Den 2 december 1956 anlöper kryssningsfartyget Granma det som idag kallas Granma province, och ett 80-tal blöta och troligen sjösjuka exilkubaner under ledning av Fidel och Raúl Castro, Ernesto "Che" Guevara och Camilo Cienfuegos stiger i land. Platsen för landstigningen var noga valt, 61 år tidigare hade José Martí landstigit i samma område när Kuba gjorde sig självständigt från Spanien. Väl framme så etablerade 26 juli rörelsen, som döpts efter ett misslyckat kuppförsök 1953, ett fäste i bergen, och inledde angrepp mot den sittande regimen under ledning av den USA-stödde diktatorn Fulgencio Batista (1901 - 1973).Batista hade allt sedan 1930-talet varit en frontfigur inom kubansk politik, och hade redan 1940 valts till president, en post han lämnade 1944. Trots detta utövade han stort inflytande på Kubas politiska liv bakom kulisserna, och 1952 tog han makten genom en statskupp. 
Även om Batista varit populär och haft ett stort stöd bland kubanerna, började hans populäritet att falla i takt med att all form av politisk opposition slogs ner brutalt samtidigt som hans regim - delvis tack vare kopplingarna till den amerikanska maffian - blev allt mer korrumperad. Protester mot Batista blev allt vanligare, och den 26 juli 1953 angreps Moncada-kasernen av oppositionella under ledning av en före detta försvarsadvokat vid namn Fidel Castro. Angreppet misslyckades, och Castro och flera andra greps och fängslades. Den 15 maj 1955 valde dock Batista, troligen i ett försök att mildra kritiken, att släppa de fängslade och Castro valde att fly till Mexico.
Även om Batista varit populär och haft ett stort stöd bland kubanerna, började hans populäritet att falla i takt med att all form av politisk opposition slogs ner brutalt samtidigt som hans regim - delvis tack vare kopplingarna till den amerikanska maffian - blev allt mer korrumperad. Protester mot Batista blev allt vanligare, och den 26 juli 1953 angreps Moncada-kasernen av oppositionella under ledning av en före detta försvarsadvokat vid namn Fidel Castro. Angreppet misslyckades, och Castro och flera andra greps och fängslades. Den 15 maj 1955 valde dock Batista, troligen i ett försök att mildra kritiken, att släppa de fängslade och Castro valde att fly till Mexico.Den 2 december 1956 så Castro tillbaka, men den här gången var det Batista som fick dra det kortaste strået och den 1 januari 1959 tvingades han brådstörtat lämna landet och fly till Dominikanska republiken.
Fidel Castro och de andra medlemmarna i 26 juli rörelsen kunde göra en bejublad entré i Kubas huvudstad Havanna, och snart etablerade sig Castro som landets nye ledare. Från grannladet USA möttes Castros maktövertagande med blandade känslor, USA hade allt sedan Spanien tvingats bort haft stora intressen i landet och hade också stött Batistas regim. Det dröjde dock inte länge innan Kuba och USA hamnade på kollitionskurs, och under början av 1960-talet började USA utarbeta planer för hur man skulle bli av med Castro. Ett misslyckat försök att landsätta exilkubaner i Bahía Cochinos (grisbukten) den 17 april 1961 stärkte troligen bara Castros ställning, och tvingade Castro att söka nya allierade.Den 22 oktober 1962 blev dock denna, för de flesta i USA och resten av världen, fullständigt okända konflikt, i högsta grad allvar. Amerikanskt spionflyg hade upptäckt att Sovjetunionen börjat anlägga raketramper på kubansk mark. Den amerikanske presidenten Kennedy valde i ett tv-tal att lägga korten på bordet och krävde att de sovjetiska raketramperna skulle tas bort, under 13 intensiva dagar förberedde sig resten av världen på ett kärnvapenkrig, men till slut valde Nikita Chrusjtjov att demontera ramperna. För president Kennedy var det sovjetiska beslutet att ta bort ramperna en stor vinst, för Chrusjtjov var det början på slutet.
Efter detta valde USA helt enkelt att försöka isolera Kuba, en politik som dock visade sig tämligen misslyckad. Inte nog med att mängder med människor inspirerades av Castros revoltion, den hade dessutom genomförts av en rad unga och massmedialt gångbara personer. Såväl Castro som Guevara blev ikoner för en hel generation, och Castro försökte nu - med blandand framgång - sprida sina revolutionära idéer till såväl Latinamerika som Afrika. Castros regim överlevde tio amerikanska presidenter, och George W. Bush blir den förste amerikanske preisdent sedan Dwight Eisenhower som nu kan blicka ut mot ett Kuba utan Fidel Castro som dess ledare.
För idag, den 19 februari 2008 valde så Fidel Castro Kubas diktator att, inte helt oväntat, annonsera sin avgång. I tidningen Granma (döpt efter den båt som Castro anlände med till Kuba den där decemberdagen 1956) skriver han:
"Jag meddelar härmed att jag inte har för avsikt, och inte heller kommer att tacka ja - jag upprepar - att jag inte har för avsikt, och inte heller kommer att tacka ja till posten som president och överbefälhavarare".
"Jag meddelar härmed att jag inte har för avsikt, och inte heller kommer att tacka ja - jag upprepar - att jag inte har för avsikt, och inte heller kommer att tacka ja till posten som president och överbefälhavarare".
I och med detta har en av de sista kvarvarande resterna från det Kalla Kriget försvunnit, och George W. Bush blir alltså den förste amerikanske presidenten sedan 1959 att få se ett Kuba utan Fidel som officiell ledare för landet. Frågan är förstås när näste amerikanske president kan se Kuba utan familjen Castro som Kubas statsöverhuvud, med tanke på att Rául Castro är 76 år så är det väl inte helt orimligt att anta att det inte lär dröja allt för länge.
Frågan är dock vad som nu kommer hända i Kuba utan Fidel Castro. I många avseenden är Kuba på väg tillbaka till vart man började när Castro den där decemberdagen 1956 klev av Granma. Landets ekonomi är körd i botten, och Chavez oljepengar kan förstås inte ersätta det stöd landet trots allt kunde tillgodogöra sig under det Kalla Kriget. Då Sovjetunionen köpte kubanskt socker till överpriser och sålde vete och olja till underpriser, något som givetvis gjorde att Castro kunde imponera på omvärlden med att landet hade Latinamerikas högsta levnadsstandard.
Utrikespolitiskt är också landet idag troligen än mer isolerat än vad man varit på många år, flera tidigare Kubavänliga regimer och politiker har bytt ställning eller tonat ner sina positiva omdömen om Kuba. Och även om man Morales och Chavez (i Bolivia respektive Venezuela) får räknas som några av Kubas närmasta allierade, så måste ändå Kubas försök att närma sig Iran tolkas som ett tydligt tecken på desperation.
En annan fråga är förstås vilken väg Kuba nu ska ta, ska man försöka vrida klockan tillbaka eller kommer Kuba att reformeras? På vilket sätt kommer den generation kubaner som inte upplevt revolutionsåren eller landets Gyllene period att reagera. Onekligen är det en intressant och spännande utveckling...
I Sverige verkar nyheten mötts av idel, åtminstone från rikdagspartierna, positiva reaktioner:
Socialdemokraternas utrikespolitiska talesman Urban Ahlin säger:
"Man ska inte förringa Castros roll på Kuba, med bra utvecklad sjukvård och skolor. Men det förtar inte att han varit en diktator".
"Man ska inte förringa Castros roll på Kuba, med bra utvecklad sjukvård och skolor. Men det förtar inte att han varit en diktator".
Utrikesminister Carl Bildt tillägger på sin blogg:
"Kubas folk har samma rätt till frihet och demokrati som alla andra folk, och vi hoppas innerligt att nya möjligheter till en utveckling i denna riktning också skall innebära nya möjligheter till samarbete mellan Kuba och världen i övrigt".
Inte ens Lars Ohly verkar vara allt för sorgsen när han beskriver Kuba
"Förhoppningsvis leder det här till en demokratisering av Kuba. Att sjukvården och utbildningen är väl utvecklad förtar inte att Kuba är en dikatur".
En lite mer tvetydig kommentar avslutar det hela från Svensk-kubanska föreningen:
"Vi är glada för allt som Fidel Castro har gjort för det kubanska folket. Vi är också glada för att han ska fortsätta kämpa".
"Förhoppningsvis leder det här till en demokratisering av Kuba. Att sjukvården och utbildningen är väl utvecklad förtar inte att Kuba är en dikatur".
En lite mer tvetydig kommentar avslutar det hela från Svensk-kubanska föreningen:
"Vi är glada för allt som Fidel Castro har gjort för det kubanska folket. Vi är också glada för att han ska fortsätta kämpa".
Källor:
No comments:
Post a Comment