Återigen är Afrika på tapeten igen, men den här gången handlar det inte om krisen i Sudan och vad som händer i Darfur, inte heller handlar det om Somalia och den tragedi som drabbar befolkningen där. Nej istället är det ett land många ser som ett föredöme och ett relativt välordnat land, nämligen Kenya. Oroligheterna har sin grund i det nyligen avslutade presidentvalet den 27 december 2007 då den sittande presidenten Kibaki vann, och oppositionsledaren Raila Odinga manade till protester.
De första protesterna slogs brutalt ner av polisen och Kibakis milis, och redan på detta stadium kunde man faktiskt se grunden till vad som nu håller på att hända. Nämligen det faktum att såväl Kibaki som Odinga har tappat kontrollen över det monster man skapat. För precis som många andra som nyttjat våldet som inrikespolitiskt vapen, är riskerna otroligt stora och möjligheterna att återfå kontrollen små. Inte nog med att protesterna mot Kibaki har politiska undertoner, det finns en djupare - och potentialt farligare - orsak till protesterna, nämligen etniska.
Tyvärr verkar varken Kibaki eller Odinga intresserade av att försöka finna en fredlig lösning på detta problem, det senaste mötet visade med tydlighet hur ointresserade dessa herrar är av att finna en politiskt hållbar lösning på problemet. Och samtidigt som halvhjärtade försök från omvärlden att medla inte lett till något, så fortsätter alltså våldsamheterna.
Denna våldsspiral har nu spritt sig över landet, och frågan är nu inte längre om, utan när det kommer att explodera över hela landet. Ännu mer oroväckande är de etniskt betingade våldet, något som onekligen för tankarna till vad som skedde i Rwanda under 90-talet.
Sunday, January 27, 2008
Saturday, January 26, 2008
Valet i USA
Det kan knappast gått någon förbi att det vankas presidentval i USA, såväl dagstidningar, morgontidningar och tv är fyllda om ett primärvalen. Det vill säga det val som ska avgöra vem som blir de två största partiernas presidentkandidat, en komplicerad och utdragen process där "supertisdagen" den 5 februari sägs avgörande.
Precis som vanligt är primärvalen smutsiga, kandidaterna gör sitt bästa för att smutskasta sin motståndare och ge vaga löften om politiken när han (eller hon) nu ska bli president. I Sverige röner kampen om vem som ska bli demokraternas kandidat mest intresse. Dels beror detta på att man i Sverige (och kanske också i Europa) ser demokraterna som mer europeiska i sitt tänkande än republikanerna, men också därför att demokraterna har framställt sig som miljövänner och motståndare till Irakkriget.
Intressant nog så domineras inte primärvalen av dessa frågor, såväl miljöfrågan som problemen i Irak har hamnat i skuggan av ett nytt, uppblossande problem. Den amerikanska ekonomin är på nedgång, flera banker och bolåneinstitut går på knäna och inflationen har skjutit i höjden. Pesimissmen breder ut sig bland de amerikanska väljarna, och man oroar sig nu mer för sina jobb än att isen på Nord- och Sydpolen smälter, eller att Irakkriget slukar ofantliga summor. Så den nu som nu trodde att Irak eller miljöfrågan ska bli ämnen som dominerar i den framtida presidentvalkampanjen får nog tänka om.
De två frågor där demokraterna troligen räknade med skulle kunna avgöra valet håller nu på att rinna dem ur händerna. Inte nog med det, bråken mellan Obama och fru Clinton kanske riskerar att fjärma väljarna från demokraterna vid presidentvalet, något som troligen orsakat utspelet om att smutskastningen måste sluta.
Vad som däremot är intressant är att se hur de båda huvudkandidaterna nu slår lite knut på sig själva, båda påstår sig vilja dra tillbaka de amerikanska trupperna från Irak. Frågan är bara om det är möjligt, Bush senaste truppförstärkning har onekligen gett önskad effekt och våldet har trappats ner. I takt med att temperaturen höjs i USA, så har också medias fokus lämnat Irak och nu får till och med vi läsa om vad kandidaterna ätit till frukost.
För republikanerna är detta förstås goda nyheter, för även om stödet för Irakkriget ökat något, så är det fortfarande ett politiskt ok som är svårt att skaka av sig. Fokus på något annat än kriget och miljön - frågor där republikanerna är svaga - är förstås en bonus. Dock är inte partiet helt hjälplöst, senator Bob McCain kan mycket väl bli partiets joker, speciellt som anklagelser om att han smitit från sin militärtjänst o.s.v. lär falla på sin egen orimlighet. Som soldat i Vietnam blev han krigsfånge, en bakgrund som George W. Bush saknade, och som i många avseenden legat honom i fatet.
Oavsett vem som nu vinner, så är det dock ingen agenäm uppgift för den kommande presidenten. USA är som sagt på väg mot en konjukturnedgång, hur stor och långvarig den kommer bli är omöjligt att säga i dagsläget. För även om man nu inte ska måla fan på väggen, så finns det tecken på att det kan bli en djup och långvarig konjukturnedgång. Oavsett vad så kommer USA:s näste president att få tackla en rad problem, ett enormt budgetunderskott, en konflikt i Irak som näst intill är omöjlig att lösa utan att förlora anseende, en uppblåssande konflikt mot Iran, miljön och en ekonomi i fritt fall.
Om nu McCain vinner, vilket jag inte alls finner helt omöjligt, kan hans arbete dessutom försvåras av att de båda husen domineras av demokraterna. Hans möjligheter att skapa någon form av koncensus i styret kommer försvåras, och risken är således stor att detta kommer drabba ekonomin.
Varför ska då vi bry oss om detta? Ja, det kan man ju fråga sig, men oavsett vad man nu anser om USA så har utvecklingen där stor betydelse för Sverige och EU.
Precis som vanligt är primärvalen smutsiga, kandidaterna gör sitt bästa för att smutskasta sin motståndare och ge vaga löften om politiken när han (eller hon) nu ska bli president. I Sverige röner kampen om vem som ska bli demokraternas kandidat mest intresse. Dels beror detta på att man i Sverige (och kanske också i Europa) ser demokraterna som mer europeiska i sitt tänkande än republikanerna, men också därför att demokraterna har framställt sig som miljövänner och motståndare till Irakkriget.
Intressant nog så domineras inte primärvalen av dessa frågor, såväl miljöfrågan som problemen i Irak har hamnat i skuggan av ett nytt, uppblossande problem. Den amerikanska ekonomin är på nedgång, flera banker och bolåneinstitut går på knäna och inflationen har skjutit i höjden. Pesimissmen breder ut sig bland de amerikanska väljarna, och man oroar sig nu mer för sina jobb än att isen på Nord- och Sydpolen smälter, eller att Irakkriget slukar ofantliga summor. Så den nu som nu trodde att Irak eller miljöfrågan ska bli ämnen som dominerar i den framtida presidentvalkampanjen får nog tänka om.
De två frågor där demokraterna troligen räknade med skulle kunna avgöra valet håller nu på att rinna dem ur händerna. Inte nog med det, bråken mellan Obama och fru Clinton kanske riskerar att fjärma väljarna från demokraterna vid presidentvalet, något som troligen orsakat utspelet om att smutskastningen måste sluta.
Vad som däremot är intressant är att se hur de båda huvudkandidaterna nu slår lite knut på sig själva, båda påstår sig vilja dra tillbaka de amerikanska trupperna från Irak. Frågan är bara om det är möjligt, Bush senaste truppförstärkning har onekligen gett önskad effekt och våldet har trappats ner. I takt med att temperaturen höjs i USA, så har också medias fokus lämnat Irak och nu får till och med vi läsa om vad kandidaterna ätit till frukost.
För republikanerna är detta förstås goda nyheter, för även om stödet för Irakkriget ökat något, så är det fortfarande ett politiskt ok som är svårt att skaka av sig. Fokus på något annat än kriget och miljön - frågor där republikanerna är svaga - är förstås en bonus. Dock är inte partiet helt hjälplöst, senator Bob McCain kan mycket väl bli partiets joker, speciellt som anklagelser om att han smitit från sin militärtjänst o.s.v. lär falla på sin egen orimlighet. Som soldat i Vietnam blev han krigsfånge, en bakgrund som George W. Bush saknade, och som i många avseenden legat honom i fatet.
Oavsett vem som nu vinner, så är det dock ingen agenäm uppgift för den kommande presidenten. USA är som sagt på väg mot en konjukturnedgång, hur stor och långvarig den kommer bli är omöjligt att säga i dagsläget. För även om man nu inte ska måla fan på väggen, så finns det tecken på att det kan bli en djup och långvarig konjukturnedgång. Oavsett vad så kommer USA:s näste president att få tackla en rad problem, ett enormt budgetunderskott, en konflikt i Irak som näst intill är omöjlig att lösa utan att förlora anseende, en uppblåssande konflikt mot Iran, miljön och en ekonomi i fritt fall.
Om nu McCain vinner, vilket jag inte alls finner helt omöjligt, kan hans arbete dessutom försvåras av att de båda husen domineras av demokraterna. Hans möjligheter att skapa någon form av koncensus i styret kommer försvåras, och risken är således stor att detta kommer drabba ekonomin.
Varför ska då vi bry oss om detta? Ja, det kan man ju fråga sig, men oavsett vad man nu anser om USA så har utvecklingen där stor betydelse för Sverige och EU.
Wednesday, January 23, 2008
Varför historia?
Ja varför just historia är en fråga jag rätt ofta får, och faktiskt är det en berättigad fråga, för varför blev det just historia?
För min del så var det redan ett intresse redan som liten, ett intresse som nu näst intill (med några få undantag) upptar större delen av min lediga tid. Men varför just historia?
Mitt svar på den frågan brukar bli "för att vi dagligen påverkas", vilket vanligtvis brukar besvaras med att "på vilket sätt då?" Ja och det är väl den eviga frågan, på vilket sätt påverkar historien oss?
För mig så är det uppenbart att vi påverkas, vilket inte innebär att jag påstår att vi styrs av historien, av vad som tidigare skett. Historien används också i olika sammanhang för att berättiga, eller förklara händelser i nutid, ett sådant exempel torde t.ex. Jugoslaviens upplösning vara där alla parter använt historien för att berättiga sin förda politik.
Det är därför det är så viktigt att kunna sin historia, just för att kunna se igenom propagandan.
En annan orsak är för att jag tycker det är intressant att läsa om hur människor förr i tiden tänkte, och varför de handlade som de gjorde. Här finner jag dock ett stort problem, då vår historieskrivning i allt högre grad blivit allt mer politiskt korrekt. Det är inte längre gångbart att försöka förstå (vilket inte ska tolkas som att man delar deras åsikter) hur människor förr i tiden tänkte, för om vi inte kan förstå det, ja då kan vi förstås inte heller förstå deras agerande.
Tyvärr har som sagt historieforskningen lämnat detta spår, istället försöker nu en högljudd - och farligt tror jag - grupp börjat applicera våra attityder på gårdagens människor. Det är förstås inget nytt, det skedde redan under 1600- och 1700-talet när man försökte visa hur outbildade och människan var under medeltiden. Tyvärr har denna bild blivit väldigt svår att sudda bort, åsikter som att medeltidsmänniskorna trodde att jorden var platt är en allmänt spridd uppfattning som verkar vara svår att röka ut. Men vad är det som är så farligt med att applicera våra attityder och åsikter på ett historiskt skeende?
Den främsta orsaken är att vårt tänkande skiljer sig radikalt åt från historiens åsikter, vi behöver bara gå tillbaka till 20-talet då åsikter som idag skulle leda till åtal var allmänt accepterade. Men genom att använda våra kunskaper om utvecklingen, och våra attityder så blir också de historiska personernas agerande helt obegripbart, ta bara ett sånt exempel som "Korstågen".
Nåväl, det är mina funderingar...
För min del så var det redan ett intresse redan som liten, ett intresse som nu näst intill (med några få undantag) upptar större delen av min lediga tid. Men varför just historia?
Mitt svar på den frågan brukar bli "för att vi dagligen påverkas", vilket vanligtvis brukar besvaras med att "på vilket sätt då?" Ja och det är väl den eviga frågan, på vilket sätt påverkar historien oss?
För mig så är det uppenbart att vi påverkas, vilket inte innebär att jag påstår att vi styrs av historien, av vad som tidigare skett. Historien används också i olika sammanhang för att berättiga, eller förklara händelser i nutid, ett sådant exempel torde t.ex. Jugoslaviens upplösning vara där alla parter använt historien för att berättiga sin förda politik.
Det är därför det är så viktigt att kunna sin historia, just för att kunna se igenom propagandan.
En annan orsak är för att jag tycker det är intressant att läsa om hur människor förr i tiden tänkte, och varför de handlade som de gjorde. Här finner jag dock ett stort problem, då vår historieskrivning i allt högre grad blivit allt mer politiskt korrekt. Det är inte längre gångbart att försöka förstå (vilket inte ska tolkas som att man delar deras åsikter) hur människor förr i tiden tänkte, för om vi inte kan förstå det, ja då kan vi förstås inte heller förstå deras agerande.
Tyvärr har som sagt historieforskningen lämnat detta spår, istället försöker nu en högljudd - och farligt tror jag - grupp börjat applicera våra attityder på gårdagens människor. Det är förstås inget nytt, det skedde redan under 1600- och 1700-talet när man försökte visa hur outbildade och människan var under medeltiden. Tyvärr har denna bild blivit väldigt svår att sudda bort, åsikter som att medeltidsmänniskorna trodde att jorden var platt är en allmänt spridd uppfattning som verkar vara svår att röka ut. Men vad är det som är så farligt med att applicera våra attityder och åsikter på ett historiskt skeende?
Den främsta orsaken är att vårt tänkande skiljer sig radikalt åt från historiens åsikter, vi behöver bara gå tillbaka till 20-talet då åsikter som idag skulle leda till åtal var allmänt accepterade. Men genom att använda våra kunskaper om utvecklingen, och våra attityder så blir också de historiska personernas agerande helt obegripbart, ta bara ett sånt exempel som "Korstågen".
Nåväl, det är mina funderingar...
Tuesday, January 22, 2008
Första inlägget
Så där, detta är det första inlägget, får vi se vad som händer och fötter här. Hade väl tänkt att försöka skriva lite om historiska eller nutida frågor som dyker upp, planen är iaf att försöka göra minst ett inlägg varje dag.
Vi får se om vi lyckas...
Vi får se om vi lyckas...
Subscribe to:
Posts (Atom)