Turkiet in i irakiska Kurdistan

Det är förstås väldigt trist att behöva konstatera att världen uppenbarligen bara klarar av att hålla fokus på en enda konflikt i taget, och att möjligheten att multitaska i frågan är starkt begränsad. För samtidigt som världspressen nu koncentrerar sina krafter till Kosovo och vad som händer i Serbien, så stannar förstås inte resten av världen upp. Faktum är att man troligen kan anta att vissa aktörer utnyttjar situationen, och helt enkelt skrider till verket med sina planer då man vet att massmedia och andra aktörer är fullt upptagna någon annanstans.
Man kan med fog anta att Turkiet faktiskt resonerar på detta viset, speciellt som nyhetsrapporteringarna från vad som händer i Irak nu börjar sina ut. I takt med att USA, den irakiska regeringen och de shia- och sunnidominerade miliserna skapat någon form av lugn i landet, har också nyhetsrapporteringen från landet minskat till att handla om mindre nyhetstelegram. Inte ens självmordsbomber röner någon större uppmärksamhet, och det kanske säger mer om oss människor än vad det gör om situationen i Irak.
Hur som helst, i morse kom nyheten att Turkiet, på nytt, gått in i norra Irak, i det mer eller mindre självständiga Kurdistan. Aktionen i sig är väl knappast något oväntat, allt sedan årsskiftet har Turkiet laddat upp med stora styrkor längs den turk-irakiska gränsen, och vid ett flertal tillfällen så har Turkiet antingen beskjutit eller angripit mål inne i Irak.

Vad den turkiska militären primärt är ute efter är förstås PKK, den kurdiska marxistiska gerilla som påstås ha baser i norra Kurdistan. Helt ogrundat är säkerligen inte Turkiets anklagelser, även om PKK i sig troligen har litet stöd bland Kurdistans styrande, är man aktiv i en region som varken den kurdiska milisen vill eller kan patrullera. Precis som Al-Qaida och talibanerna sökt sig till de otillgängliga gränstrakterna längs den gränsen mellan Afghanistan och Pakistan, har PKK under långa perioder varit aktiva i norra Irak, även under Saddams styre. I denna otillgängliga region är det näst intill omöjligt för såväl den turkiska militären som de kurdiska förbanden att bevaka gränsen, något som uppenbarligen PKK kan utnyttja.

Nåväl, det var ju PKK:s vara eller icke vara i Kurdistan som det här blogginlägget skulle behandla. Utan det faktum att den turkiska operationen, som enligt kurdiska källor inleddes redan igår när ställningar i norra Irak besköts av turkiskt artilleri, troligen inte är en slump. Snarare så rör det sig nog om en noga vald tidpunkt, då man vet att omvärlden är helt inriktad på vad som händer i Kosovo, och där ett – vad den turkiska militären påstår – begränsat turkiskt intrång i norra Irak, knappast lär nå huvudrubrikerna.
Förstås har de rätt i sitt antagande, omvärlden är alldeles för upptagen med vad som händer i Kosovo och i Belgrad, vilket i sig det inte är något fel på. Problemet är bara att världen fortsätter snurra, något som Turkiets angrepp onekligen är ett bevis för. Vad kan man då förvänta sig av Turkiets angrepp, troligen rätt begränsade resultat. PKK har varken kapacitet eller intresse av någon utdragen strid med den turkiska armén, utan man kommer troligen att successivt dra sig tillbaka efter att ha åsamkat den turkiska armen, vad man anser vara, kännbara förluster.
Den turkiska armén har inte heller kapacitet, i alla fall inte under de nuvarande premisserna, att ta upp kampen mot PKK. Istället kan man anta att detta är ett sätt för militären att visa hemmapubliken att man agerar, och att man inte kommer att acceptera en självständig kurdisk stat. Och nu kommer vi nämligen till pudelns kärna, den senaste månadens vapenskrammel och operationer i norra Irak ska förstås tolkas som en varning till Iraks kurder, hit men inte längre. Vad som gör frågan ännu mer delikat är det faktum att såväl Turkiet som Kurdistan är nära, speciellt kurderna, allierade med USA. Frågan är således hur USA ska kunna avväpna detta problem, för saken är den att om det nu skulle gå åt fanders med övriga Irak, har ändå USA Kurdistan att luta sig på.
Här är USA generellt sett omtyckt och regimen välvilligt inställd till USA, och jag tror att det som hitintills gjort att USA avstått från att erkänna Kurdistan som en självständig stat är just Turkiet. Ett erkännande av Kurdistan skulle troligen spoliera USA:s relation med Turkiet, och frågan är nu när Putins Ryssland återigen spänner musklerna om USA verkligen vågar detta.

Nya uppgifter har nu inkommit, vilket gör att jag reviderar lite här i bloggen. Turkiet säger sig nu vara på att genomföra en operation som beräknas ta cirka två veckor. Enligt källor inom den turkiska armén till CNN Türk ska operationen pågå i 15 dagar och består av mellan 3 - 10 000 man. Enligt källor i Kurdistan rör det sig om ett par hundra man, så gissningsvis ligger väl sanningen någonstans därimellan.
Inte heller har operationen genomförts utan USA:s vetskap, enligt Vita Husets talesman Scott Stanzel så "kände [USA; min anmärkning] till detta i förväg, som ni vet håller USA med Turkiet om att PKK är en terroristorganisation". Något som troligen borgar för att operationen med största sannolikhet inte kommer rendera i sammandrabbningar med reguljära kurdiska förband, vilket man kan anta vara orsaken varför den "turkiske presidenten Abdullah Gül ringde under natten sin irakiske kollega Jalal Talabani och bjöd honom till Turkiet, samtidigt som han informerade om markoffensiven" (enligt Güls presskansli).

Källa:

Turkiska markstyrkor in i Irak
Turkisk tvåveckorsoffensiv i Irak