det rejält i Söderklubben, var det inte trassel på läktarna så var det målvakter som gick sönder i tid och otid. Stora – allt för stora visade det sig – förväntningar på det amerikanska löftet Charlie Davies infriades inte och det blev en sjätteplats till slut. I år har Bajen gjort säsongens värvning i form av landslagskeepern Rami Shaaban, något som kunde genomföras efter att man lånat ut mittfältsgiganten Eugren. I år blir det inget guldfirande på Söder heller, men laget har potential även om anfallet måste klicka och Davies måste utnyttja sina lägen.
7. Helsingborgs IF – Förra årets stora guldfavorit floppade rejält, och även om laget tog sig oväntat långt i Europacupspelet har det stormat rejält i klubben, något som till ledde till att tränaren avgick. Även om förväntningarna i år är lägre, och kanske mer realistiska, så känns inte HeIF som något guldlag, interna strul brukar till slut avspeglas i resultatet.
8. Malmö FF – Guldfavorit som vanligt misslyckades, precis som sina skånska kollegor blev förra säsongen en stor missräkning. Trots ny tränare är det tveksamt om det hjälper, Malmö är visserligen (i alla fall på pappret) alldeles för bra för att dras ner i bottenstriden men det är något som saknas för att riktigt vara ett topplag.
9. Halmstad BK – Gjorde en helt ok säsong med tanke på förutsättningarna, som vanligt är intresset för laget utanför stadens gränser obefintligt och någon som helst organiserad klackverksamhet lyser med sin totala frånvaro. Trots att laget har ett av Sveriges mest välfyllda bankkonton så är värvningarna ofta i lågbudget klass, men vad gör det, laget brukar ändå göra bra ifrån sig.
10. Gefle IF – Gästrikarna chockade ett tag fotbollssverige när man under våren blev – om än en dag – serieledare och nyförvärvet Johan Oremo blev helt plötsligt hela den svenska journalistkårens nya gullegris. Precis som Halmstad värvar Gefle helst i sitt närområde och det är sällan frågan om några dyra investeringar, förlorade förra året sin utan tvekan bästa spelare i Rene Makondele men det lär knappast märkas.
11. Örebro SK – Trots enorma förväntningar från hemmapubliken höll sejouren i högsta serien på att ta slut efter endast en säsong. Precis som i HeIF var förra säsongen otroligt strulig med tränarbyte och internt tjafs, i år är troligen förväntningarna något mer realistiska men det lär knappast hjälpa. Närkingarna lär dock få fortsätta slåss i botten…
12. IFK Norrköping – Av nykomlingarna är förstås IFK Norrköping det mest intressanta och klassiska laget, och även om man vann Superettan så är det en enorm skillnad (fråga bara ÖSK) mellan de båda divisionerna. I likhet med ÖSK förra året är förväntningarna på hemmaplan enorma, men i realiteten får laget slåss för att undvika nedflyttning och/eller kval. Hur som helst är det otroligt skoj att ett klassiskt allsvenskt lag är tillbaka, och bortamatcherna i Norrköping brukar vanligtvis vara sköna bortaresor…
13. Trelleborgs FF – Skåningarna överlevde förra säsongen med bättre målskillnad och även i år får publiken på Tjångavallen se laget slåss i botten. Även om jag tror att de båda bottenlagen inte kommer hota TFF i någon större grad lär klubben få slåss hårt för att undvika kvalspel, men i slutändan lär man ändå lyckas…till alla klubbekonomers stora sorg…
14. Gais – Göteborgarna har allt sedan återkomsten harvat runt i bottenträsket, men nu är frågan om inte klubbens allsvenska sejour börjar lida mot sitt slut. Laget kommer få slåss med näbbar och klor för att undvika nedflyttning och frågan är om kvalspel räddar kvar klubben, jag är inte så säker…
15. GIF Sundsvall – Norrlandsfönstret har återigen öppnats på vid gavel i och med medelpadingarnas återkomst till Allsvenskan, men tyvärr lär det inte bli vidöppet speciellt länge. Giffarna lär med största sannolikhet göra Ljungskile sällskap i att återvända till Superettan efter en säsong i Allsvenskan…
16. Ljungskile – Förra säsongens överraskningslag gick hela vägen och är, tyvärr, tillbaka i Allsvenskan. Laget har satsat på i princip helt okända kort och en rad ratade spelare, lär knappast hjälpa och klubben kommer vara fast parkerad i botten av serien ända från starten.

Anschluß – ett österrikiskt dilemma

Igår onsdag högtidlighöll Österrike minnet av Anschluß, eller anslutningen till Tyskland genom en ceremoni i Wien där runt 80.000 ljus tändes utanför parlamentet, ljusen representerar de österrikiska judar som föll offer för nazisternas förintelse. I samband med detta höll också den österrikiske kanslern Alfred Gusenbauer ett tal där han sa att:
”[…]ingen kompensation kan någonsin förminska det som nazisterna gjorde mot våra judiska medborgare”.

Men helt okontroversiellt är inte högtidlighållandet, kritik har väckts mot den österrikiska historieskrivning, som i många avseenden sammanfattas av den 95 årige Otto von Habsburg, son till den siste haubsburgske kejsaren Karl I. Han förklarade vid ett möte i Wien att ”[…] ingen stat i Europa har en större rätt än Österrike att kalla sig för ett offer”.
Detta uttalande går helt i linje med de österrikiska försöken att framställa sig som ett offer, något som ständigt påtalas i den österriska historieskrivningen och när Österrikes roll i andra världskriget debatteras. Talmannen i det österrikiska parlamentet Barbara Prammer verkar dock inte helt dela den officiella historieskrivningen, i ett tal förklarade hon sin ståndpunkt och sa att ”[…] hävda att alla österrikare tvingades till övergrepp mot judarna är ett historiskt påfund”.
Men frågan är förstås hur mycket av den österrikiska historieskrivningen som egentligen är sann, eller om det mer rör sig om ett försök att dölja ett större samarbete och delaktighet i det som senare skedde. Nu är förstås inte Österrike ensam om att ha stora problem med hur den officiella historieskrivningen runt den nazistiska ockupationen ska se ut, länder som bland annat Frankrike, Ryssland, Belgien och Nederländerna lider av precis samma problem. Frågan blir dock hur pass mycket av den officiella bilden av Österrike som offer som egentligen stämmer, jag ställer mig något tveksam till den bilden, så låt mig förklara.

När det stora kriget (det vill säga Första världskriget) tog slut hade det en gång i tiden så mäktiga och inflytelserika Habsburgska imperiet förvandlats till ett litet och oansenligt land. För även om imperiet redan före kriget uppvisat stora interna slitningar, vilket också lett fram till bildandet av den så kallade dubbelmonarkin och slutligen också mordet på Franz Ferdinand i Sarajevo, så kunde österrikarna dock se sig själva som medborgare i ett vidsträckt och mäktigt imperium. Kriget gjorde som sagt slut på allt detta, en efter en bildade imperiets provinser egna stater och Italien annekterade Sydtyrolen, kvar blev en liten och oansenlig rest, Österrike.
I samband med gränsdragningarna drabbade österrikiska frikårer samman med miliser och landet skakades även av samma våldsvåg som svepte över Tyskland i efterdyningarna till krigsslutet. För Österrike var monarkins kollaps inte bara ett nationellt trauma, det var en ekonomisk katastrof, speciellt som stora delar av den österrikiska industrin låg i länder som nu blivit självständiga, bland annat Tjeckoslovakien. De första prognoserna om landets möjlighet att överleva sågs som små, och för den provisoriska nationalförsamlingen återfanns bara ett alternativ, att gå samman med Tyskland. Republiken Tysk-Österrike var född, men anslutningen förbjöds av segermakterna i samband med freden i Saint-Germain den 10 september 1919. Vid samma tillfälle så avvisades dessutom landets anspråk på Sydtyrolen och Sudetenland, anspråk som i många avseenden faktiskt ärvdes av Nazityskland.

Även om nu Österrike slapp de förödande etniska konflikterna bubblade nu istället en annan konflikt upp till ytan, nämligen den mellan det förhållandevis röda Wien och den katolskt konservativt dominerade landsbygden. Konflikten mellan dessa två ytterligheter skärptes i samband med börskraschen 1928, och Österrikes ekonomi havererade ytterligare en gång. Återigen försökte man från österrikiskt håll att närma sig Tyskland, den här gången via en tullunion 1931, men återigen så stoppades dessa planer av segermakterna. Effekterna av den ekonomiska krisen blev precis som i Tyskland att landet drabbades ånyå av stor social oro och upprepade kravaller och oroligheter. Som ett svar på det allt mer kaotiska läget så upprättades i februari 1933 en kvasidiktatorisk regim under förbundskanslern Engelbert Dollfuss. En rad partier, där ibland det österrikiska nazistpartiet – som starkt förordade en sammanslutning – förbjöds, och i februari 1934 drabbade polis, militär och frikårer samman med vänstersympatisörer i främst Wien. Efter våldsamma strider, som avslutades med att militären besköt arbetarkvarteren i Wien med artilleri, kvästes upproret och Dollfuss och gjorde det Fosterländska partiet till det enda tillåtna partiet.
Till skillnad från tidigare österrikiska politiker var Dollfuss inte alls intresserad – i alla fall inte vid denna tidpunkt – av någon form av sammangående med Tyskland, och Dollfuss sökte politiskt stöd hos Mussolinis Italien. Inspirerad av Mussolinis Italien så utfärdade också han i maj 1934 en ny författning, som förenade auktoritär katolicism med fascistiska förtecken.

Trots att det österrikiska nazistpartiet, som stöddes både ekonomiskt och politiskt, av sitt moderparti i Tyskland, var förbjudet så var det ändå en stark politisk aktör med relativt stort stöd bland österrikarna. Sommaren 1934 började man inom partiet att planera en statskupp, och den 25 juli 1934 stormar ett antal österrikiska nazister in på Dollfuss kontor och skjuter honom. På grund av interna konflikter inom partiet, där bland annat det österrikiska SA vägrade delta, blir kuppförsöket ett fullständigt fiasko. Senare på kvällen avlider också Dollfuss av sina skador, något som får omvärlden att reagera starkt. I Italien, där Dollfuss familj befinner sig, skräder inte Mussolini med orden och låter skicka förstärkningar till gränsen mot Österrike, samtidigt som Adolf Hitler desperat försöker två sina händer från ansvar för kuppförsöket.
Dollfuss efterträds av den i många avseenden rätt anonyme Kurt von Schussing, som i ett desperat försök att förhindra en tysk ockupation av Österrike söker stöd bland den så kallade Stresafronten (dvs de europeiska segermakterna). Taktiken visar sig dock inte speciellt lyckad, i takt med att Italiens allt mer aggressiva utrikespolitik leder till invasionen av Abessinien 1935, så spricker Stresafronten. Inrikespolitiskt försöker Schussing att bemästra de allt högre kraven på en sammanslagning med Tyskland genom att börja tillåta en rad partier, däribland det Socialdemokratiska partiet. Under allt mer press, såväl från Tyskland som från anschlussanhängare, försökte Schussing i mars 1938 rädda vad som räddas kunde av den österrikiska statens självständighet genom att anordna en folkomröstning. När nyheten spreds i Tyskland om Schussings agerande påbörjades en febril verksamhet, och efter hot om att Tyskland med våld skulle annektera Österrike tvingades Schussing avgå från sin post och folkomröstningen lades på is.
Natten mellan till den 12 mars började tyska soldater och österrikiska tulltjänstemän att bryta upp gränsbommarna och tyska arméstyrkor trängde in i Österrike. När nyheten spreds i Wien flockades folk på gatorna, och enligt den amerikanske journalisten William S. Shirer som var på plats i Wien vid tillfället, rådde det fullt kaos på stadens gator. Firandet av den tyska annekteringen tog sig dock snabbt otrevliga former, hundratals av stadens judar tvingades ut för att tvätta stadens gator och de österrikiska nazisterna var säkerligen inte sena med att angripa meningsmotståndare eller andra misshagliga personer. När Hitler sent omsider anlände möttes han av en enorm folksamling som ville se honom, och fira att Tyskland och Österrike nu var ett.
Hitler själv verkar dock inte varit allt för nöjd, för även om annekteringen av Österrike var en enorm framgång, så hade han under morgonen mötts av nyheten att större delen av de tyska stridsvagnarna aldrig nått fram till Österrike. Istället prydde de det österriska landskapet då flertalet av dem fått motorproblem och helt enkelt fick bogseras till Wien. Efter att han besökt Wien, och till den nytillträdde österrikiske förbundskanslern Arthur Seyss-Inquart stora besvikelse förklarat att Österrike upphört att existera och nu var en provins, drog han vidare på sin resa i Österrike. För Hitler var detta första gången han besökte Österrike sedan han lämnat Wien och flyttat till München åren innan krigsutbrottet.

I likhet med Arthur Seyss-Inquart – som senare blev vice generalguvernör i Polen och rikskommissarie i Nederländerna – fanns det nog gott om österrikare som blev besvikna på Anschluss. Österrike upphörde som stat och blev provinsen Ostmark istället. För landets tusentals judar och andra för nazisterna misshagliga personer, blev annekteringen början på såväl förnedring som förföljelse. För även om tyskarna i gemen såg annekteringen av Österrike som en framgång, såg många tyskar inte österrikarna som jämlika. Speciellt rådande kan man anta att den åsikt fanns bland de tyska officerarna, speciellt de som tjänstgjort på östfronten och vid den italiensk-österrikiska fronten, där de österrikiska trupperna haft blandade framgångar.
Men oavsett den tyska synen på österrikarna, så ställer dock annekteringen en rad frågor, var landet nazisternas första offer? Som vi har sett av min lilla (?) utläggning, så fanns det uppenbarligen ett brett folkligt stöd för Anschluss, om än kanske inte primärt med Nazityskland. En annan fråga är förstås hur man ska förklara den österrikiska behandlingen av judarna, och det faktum att landet – och då speciellt Wien – haft en lång historia av antisemitism. Även om Hitlers påståenden om att det först var i Wien han kom i kontakt med antisemitiska idéer, så kan man inte bortse från att staden – och även Österrike i sig – var (och kanske än idag är) fylld av antisemitiska grupperingar. I Österrike började även nazisterna, med österrikisk hjälp, att fördriva de österrikiska judarna. Genom Adolf Eichmanns byrå så började man samarbeta med sionistiska grupper, bland annat i USA, och kunde genom hot och utpressning jaga ut tusentals österrikiska judar. Det österrikiska experimentet, får nog sägas gav luft under vingarna till de inom SS och partiet som förespråkade den så kallade Madagaskarplanen.
Ytterligare en aspekt är det faktum att Nazityskland övertog Österrikes anspråk på Sudetenland, ett område som aldrig tillhört Tyskland men som däremot varit en del av det habsburgska riket. Så frågan får förstås bli, vilken skuld hade Österrike och kan man verkligen säga att landet var nazismens första offer, eller är det bara ett försök från Österrike att frångå sitt ansvar för vad som sedan hände. En annan fråga är förstås hur man ska tolka Österrikes politik innan Anschluss, landet var knappast en demokrati och förföljelsen av oliktänkande - primärt då på vänsterkanten - var utbrett, Gestapo hade således bara att följa de anvisningar som den österrikiska säkerhetspolisen gett för att jaga rätt på meningsmotståndare.

Usch

Usch vilken grå och trist onsdag det här verkar bli, och även om Västerås är en rätt grå och trist stad så blir den onekligen inte bättre av att allt är insvept i grå dimma. Nåja, man får väl glädja sig över att Västerås SK torskade mot Edsbyn och hoppas att Borås HC slår Västerås IK...

Listen very carefully, I shall say this only once

Kommer du ihåg den brittiska komediserien ’Allå, ’allå emliga armén? Inte, låt mig få friska upp ditt minne, det handlar om den runde och lite godtrogne René tillsammans med sin fru Edith driver ett café i det franska samhället Nouvion. Livet i det lilla samhället går sin gilla gång och Renés största problem är att hålla sina kärleksaffärer hemliga för sin fru, som trots att hon inte kan sjunga envisas med att underhålla caféets gäster och att svärmor inte avlidit. Låter det inte mysigt så säg?
Absolut, om det nu inte var för en sak, Nouvion är nämligen ockuperat av tyska soldater och den godtrogne René dras nu in i motståndsrörelsens försök att göra livet surt för de tyska soldaterna. Tyvärr för René så är de stationerade tyskarna mest intresserade av att plundra och undvika att skickas till Östfronten, och snart tvingas René hjälpa både motståndsrörelsen och tyskarna.

Serien kom 1982 och var en parodi på den idag troligen helt bortglömda serien ”Hemliga armén” som även den visades på svensk tv, men som aldrig fick samma kultstatus som ripoffen. Hur som helst så har nu den tyska tv-kanalen ProSiebenSat 1 valt att köpa in serien, som tidigare ”[…] inte ansetts lämpligt i Tyskland” enligt en talesman för BBC.
Ska bli intressant att se hur denna serie, som driver hejdlöst med såväl fransmän som tyskar, kommer slå i Tyskland och hur man ska lyckas föra över de ibland lysande accenterna till tyska.

Källor:

'Allå 'allå visas i Tyskland för första gången

Kamrat fyra procent vart är du?

Helgens Demoskop undersökning lär inte ha mottagits med jubel och firande i Vänsterpartiets, Kristdemokraternas och Sverigedemokraternas partihögkvarter. Snarare kan man väl anta att det säkerligen knäcktes en och annan gravöl bland partitoppen, såväl Kd som V hamnar enligt Demoskops undersökning klart under den så kallade fyra procentsspärren (med sporttermer slutspelsspärren) och trillar ut ur Riksdagen. Det populistiska Sverigedemokraterna tappar även de väljare, och kommer nu – enligt Demoskops undersökning – allt längre och längre bort från en plats i Riksdagen.

För Kd och V gäller det nu att förlita sig på Kamrat fyra procent, det vill säga väljare som taktikröstar på något av dessa två partier, men frågan är om det hjälper. Inte nog med att de båda partierna är profillösa man har dessutom hamnat i någon form av politiskt bakvatten utan möjlighet att nå fram till väljarna. Till detta ska också läggas att de båda partierna dessutom skakas av upprepade och djupgående interna stridigheter, där partiledningens försök att föra fram ett mer populistiskt budskap krockat med partiets mer konservativa krafter.
Konflikten inom Västerpartiet är förstås inget nytt, redan under Gudrun Schymans tid som partiledare drogs partiet med offentligt förda interna konflikter, något många hoppades skulle lösas när Lars Ohly valdes till ny partiledare. Tyvärr blev det inte så, utan konflikten förvärrades snare och Ohly fick – och får nog fortfarande – lägga mycket tid på att försöka lappa ihop partiet. Något som onekligen lett till att partiet åker berg och dalbana i olika undersökningar.

Konflikten inom Kd har däremot inte alls varit lika offentlig, men den har i många avseenden precis samma grund som den förbittrade konflikten inom V, nämligen kampen mellan reformister och konservativa. Under de senaste åren har Hägglund försökt att ändra bilden på Kd som ett mer liberalt parti, något som stött på patrull bland partiets kärnväljare. Under 2007 upplevde Kd en allvarlig kris när flera partimedlemmar började tala om att bryta sig ut och bilda ett nytt parti, tankar som inte realiserats men som troligen skadat partiet ordentligt. Hägglunds retorik och försök att förnya partiet har inte alls lyckats, snarare verkar han i likhet med Ohly hamnat i en politisk rävsax där partiledarnas försök att förändra bilden av partiet hamnat i konflikt med partiets väljare.
Ett annat problem är förstås att de båda partiledarna saknar sina föregångares kapacitet att nyttja media till sin fördel. Såväl Schyman som Alf Svensson får nog sägas vara föregångsgestlater när det gäller att på bästa sätt nyttja media för sitt och sitt partis bästa, något som såväl Hägglund som Ohly saknar. Nu är det i och för sig rätt långt kvar till nästa val, men frågan är om Hägglund och Ohly har kapaciteten att vända den här neråtgående trenden för sina partier, och om man har kapacitet att försöka lösa de – uppenbarligen – uppslitande interna stridigheterna.

Källor:
V och kd under riksdagsgränsen