Media i krig

I september 1854 landsteg brittiska, franska, sardinska och turkiska trupper på Krimhalvön, tanken var att slå ut den ryska flottbasen i Sevastopol och på detta sätta käppar i hjulet för de ryska imperiedrömmarna i Mellersta Östern och på Balkan. Vad som ursprungligen var tänkt som en snabbt genomförd operation, blev snabbt en mardröm för alla inblandade och det skulle dröja ända fram till februari 1856 innan kriget avslutades utan någon egentlig segermakt. Ironiskt nog skulle den brittisk-franska alliansen med Turkiet snart bryta samman, och 70 år senare befann sig de båda europeiska stormakterna i krig mot Turkiet och allierade med Ryssland.

Nu är det dock kanske inte orsakerna eller effekterna av kriget som etsat sig fast i folks medvetna. Utan istället är det modet – eller dumdristigheten (välj själv) – som den lätta brigaden uppvisade under slaget om Balaklava och en envis och skicklig sjuksköterska vid namn Florence Nightingale som gjort att detta krig inte förpassats till historiens avskrädeshög. Men faktum är att detta krig även på ett annat plan utmärkte sig, för detta var nämligen historiens första massmediala krig.

Före Krimkriget hade nyhetsrapporteringen från olika konflikthärdar varit sporadisk, och led av att kommunikationerna gjorde att rykten och hemvändande soldater ibland hann hem före journalisten eller hans redogörelse för händelsen. Med andra ord hade nyheterna i tidningen för länge sedan passerat bäst före datum, men detta skulle alltså Krimkriget ändra på.
För under Krimkriget hade de journalister, eller krigskorrespondenter som vi idag skulle benämna dem, tillgång till en rad nya uppfinningar. Med hjälp av telegrafen kunde rapporteringen ske blixtsnabbt, och ofta kunde tidningarna dagen efter – eller i alla fall i anslutning – trycka journalisternas berättelser. Dock var detta inte den enda nyheten, för detta krig blev faktiskt det första som på allvar dokumenterades av fotografer. Artiklar och reportage kunde nu illustreras med nytagna bilder, och tidningarna var nu inte tvingade att förlita sig på teckningar (som ofta gjordes på redaktionen) med tveksam sanningshalt.
Men nu inskränkte sig nyheterna inte enbart till rent tekniska, utan även rapporteringen från kriget förändrades. Tack vare att de militära myndigheterna nu inte längre hade samma möjlighet som tidigare att kontrollera vad som skrevs, så kunde också journalisterna skriva om sådant som tidigare militären lyckats lägga locket på. Tidningarna fylldes nu av berättelser om hur illa planerat operationen egentligen var, och de otroliga umbäranden som soldaterna utsattes för.