Problemen hopar sig i Irak

Ironiskt nog när USA:s närvaro och policy i Irak verkar bära frukt, så möts man nu av nästa motgång. För även om USA uppenbarligen godkänt Turkiets operation mot PKK, så verkar man onekligen blivit tagna på sängen av den kurdiska reaktionen på Turkiets aktivitet i norra Irak. Inte nog med att kurderna reagerat starkt, även den irakiska regeringen har protesterat, och i tisdags sa en irakisk regeringstalesman att:
”Regeringen understryker att ensidigt militärt agerande inte är acceptabelt
och hotar de goda relationerna mellan de båda grannarna”.
Tillsammans med tidigare uttalanden så kan man nu ana en viss irritation över Turkiets agerande, och att man är såväl oroade som irriterade över den turkiska invasionen.

Men om avståndstagandet i Bagdad är starkt, så är förstås avståndstagandet långt större från Iraks kurder, som enligt källor har sänt delar ur den kurdiska milisen norrut. För även om Turkiet påstår att angreppet endast handlar om ett militärt försök att slå ut, eller i alla fall skada PKK, så finns det här en dold agenda. För Turkiet är det mer eller mindre självständiga irakiska Kurdistan en oroande utveckling, och nu ryktas det om att gränsstaden Kirkuks framtid snart ska avgöras. Skulle Kurdistan få tillgång till denna stad, vilket mycket talar för, så är det inte helt omöjligt att kurdernas möjligheter att föra en ännu mer självständig politik visavi Bagdad ökar. Staden ligger nämligen i en av Iraks oljerikaste regioner, och det skulle innebära att kurderna skulle få tillgång till stora inkomster från Iraks oljeexport.
Den turkiska räden in i Kurdistan kan mycket väl tolkas, vilket den uppenbarligen gör i Kurdistan, som ett försök från Turkiet att visa vem som egentligen bestämmer.

Även USA har, sent om sider, börjat så smått kritiserat operationen, som man visserligen stött och bistår genom att förse turkarna med underrättelsetjänstinformation. Idag reser den amerikanske utrikesministern Robert Gates till Ankara, där det förväntas att han ska uppmana den turkiska regimen om att inte operationen ska dra ut på tiden, och att turkarna snabbt ska vara ute ur norra Irak. Innan han avreste sa han:

"Det är viktigt att turkarna gör operationen så kort som möjligt, och sedan reser därifrån,

och att de är uppmärksamma på Iraks suveränitet."

Oavsett vad så har i alla fall striderna intensifierats, enligt källor har turkiska styrkor nått fram till en PKK bas i Zapområdet och Harkurk området där Turkiet satt in fallskärmsjägare och attackhelikoptrar. Hur många som dödats under striderna råder det delade meningar om, enligt officiella turkiska källor har 170 PKK soldater och 17 turkiska soldater fått sätta livet till. Enligt PKK har minst 80 turkiska soldater dödats och en helikopter skjutits ner, som vanligt ligger väl sanningen någonstans däremellan.

Källor:
Irak kräver utmarsch

Hög diplomati om turkräd i Irak

Turkiska styrkor närmar sig PKK-bas

Veckans video

Veckans videos kommer från den brittiska supergruppen Pet Shop Boys och först ut är är en tidig hit från 80-talet, Opportunities (Let's Make Lots of Money). En i mitt tycke en av deras klart bästa låtar...Nåväl, ska inte uppehålla er något mer, avnjut nu synthpop från 80-talet när den är som bäst...


Pet Shop Boys - Opportunities (Let's Make Lots of Money)

Dagens andra video kommer även den från Pet Shop Boys och är en annan av mina - många - favoriter med denna grupp.


Pet Shop Boys - Being boring

Dagens sista video är en Paninaro, en låt som ursprungligen bara släpptes i Italien och först på 90-talet släpptes i övriga Europa som en remix. Som kuriosa kan väl man också nämna att detta är den enda låt som Chris Lowe sjunger...eller vad man nu ska kalla det. :)


Pet Shop Boys - Paninaro

Fortsatta strider i norra Irak

Under helgen, som tyvärr har inneburit lite annat att göra än att glo på datorn, så har den turkiska offensiven i norra Irak fortsatt. Under söndagen kom oroväckande nyheter om att striderna har intensifierats, något som fått såväl USA, den irakiska och kurdiska regeringen att protestera.
Enligt turkiska källor har 15 turkiska soldater dödats, men PKK källor anger de turkiska förlusterna till 22 man och en helikopter. Senare under dagen så bekräftade turkiska källor att en helikopter störtat, men att omständigheterna än så länge inte är kända. Det är dock inte helt omöjligt att PKK:s påstående stämmer, men med tanke på de förhållanden som råder i regionen kan förstås också helikoptern ha kraschat av andra orsaker.

Det allt mer spända läget har dock gjort att såväl USA, den irakiska och kurdiska regeringen har protesterat. För även om USA uppenbarligen känt till – och godkänt - operationen inne i Kurdistan, är det ett känsligt ämne på grund av USA kopplingar till såväl irakierna, kurderna och turkarna. Och även om den kurdiska regeringen sagt att man inte stödjer PKK, så kan man anta att det vore en mardröm om de kurdiska miliserna och turkiska förband drabbar samman.
Samtidigt som striderna rasar i norra Irak så har den irakiska regeringen vädjat till Turkiet om återhållsamhet. En irakisk regeringstalesman sa att såväl presidenten Jalal Talabani och premiärministern Nouri Maliki varit i kontakt med Ankara och framfört sina åsikter.
”Vi förstår vilket hot Turkiet står inför, men militära operationer löser inte Turkiets problem med PKK”, konstaterade presstalesmannen.

I det självstyrande Kurdistan var dock tonläget något mer uppskruvat och Massoud Barzani, den kurdiske presidenten, har protesterat och lovat att kurderna ska ”ståndaktigt bemöta den turkiska aggressionen". För även om Barzani sagt att man stödjer kampen mot PKK, så är varken han eller kurderna dummare än att de inser att den turkiska aktionen också ska ses som en varning från turkiskt håll om att man kan göra lite som man vill.
I ett försök att lugna ner känslorna har nu den amerikanske utrikesministern Robert Green manat Turkiet att aktionen ska bli så kortvarig som möjligt. Han påpekade också ”att militära anfall inte är tillräckliga för att få ett slut på kurdproblemet i Turkiet. Det krävs också politiska och ekonomiska åtgärder för att dra undan stödet för PKK”.

Men vid sidan av oron för ytterligare oroligheter i Irak, så pekar också vissa på att Turkiets angrepp kan få obehagliga konsekvenser även för dem. PKK:s ledning har uppmanat kurder i de turkiska städerna att förena sig med PKK:s kamp, och det är inte helt otänkbart att konflikten nu sätter sitt avtryck även inne i Turkiet. Enligt nyhetsbyrån Firat har Bahoz Erdal (PKK:s befälhavare i Irak) uppmanat kurder i Turkiet att "bränna hundratals bilar varje natt", han lär också sagt:
"Om de vill krossa oss så måste våra unga göra städerna obeboeliga.
Vi är inte emot det turkiska folket, men detta är krigets verklighet.
Kurdistans gerilla är inte bara 7 000 eller 10 000, de är hundratusentals."

Källor:
Många döda i kurd-turkiska strider (DN)
Många döda i kurd-turkiska strider (SvD)

Turkiet in i irakiska Kurdistan

Det är förstås väldigt trist att behöva konstatera att världen uppenbarligen bara klarar av att hålla fokus på en enda konflikt i taget, och att möjligheten att multitaska i frågan är starkt begränsad. För samtidigt som världspressen nu koncentrerar sina krafter till Kosovo och vad som händer i Serbien, så stannar förstås inte resten av världen upp. Faktum är att man troligen kan anta att vissa aktörer utnyttjar situationen, och helt enkelt skrider till verket med sina planer då man vet att massmedia och andra aktörer är fullt upptagna någon annanstans.
Man kan med fog anta att Turkiet faktiskt resonerar på detta viset, speciellt som nyhetsrapporteringarna från vad som händer i Irak nu börjar sina ut. I takt med att USA, den irakiska regeringen och de shia- och sunnidominerade miliserna skapat någon form av lugn i landet, har också nyhetsrapporteringen från landet minskat till att handla om mindre nyhetstelegram. Inte ens självmordsbomber röner någon större uppmärksamhet, och det kanske säger mer om oss människor än vad det gör om situationen i Irak.
Hur som helst, i morse kom nyheten att Turkiet, på nytt, gått in i norra Irak, i det mer eller mindre självständiga Kurdistan. Aktionen i sig är väl knappast något oväntat, allt sedan årsskiftet har Turkiet laddat upp med stora styrkor längs den turk-irakiska gränsen, och vid ett flertal tillfällen så har Turkiet antingen beskjutit eller angripit mål inne i Irak.

Vad den turkiska militären primärt är ute efter är förstås PKK, den kurdiska marxistiska gerilla som påstås ha baser i norra Kurdistan. Helt ogrundat är säkerligen inte Turkiets anklagelser, även om PKK i sig troligen har litet stöd bland Kurdistans styrande, är man aktiv i en region som varken den kurdiska milisen vill eller kan patrullera. Precis som Al-Qaida och talibanerna sökt sig till de otillgängliga gränstrakterna längs den gränsen mellan Afghanistan och Pakistan, har PKK under långa perioder varit aktiva i norra Irak, även under Saddams styre. I denna otillgängliga region är det näst intill omöjligt för såväl den turkiska militären som de kurdiska förbanden att bevaka gränsen, något som uppenbarligen PKK kan utnyttja.

Nåväl, det var ju PKK:s vara eller icke vara i Kurdistan som det här blogginlägget skulle behandla. Utan det faktum att den turkiska operationen, som enligt kurdiska källor inleddes redan igår när ställningar i norra Irak besköts av turkiskt artilleri, troligen inte är en slump. Snarare så rör det sig nog om en noga vald tidpunkt, då man vet att omvärlden är helt inriktad på vad som händer i Kosovo, och där ett – vad den turkiska militären påstår – begränsat turkiskt intrång i norra Irak, knappast lär nå huvudrubrikerna.
Förstås har de rätt i sitt antagande, omvärlden är alldeles för upptagen med vad som händer i Kosovo och i Belgrad, vilket i sig det inte är något fel på. Problemet är bara att världen fortsätter snurra, något som Turkiets angrepp onekligen är ett bevis för. Vad kan man då förvänta sig av Turkiets angrepp, troligen rätt begränsade resultat. PKK har varken kapacitet eller intresse av någon utdragen strid med den turkiska armén, utan man kommer troligen att successivt dra sig tillbaka efter att ha åsamkat den turkiska armen, vad man anser vara, kännbara förluster.
Den turkiska armén har inte heller kapacitet, i alla fall inte under de nuvarande premisserna, att ta upp kampen mot PKK. Istället kan man anta att detta är ett sätt för militären att visa hemmapubliken att man agerar, och att man inte kommer att acceptera en självständig kurdisk stat. Och nu kommer vi nämligen till pudelns kärna, den senaste månadens vapenskrammel och operationer i norra Irak ska förstås tolkas som en varning till Iraks kurder, hit men inte längre. Vad som gör frågan ännu mer delikat är det faktum att såväl Turkiet som Kurdistan är nära, speciellt kurderna, allierade med USA. Frågan är således hur USA ska kunna avväpna detta problem, för saken är den att om det nu skulle gå åt fanders med övriga Irak, har ändå USA Kurdistan att luta sig på.
Här är USA generellt sett omtyckt och regimen välvilligt inställd till USA, och jag tror att det som hitintills gjort att USA avstått från att erkänna Kurdistan som en självständig stat är just Turkiet. Ett erkännande av Kurdistan skulle troligen spoliera USA:s relation med Turkiet, och frågan är nu när Putins Ryssland återigen spänner musklerna om USA verkligen vågar detta.

Nya uppgifter har nu inkommit, vilket gör att jag reviderar lite här i bloggen. Turkiet säger sig nu vara på att genomföra en operation som beräknas ta cirka två veckor. Enligt källor inom den turkiska armén till CNN Türk ska operationen pågå i 15 dagar och består av mellan 3 - 10 000 man. Enligt källor i Kurdistan rör det sig om ett par hundra man, så gissningsvis ligger väl sanningen någonstans därimellan.
Inte heller har operationen genomförts utan USA:s vetskap, enligt Vita Husets talesman Scott Stanzel så "kände [USA; min anmärkning] till detta i förväg, som ni vet håller USA med Turkiet om att PKK är en terroristorganisation". Något som troligen borgar för att operationen med största sannolikhet inte kommer rendera i sammandrabbningar med reguljära kurdiska förband, vilket man kan anta vara orsaken varför den "turkiske presidenten Abdullah Gül ringde under natten sin irakiske kollega Jalal Talabani och bjöd honom till Turkiet, samtidigt som han informerade om markoffensiven" (enligt Güls presskansli).

Källa:

Turkiska markstyrkor in i Irak
Turkisk tvåveckorsoffensiv i Irak

USA:s ambassad i brand

I Belgrad blev tydligen protestdemonstrationerna så våldsamma som man kunde förvänta sig, under kvällen kom rapporter om att demonstranter tagit sig in i USA:s ambassad och senare kom också uppgifter om att den stuckits i brand. Givetvis kommer detta leda till diplomatiska förvecklingar, eller ytterligare skärpa det ordkrig som nu hotar att bryta ut mellan bland annat USA och regimen i Belgrad.
Vad som dock är oroväckande är att detta innebär att EU:s och västvärldens försök att nå ett närmande med Belgrad och Serbien är lagd på is. Frågan är bara hur länge, och hur världssamfundet nu ska finna en hållbar lösning i Kosovofrågan. För detta lär ytterligare spä på de krafter inom Serbien som vill fjärma sig från väst, och istället söka sig österut till en normalt sett välvilligt inställd allierad i Moskva. Ett annat problem är förstås att möjligheterna för världssamfundet att kunna åtala de serber som misstänks för krigsförbrytelser under inbördeskriget i Jugoslavien lär vara starkt begränsat. Bland många av de serbiska nationalisterna ses dessa personer som nationalhjältar, och det kommer endast att förstärkas inom Serbien. De västvänliga politikerna kommer nu med största sannolikhet att tvingas flytta sina positioner mot ett mer anti-EU läger, och det kommer troligen att innebära att Serbien under en lång tid framöver kommer att vara väldigt, väldigt fientligt inställd till EU.

Ett annat problem är förstås det faktum att EU inte är ett dugg ense i frågan, även om man nu från vissa håll i Sverige försöker framställa det så. Det finns en rad länder, bl.a. Grekland med starka historiska, kulturella och religiösa band till Serbien, och som varken har lust eller vilja att offra dessa för Kosovo. Till dessa länder ska också Spanien läggas, för jag är nämligen tveksam till om Madrid är så hemskt road av tanken på att Baskien och Katalonien går i samma fotspår som Kosovo och förklarar sig självständiga.
Hur detta faktum kommer att påverka utvecklingen i Kosovo och Serbien är förstås för tidigt att säga, men jag tror att serberna kallt räknar med visst begränsat (om än inofficiellt) stöd från en rad EU länder, främst då Grekland. Det här ställer givetvis till med en rad problem, om nu EU ska lyckas i Kosovo kräver detta att alla medlemsländerna ställer upp helhjärtat i frågan. Givetvis kommer inte detta att ske, jag kan redan nu se att många länder, bl.a. Grekland och Spanien kommer att vänta rätt länge med att erkänna Kosovo. Riktigt hur EU tänkt tackla denna fråga är förstås oklart, och frågan är om det inte redan nu kommit grus i EU:s maskineri när det gäller Kosovo. För tyvärr är det så att EU just nu verkar ha tagit vatten över huvudet, inte nog med att man involverat sig i Kosovo, det förs en intensiv och diplomatiskt irriterad konflikt rörande EU:s utvidgning. Även om vi nu kan avskriva Serbien som ett nytt EU-land, så lär Kosovofrågan med största sannolikhet innebära att frågan om Turkiet som ny medlem i EU lär avgöras till Turkiets nackdel. Jag kan tänka mig att till exempel Frankrike, som motsatt sig Turkiet som ny EU-medlem, kan börja trilskas i frågan.

Men nu åter tillbaka till Serbien där allt började, för det är uppenbart att Serbien nu i alla fall går mot en mycket, mycket oviss framtid till mötes. Tyvärr delar serberna detta med befolkningen i EU-länderna, risken är nämligen att frågan om Kosovo återigen öppnar upp gamla sår som många trodde läkt för länge sedan. Som jag pekat på så är så icke fallet, för precis som Tito endast dolde såren efter andra världskriget och de politiska och etniska motsättningarna under mellankrigstiden, har EU gjort precis samma sak…

Bifogar även en bild från tisdagens Champions Leauge möte mellan grekiska Olympiakos och engelska Chelsea, något som onekligen visar att det Europa inte på något sätt är enat i frågan.


Källa:
USA:s ambassad angripen

Dagens låt

Dagens låt kommer från Morrisey, och är "Thats how people grow up", en låt som spelas flitigt just nu.
Det enda trista är att Moz tyvärr inte heller i år lär få sjunga Storbritanniens bidrag i Belgrad, men någon gång kanske britterna inser att Moz både vill och faktiskt skulle kunna få britterna att hamna på den övre halvan...
Nåväl, håll till godo, här är Moz senaste.

I fabeldjurens underbara värld...

Klockan hade passerat tolvstrecket och de båda pojkarna som gömde sig vid flodbädden stirrade stint ut mot den ringlande floden. Trots att de båda pojkarna visste att de egentligen inte fick vara uppe så här sent, och att natten – trots att det var sommar – var iskall, vägrade de lämna sitt gömställe. En lätt dimma hade bildats över floden, vilken tillsammans med det kalla månljuset gav en lätt spöklik känsla och det var nu svårt att riktigt se andra sidan av floden.
”Hur länge ska vi behöva ligga här?” sa den ena pojken samtidigt som han försökte, utan framgång att kväva en hostning.
”Jag vet inte, men sa inte den där gamla aboriginen att det här var det perfekta stället om man ville se bunyipen?” svarade den andre pojken.
”Det är mycket möjligt”, svarade den förste pojken. ”Men jag fryser och vi har varit här i fyra nätter utan att ha sett så mycket som en fågel”.
”En liten stund till, bara en…”
Plötsligt bröt ett gällt och högt skrik tystnaden, de båda pojkarna blev tysta och tittade oroligt mot floden.
”Vad var det?” sa den ena pojken.”Vad vet jag, det lät inte som någon fågel i alla fall”, svarade den andre pojken.
”TITTA!” skrek den förste pojken och pekade på något som kom simmande i floden. ”Vad är det?”
Något kom simmande mot deras gömställe, och de båda pojkarna började springa därifrån. Varelsen i vattnet ökade takten och plötsligt tappade en av pojkarna fotfästet och föll handlöst ner i vattnet bland ruttnande vass och lera. Desperat försökte han ta sig upp för den hala och branta flodbädden.
”RÄDDA MIG!” skrek han i desperation, samtidigt som han såg hur varelsen kom allt närmare och närmare.
Men hans kompis hade för länge sedan sprungit iväg och det skulle dröja till dagen efter innan polisen hittade kvarlevorna av pojken.

Som ni förstår är detta enbart en av mig påhittad berättelse, men den är tänkt att leda oss in på ett nytt litet projekt jag tänkt göra här på bloggen. Nämligen om att ibland skriva om lite lättare, utan att för den delen tumma på historieperspektivet, ämnen, i detta fall monster. Först ut i denna serie blir Australiens bidrag, Bunyip.

Allt sedan de första européerna under 1700-talet anlänt till Australien så spreds rykten bland européerna om ett fruktansvärt monster som härjade på den australiska landsbygden. Men även om många påstod sig hört dess blodisande skrik, eller sett resterna av dess olycksaliga måltider, så hade ingen sett den eller kunde ge någon redogörelse för vad det var.
Berättelserna om monstret, som baserades på aboriginernas berättelser om ett vattenlevande monster med hästsvans, fenor och valrosliknande betar eller horn, togs inledningsvis på största allvar. Med tanke på alla underliga djurarter som de första européerna stött på i Australien, var det förstås inte underligt om aboriginernas berättelser om träskmonstret togs som ett verkligt, men ännu oupptäckt, djur.
Rapporter om monstrets existens fortsatte att strömma in, och 1846 hittades ett kranium som antogs härröra från en bunyip längs Murrubidgeeflodens strand i New South Wales. När fyndet 1847 ställdes ut på Australian Museum i Sidndey orsakade det en våg av nya iakttagelser och berättelser om underliga händelser längs floden. Efter två dagar försvann dock kraniet spårlöst, och det visade sig senare att det i själva verket rörde sig om ett missbildat häst- eller kalvkranium.

I takt med att allt mer av Australien utforskades och inga bevis för dess existens kunde finnas, började också dess existens att ifrågasättas. De fruktlösa försöken att finna varelsen har skapat uttrycket ”why search for the bunyip?”, vilket innebär att ens tillvägagångssätt är fruktlös eller omöjligt.
Det verkar dock inte finnas något entydigt svar på varifrån berättelserna baseras på, det enda man vet är att bunyipen uppenbarligen spelat en viktig roll i aboriginernas sägner. Det finns gott om klippmålningar som antas föreställa varelsen, och man antar att historien om träskmonstret går minst tio tusen år tillbaka i tiden.
Bland forskarna är man dock oense om varifrån berättelserna om varelsen härrör. För även om vissa pekat på att vissa inhemska australiska djur troligen kan förklara många av de europeiska iakttagelserna så är det tveksamt om dessa kan förklara aboriginernas berättelser, dessa torde rimligtvis vara kända av urinvånarna. Istället anser vissa att berättelserna helt enkelt härrör från minnen av idag utdöda djurarter, t.ex. Diprotodon. Andra menar att bunyipen helt enkelt var sälar som under tidvattnet förirrat sig in i flodsystemet och sedan inte kunnat ta sig ut. Det är inte helt ovanligt att den australiska pälsälen tar sig upp i Murray-Darlingfloden, och man har hittat och dödat sälar så långt upp som i Canberra.

Fidel Castro avgår

Den 2 december 1956 anlöper kryssningsfartyget Granma det som idag kallas Granma province, och ett 80-tal blöta och troligen sjösjuka exilkubaner under ledning av Fidel och Raúl Castro, Ernesto "Che" Guevara och Camilo Cienfuegos stiger i land. Platsen för landstigningen var noga valt, 61 år tidigare hade José Martí landstigit i samma område när Kuba gjorde sig självständigt från Spanien. Väl framme så etablerade 26 juli rörelsen, som döpts efter ett misslyckat kuppförsök 1953, ett fäste i bergen, och inledde angrepp mot den sittande regimen under ledning av den USA-stödde diktatorn Fulgencio Batista (1901 - 1973).

Batista hade allt sedan 1930-talet varit en frontfigur inom kubansk politik, och hade redan 1940 valts till president, en post han lämnade 1944. Trots detta utövade han stort inflytande på Kubas politiska liv bakom kulisserna, och 1952 tog han makten genom en statskupp. Även om Batista varit populär och haft ett stort stöd bland kubanerna, började hans populäritet att falla i takt med att all form av politisk opposition slogs ner brutalt samtidigt som hans regim - delvis tack vare kopplingarna till den amerikanska maffian - blev allt mer korrumperad. Protester mot Batista blev allt vanligare, och den 26 juli 1953 angreps Moncada-kasernen av oppositionella under ledning av en före detta försvarsadvokat vid namn Fidel Castro. Angreppet misslyckades, och Castro och flera andra greps och fängslades. Den 15 maj 1955 valde dock Batista, troligen i ett försök att mildra kritiken, att släppa de fängslade och Castro valde att fly till Mexico.

Den 2 december 1956 så Castro tillbaka, men den här gången var det Batista som fick dra det kortaste strået och den 1 januari 1959 tvingades han brådstörtat lämna landet och fly till Dominikanska republiken.

Fidel Castro och de andra medlemmarna i 26 juli rörelsen kunde göra en bejublad entré i Kubas huvudstad Havanna, och snart etablerade sig Castro som landets nye ledare. Från grannladet USA möttes Castros maktövertagande med blandade känslor, USA hade allt sedan Spanien tvingats bort haft stora intressen i landet och hade också stött Batistas regim. Det dröjde dock inte länge innan Kuba och USA hamnade på kollitionskurs, och under början av 1960-talet började USA utarbeta planer för hur man skulle bli av med Castro. Ett misslyckat försök att landsätta exilkubaner i Bahía Cochinos (grisbukten) den 17 april 1961 stärkte troligen bara Castros ställning, och tvingade Castro att söka nya allierade.

Den 22 oktober 1962 blev dock denna, för de flesta i USA och resten av världen, fullständigt okända konflikt, i högsta grad allvar. Amerikanskt spionflyg hade upptäckt att Sovjetunionen börjat anlägga raketramper på kubansk mark. Den amerikanske presidenten Kennedy valde i ett tv-tal att lägga korten på bordet och krävde att de sovjetiska raketramperna skulle tas bort, under 13 intensiva dagar förberedde sig resten av världen på ett kärnvapenkrig, men till slut valde Nikita Chrusjtjov att demontera ramperna. För president Kennedy var det sovjetiska beslutet att ta bort ramperna en stor vinst, för Chrusjtjov var det början på slutet.

Efter detta valde USA helt enkelt att försöka isolera Kuba, en politik som dock visade sig tämligen misslyckad. Inte nog med att mängder med människor inspirerades av Castros revoltion, den hade dessutom genomförts av en rad unga och massmedialt gångbara personer. Såväl Castro som Guevara blev ikoner för en hel generation, och Castro försökte nu - med blandand framgång - sprida sina revolutionära idéer till såväl Latinamerika som Afrika. Castros regim överlevde tio amerikanska presidenter, och George W. Bush blir den förste amerikanske preisdent sedan Dwight Eisenhower som nu kan blicka ut mot ett Kuba utan Fidel Castro som dess ledare.

För idag, den 19 februari 2008 valde så Fidel Castro Kubas diktator att, inte helt oväntat, annonsera sin avgång. I tidningen Granma (döpt efter den båt som Castro anlände med till Kuba den där decemberdagen 1956) skriver han:
"Jag meddelar härmed att jag inte har för avsikt, och inte heller kommer att tacka ja - jag upprepar - att jag inte har för avsikt, och inte heller kommer att tacka ja till posten som president och överbefälhavarare".

I och med detta har en av de sista kvarvarande resterna från det Kalla Kriget försvunnit, och George W. Bush blir alltså den förste amerikanske presidenten sedan 1959 att få se ett Kuba utan Fidel som officiell ledare för landet. Frågan är förstås när näste amerikanske president kan se Kuba utan familjen Castro som Kubas statsöverhuvud, med tanke på att Rául Castro är 76 år så är det väl inte helt orimligt att anta att det inte lär dröja allt för länge.

Frågan är dock vad som nu kommer hända i Kuba utan Fidel Castro. I många avseenden är Kuba på väg tillbaka till vart man började när Castro den där decemberdagen 1956 klev av Granma. Landets ekonomi är körd i botten, och Chavez oljepengar kan förstås inte ersätta det stöd landet trots allt kunde tillgodogöra sig under det Kalla Kriget. Då Sovjetunionen köpte kubanskt socker till överpriser och sålde vete och olja till underpriser, något som givetvis gjorde att Castro kunde imponera på omvärlden med att landet hade Latinamerikas högsta levnadsstandard.

Utrikespolitiskt är också landet idag troligen än mer isolerat än vad man varit på många år, flera tidigare Kubavänliga regimer och politiker har bytt ställning eller tonat ner sina positiva omdömen om Kuba. Och även om man Morales och Chavez (i Bolivia respektive Venezuela) får räknas som några av Kubas närmasta allierade, så måste ändå Kubas försök att närma sig Iran tolkas som ett tydligt tecken på desperation.

En annan fråga är förstås vilken väg Kuba nu ska ta, ska man försöka vrida klockan tillbaka eller kommer Kuba att reformeras? På vilket sätt kommer den generation kubaner som inte upplevt revolutionsåren eller landets Gyllene period att reagera. Onekligen är det en intressant och spännande utveckling...

I Sverige verkar nyheten mötts av idel, åtminstone från rikdagspartierna, positiva reaktioner:

Socialdemokraternas utrikespolitiska talesman Urban Ahlin säger:
"Man ska inte förringa Castros roll på Kuba, med bra utvecklad sjukvård och skolor. Men det förtar inte att han varit en diktator".

Utrikesminister Carl Bildt tillägger på sin blogg:

"Kubas folk har samma rätt till frihet och demokrati som alla andra folk, och vi hoppas innerligt att nya möjligheter till en utveckling i denna riktning också skall innebära nya möjligheter till samarbete mellan Kuba och världen i övrigt".

Inte ens Lars Ohly verkar vara allt för sorgsen när han beskriver Kuba
"Förhoppningsvis leder det här till en demokratisering av Kuba. Att sjukvården och utbildningen är väl utvecklad förtar inte att Kuba är en dikatur".
En lite mer tvetydig kommentar avslutar det hela från Svensk-kubanska föreningen:
"Vi är glada för allt som Fidel Castro har gjort för det kubanska folket. Vi är också glada för att han ska fortsätta kämpa".

Källor:

Fidel Castro avgår

Bildt: ”Slutet på en epok”

”Inte oväntat att Fidel avgår”

Fidel Castro avgår

NE

Wikipedia

Reinfeldt och Kosovo

Idag säger statsminister Fredrik Reinfeldt i Svenska Dagbladet att svenskt erkännande av Kosovo inte lär dröja länge, samtidigt som han på ett oroande sätt förklarar att det:
"kommer att handla om en långvarig uppbyggnad av en statsbildning som ännu inte är mogen att stå på egna ben, och som under längre tid kommer att ha ett betydande internationellt inflytande över den processen".
Jag vet inte riktigt om Reinfeldt är medveten om hur oroväckande detta egentligen låter. Frågan är nämligen hur länge det är tänkt att EU ska vara involverad i Kosovo, och när landet egentligen är moget att stå på egna ben. Vad som dock är mer oroande, vilket DN:s journalist Maciej Zaremba visade i sin lysande artikelserie om EU:s och FN:s roll i Kosovo, är hur EU och FN misskött sina uppgifter. De flesta torde vara på det klara med att korruption och organiserad brottslighet är vardagsmat i Kosovo, men jag tror få känner till den korruption som genomsyrar EU och FN:s organisationer. Något som också fått många Kosovoalbaner att ifrågasätta EU och FN:s roll i landet, och utan någon egentlig kontroll är förstås risken stor att problemen med EU och FN finansierade projekt helt enkelt aldrig kommer kosovoalbanerna till nytta. Pengarna hamnar istället i mindre nogräknade politikers, byråkrater, företag och den organiserade brottslighetens fickor...

Inte nog med att Serbien (som under flera år nu närmat sig EU och västeuropa) vänder sig bort från EU, och istället vänder sig mer mot Ryssland. En annan inte allt för vågad gissning är att många västvänliga politiker nu kommer att förlora inflytande i serbisk politik, och att de tidigare - iaf officiellt - marginaliserade nationaliströrelserna kommer växa sig starka. En utveckling som faktiskt kunat sköjas redan innan, och som kanske också visar på västvärldens begränsade insikt i serbisk politik. I höstens serbiska val var det nog många som höjde både ett och annat ögonbryn när Marija terifovi (vinnare av Schlager EM 2007) gick ut och stödde den nationalistiska sidan i valet. Det var svårt att inte se besvikelsen hos många i Sverige, men det kanske ger en insikt i att inte politik på Balkan handlar om mycket mer än bara politiska beteckningar.

Men nu återfinns det även en rad problem inom EU, och återigen så gör sig historiens eko hörda, och gamla allianser och intressefärer dör sällan enkelt. Länder som Tyskland, Storbritannien o.s.v. har, vilket man också var under inbördeskriget på 90-talet, pådrivande i att erkänna den nya staten. Länder som Frankrike och Italien, vilka historiskt sett haft nära kontakter med serberna, är precis som på 90-talet kluvna. Länder som Spanien och Grekland är rent av kritiska, troligen oroade över hur katalaner och basker skulle kunna använda exemplet Kosovo för att skapa egna stater. Den spanske utrikesminstern Miguel Angel Moratinos säger i ett uttalande att:
"Spanien kommer inte att erkänna gårdagens ensidiga självständighetsförklaring. . .eftersom det inte tar hänsyn till internationell rätt".
Risken är således att EU pånytt delas in i två läger, de som kommer erkänna Kosovo och de som kommer att avstå.

Detta leder osökt till den andra frågan, vad vill EU göra med Kosovo? För i ärlighetens namn har inte omvärldens försök att med lock och pock ena serber och kosovoalbaner varit speciellt framgångsrik. Gårdagens självständighetsförklaring kommer med största sannolikhet innebära att försöken att närma sig Serbien nu gått i kras, och att EU får ta kontrollen över ett land utan några som helst möjligheter att stå på egna ben.
Hur långvariga dessa effekter blir är svårt att säga, men jag tror att EU har missat sin chans att under en lång tid framöver närma sig Serbien. Jag tror nämligen att Serbien efter detta kommer i allt högre grad att vända EU ryggen och istället närma sig Ryssland, vilket kan få otrevliga konsekvenser.
Vad spelar det för roll kanske någon frågar sig, vem bryr sig om EU fjärmar sig från Serbien? Det är förstås en bra fråga, men risken är nu att man helt enkelt fastställer de serbiska nationalisternas bild av att serbernas lidande föringras. Det är förstås inte svårt att se hur serbernas bild av sig själva som de stora förlorarna i efterdyningarna till det Kalla Krigets slut, fått fäste och troligen nu kommer cementeras. Utan några egentliga protester från omvärlden har serberna fördrivits från Bosnien, Kroatien och nu Kosovo, ett område som för många serber är landets vagga. Det är kanske är för oss svårt att riktigt förstå serbernas känslomässiga hållning till Kosovo, något som avspeglas i uttalandet från den - i alla fall tidigare - EU-vänlige serbiske presidenten Boris Tadic.
"Serbien kommer aldrig att erkänna denna ensidiga och olagliga förklaring".

I den serbiska enklaven Gracanica sammanfattade nog biskopen Artemije, den ortodoxa kyrkans överhuvud i Kosovo att
"Kosovo har alltid varit och kommer alltid att förbli serbiskt territorium. De albanska ledarnas oberoendeförklaring är inget annat än en ockupation".
Det är möjligt att detta är tomma hot, men det finns säkerligen gott om uppgivna och - på omvärlden - besvikna serber, och att EU nu under en längre period bränt sina broar till ett närmande med Serbien.

Källor:

Sverige erkänner Kosovo i mars
EU har ingen strategi för Balkans framtid
En bitter dag för serbiska flyktingar
Afghanistan tog första steget
Splittrat EU agerar mer med vånda än jubel

Grattis EU

Efter år av väntan och längtan så förklarade sig Kosovo sig självständigt från Serbien, och EU står nu inför sin största utrikespolitiska kris sedan inbördeskriget i Jugoslavien.

"Från och med idag är Kosovo stolt, självständigt och fritt" sa Hashim Thaci (Kosovos regerinschef) och med de orden så fick Europa tillökning, något som både risats och rosats. Frågan är dock när och hur baksmällan kommer, för vi talar om ett land som mer eller mindre styrs av EU och vars enda egentliga inkomstkäll (vid sidan av organiserad brottslighet då) är bidrag från EU. Kosovo har idag en öppen arbestlöshet på 43% och är ett land där drygt 45% av befolkningen lever enligt Världsbankens defintion under fattigdomsgränsen. Även om landet tydligen är i besittning av värdefulla mineraler, så är det rätt tveksamt om det kan rädda ett lag där strömmen med lite jämna och ojämna mellanrum går i huvudstaden Pristina.

Men nu är det förstås inte bara de ekonomiska problemen med det nya landet, självständighetsförklaringen har återigen visat på det faktum att Ryssland i allt högre grad nu fjärmar sig från Västeuropa och USA. Även om Ryssland tidigare tagit ställning, av historiska orsaker, för Serbien är inget nytt, men för första gången på nästan 20 år är det nu ett ryskt ställningstagande med någon form av pondus. Ryssland idag är ett land på uppgång, under Putins ledning och stigande oljepriser, har Ryssland återfått mycket av det stukade självförtroende man led av under Jeltsin. Även om Ryssland förstås inte kommer gå i krig för att bevara Status Quo, så kommer förstås Ryssland att på alla sätt försöka försvåra Kosovos försök att vinna internationell status.

Vi kan gott anta att Ryssland - som medlem i Säkerhetsrådet - inte kommer rösta för att Kosovo ska få fullvärdigt medlemsskap, vilket gör att vi riskerar att få ett europeiskt svar på Taiwan. Problemet är dock inte helt enkelt, EU:s ständiga expansion har nu gjort att unionen nu mer eller mindre gränsar till Ryssland och Ryssland har tidigare visat visst missnöje med vad de anser vara intrång från EU i deras intressesfär, bl.a. Ukraina och Vitryssland. För Ryssland finns dock möjligheten utnyttja situationen och propagera för att den ryska minoriteten i Georgien ska få ett eget land.

Men åter till Kosovo, för nu är som sagt landet självständigt och nu ställs EU inför ett enormt arbete, vilket inte bara inskränker sig till att försöka skapa en fungerande statsapparat. Det gäller också att bekämpa den otroliga korruption som genomsyrar landet, och som i många fall faktiskt härrör direkt från FN och EU och skapa ett samhälle där 43% inte är öppet arbetslösa. Riktigt hur EU, som troligen som vanligt kommer vara internt splittrad och förvirrad, ska lösa återstår att se. För tillfället ser jag dock att Kosovo under en obestämd tid kommer bli EU:s lilla gökunge...

Källor: Baksmälla hotar efter dagens frihetsfirande

Mot den moderna fotbollen

I dagens Svenska Dagbladet kan man läsa att Allsvenskan kan komma att säljas, vilket förstås passar i utvecklingen där allt fler och fler arenor nu lystrar till diverse sponsornamn. Eller så många sponsornamn är det inte, likt pesten sprider sig namnet "Swedbank Arena" över landet, och risken är väl rätt stor att vi inom en inte allt för avlägsen tid kommer kunna gå till Swedbank Ligan och betala biljetter på Fantasektionen.
Lasse Eriksson (ikon i Hammarby) säger till SvD:
"Pengar som gör att vi kan utveckla fotbollen är mer värt än namnet allsvenskan."

Frågan bara vad det rör sig om för pengar, för det är knappast några större summor det handlar om. Enligt Niklas Olovzon (varumärkesexpert) är namnet Allsvenskan värt 25 miljoner, knappast några större summor i dessa sammanhang. Med andra ord har vi att vänta på "Swedbank ligan" om några år, fast är det verkligen så smart att låta en bank som själv inte verkar kunna klara av att behålla sitt varunamn längre än ett par år få namnge Allsvenskan...

På väg till jobbet

I lmåndags på väg till jobbet stötte jag på denna "tingest" på väg till kneget...får en verkligen att undra vad som hänt...

Nygamla Muhammedteckningar

Precis när alla glömt bort Muhammedteckningarna, så avslöjar den danska polisen att man gripit tre personer misstänkta för att ha planerat att mörda den danske tecknaren Kurt Westergaard. Westergaard var mannen bakom den kanske mest kända bilden, där Muhammed avtecknas med en turban i form av en bomb. Som protest mot avslöjandet väljer nu en rad danska tidningar att återigen publicera bilden, som en slags sympati med den mordhotade tecknaren.



I Sverige är det endast Sydsvenskan som väljer att publicera bilden, enligt chefsredaktören för att låta läsarna se vad debatten handlar om. Övriga svenska tidningar väljer dock att avstå, och i ärlighetens namn finner jag deras aktion rätt. För även om den radikala islamismen är ett stort hot mot hela världen (vilket iofs gäller för alla fanatiker), och det torde ligga i varenda vettig människa att ta avstånd från dessa tokigheter.



Källa: Danska tidningar publicerar Muhammed-teckningar

Svenska väljare okunniga

I dagens Svenska Dagbladet kan man i artikeln "Svenska väljare okunniga" läsa att kunskapen om vem som är vem i svensk politik bara blir sämre och sämre. Jag är förstås inte speciellt förvånad, i dagens samhälle där seriös nyhetsbevakning allt mer och mer får stå i skuggan av "skvallerjournalistik". Att då den yngre generationen i allt högre grad uppvisar usla siffror är således inte heller speciellt oväntat, jag hade faktiskt varit förvånad om undersökningen visat på det motsatta.

Som en orsak säger Henrik Oscarsson (en av de ansvariga för undersökningen som genomfördes på Göteborgs Universitet) att "Det har blivit lättare att välja bort nyheter och samhällsprogram. Man ser hellre Antikrundan än senaste nytt i nyhetsväg". En annan förklaring ger Leif Alsheimer (debattör, föreläsare och författare till boken Bildningsresan), han menar att "Dagens undervisning går bara ut på massproduktion för yrkeslivet – att lära sig så mycket som möjligt om så lite som möjligt. Elever och studenter får aldrig lära sig att resonera och sätta saker och ting i stora sammanhang".
Men frågan är om det är så lätt att bara skylla på att mediabruset blivit större, eller undermålig undervisning. Jag personligen tror att orsaken ligger i att massmedia i allt högre grad faktiskt inriktar sig på att förmedla skvaller än att rapportera om seriösa nyheter. Jag är tämligen övertygad om att fler unga vet vem Marie Picasso är än vem som är Sveriges justistieminister. I ett samhälle där personer som Linda Rosing (som tack och lov äntligen verkar försvunnit från tidningarnas löpsedlar) får stora rubriker på grund av att hon knarkat på Stureplan (vilken otrolig nyhet att det förekommer knark på Stureplan) eller där tv och tidningar slaviskt följer tv-program som "Big Brother" och så vidare, så finner jag inte de bristande kunskaperna speciellt förvånande.

Det är kanske dags att massmedia börjar en självransakan och tittar över vilka nyheter man verkligen förmedlar. Alsenheimer avslutar artikeln med att säga:
"Bildning är central för vår utveckling och demokrati. Slösar vi med det är vi illa ute."

Givetvis har han rätt, men problemet är bara att vi redan slösat bort den, skola, massmedia och - i det långa loppet - vi själva har valt att istället för en seriös journalistik hänge oss åt trivialiteter och meningslösheter...

Supertuseday

Idag är det inte bara Fettisdagen, utan primärvalen i USA närmar sig sitt avgörande och det är mycket möjligt att vi idag får de första indikationerna på vem som blir årets presidentkandidater. Som vanligt ligger fokus i Sverige på demokraternas kandidater, och då speciellt senatorerna Obama och Clinton, vad som händer i det republikanska lägret är - av någon underlig anledning - näst intill ointressant.
En annan underlig fokusering runt valet är medias - i bland annat Sveriges - intresse över vilken kändis som stödjer vem. I flera veckor har vi nu kunnat läst om vem av kändisarna som ställt upp för vilken kandidat och så vidare. Nu senast kan vi läsa om vilka Reinfeldt och Olofsson helst ser som segrare, och Nina Persson i "The Cardigans" har spelat på en av Obamas möten. Frågan är dock hur pass stort inflytande detta egentligen har?

Jag är nämligen tveksam, inför förra presidentvalet gick - bokstavligen - Hollywood mangrant ut och stödde John Kerry. Rent generellt är Hollywood ett starkt fäste för Demokraterna, men inför förra presidentvalet var hypen och kritiken mot den sittande presidenten George W. Bush massiv från Hollywood. Den främste kritikern, Micheal Moore, såg dessutom till att släppa sin film "Fahrenheit 911" i samband med presidentvalet för att försöka påverka väljarna. Trots detta blev presidentvalet en sorglig historia för demokraterna, och Bush vann tämligen lätt och övertygande (till skillnad från det föregående valet).
Så frågan är således spelar kändisarna någon roll?
Jag är tveksam, det är möjligt att det ger kandidaterna någon form av möjlighet att få röra sig med USA:s svar på Europas kungahus, men i övrigt tror jag faktiskt Hollywoods påverkan är tämligen minimal. För som sagt i det förra presidentvalet var stödet från Hollywoods elit massiv, trots detta lyckades inte Kerry nå ända fram. Inte ens Moores film lyckades på något sätt påverka USA:s befolkning, vilket med största sannolikhet visar på Moores storhetsvansinne och brist på någon form av verklighetsförankring.

Även i år kommer Hollywood att ställa sig tämligen mangrant på Demokraternas sida, republikanska skådespelare är ungefär lika ovanliga som eskimåer i Sahara (en överdrift jag vet, men ni fattar vinken). Och oavsett vad nu massmedia i Sverige säger kommer detta inte på något sätt att påverka valresultatet, snarare tvärt om.
För jag är tämligen övertygad om att Hollywoods stöd för Kerry i många stycken var kontraproduktivt, speciellt då Micheal Moore. För jag tror snarare att det massiva stödet till Kerry gjorde att republikanerna tvingades plocka fram sitt triumfkort, nämligen kristen etik. För vad vi nu än må tro så är den viktigaste väljarkåren inte en vit, medelålders amerikan eller en ung frusterad afroamerikan. Nej, USA:s viktigaste väljarkår är invandrande latinamerikaner. Detta är den utan tvekan snabbast växande minoriteten (eller majoriteten kanske) i USA, och hos dessa är Hollywoods politiska preferenser inte mycket värt.

Nu kanske någon vän av ordningen undrar på vilket sätt denna, till vissa delar marginaliserade grupp kan söka sig till republikanerna. På vilket sätt kan ett ultrakonservativt parti få stöd av dessa?
Det är förstås en bra fråga, och svaret ligger just i kristen moral. Den stora majoriteten av USA:s latinamerikaner är katoliker, och jag tror de flesta är väl medvetna om vad den katolska kyrkan har för åsikt i frågan om t.ex. aborter och genforskning. Frågor som demokraterna generellt sätt har en rätt, jämfört då med republikanerna, liberal inställning till.
Vad Hollywood har för åsikt frågan behöver vi förstås inte nämna, annat än att många förespråkar ännu mer liberala åsikter än demokraterna. Alltså är det således tveksamt om Hollywood egentligen har någon egentlig politisk makt, jag är faktiskt tveksam.

Media i krig

I september 1854 landsteg brittiska, franska, sardinska och turkiska trupper på Krimhalvön, tanken var att slå ut den ryska flottbasen i Sevastopol och på detta sätta käppar i hjulet för de ryska imperiedrömmarna i Mellersta Östern och på Balkan. Vad som ursprungligen var tänkt som en snabbt genomförd operation, blev snabbt en mardröm för alla inblandade och det skulle dröja ända fram till februari 1856 innan kriget avslutades utan någon egentlig segermakt. Ironiskt nog skulle den brittisk-franska alliansen med Turkiet snart bryta samman, och 70 år senare befann sig de båda europeiska stormakterna i krig mot Turkiet och allierade med Ryssland.

Nu är det dock kanske inte orsakerna eller effekterna av kriget som etsat sig fast i folks medvetna. Utan istället är det modet – eller dumdristigheten (välj själv) – som den lätta brigaden uppvisade under slaget om Balaklava och en envis och skicklig sjuksköterska vid namn Florence Nightingale som gjort att detta krig inte förpassats till historiens avskrädeshög. Men faktum är att detta krig även på ett annat plan utmärkte sig, för detta var nämligen historiens första massmediala krig.

Före Krimkriget hade nyhetsrapporteringen från olika konflikthärdar varit sporadisk, och led av att kommunikationerna gjorde att rykten och hemvändande soldater ibland hann hem före journalisten eller hans redogörelse för händelsen. Med andra ord hade nyheterna i tidningen för länge sedan passerat bäst före datum, men detta skulle alltså Krimkriget ändra på.
För under Krimkriget hade de journalister, eller krigskorrespondenter som vi idag skulle benämna dem, tillgång till en rad nya uppfinningar. Med hjälp av telegrafen kunde rapporteringen ske blixtsnabbt, och ofta kunde tidningarna dagen efter – eller i alla fall i anslutning – trycka journalisternas berättelser. Dock var detta inte den enda nyheten, för detta krig blev faktiskt det första som på allvar dokumenterades av fotografer. Artiklar och reportage kunde nu illustreras med nytagna bilder, och tidningarna var nu inte tvingade att förlita sig på teckningar (som ofta gjordes på redaktionen) med tveksam sanningshalt.
Men nu inskränkte sig nyheterna inte enbart till rent tekniska, utan även rapporteringen från kriget förändrades. Tack vare att de militära myndigheterna nu inte längre hade samma möjlighet som tidigare att kontrollera vad som skrevs, så kunde också journalisterna skriva om sådant som tidigare militären lyckats lägga locket på. Tidningarna fylldes nu av berättelser om hur illa planerat operationen egentligen var, och de otroliga umbäranden som soldaterna utsattes för.