I fabeldjurens underbara värld...

Klockan hade passerat tolvstrecket och de båda pojkarna som gömde sig vid flodbädden stirrade stint ut mot den ringlande floden. Trots att de båda pojkarna visste att de egentligen inte fick vara uppe så här sent, och att natten – trots att det var sommar – var iskall, vägrade de lämna sitt gömställe. En lätt dimma hade bildats över floden, vilken tillsammans med det kalla månljuset gav en lätt spöklik känsla och det var nu svårt att riktigt se andra sidan av floden.
”Hur länge ska vi behöva ligga här?” sa den ena pojken samtidigt som han försökte, utan framgång att kväva en hostning.
”Jag vet inte, men sa inte den där gamla aboriginen att det här var det perfekta stället om man ville se bunyipen?” svarade den andre pojken.
”Det är mycket möjligt”, svarade den förste pojken. ”Men jag fryser och vi har varit här i fyra nätter utan att ha sett så mycket som en fågel”.
”En liten stund till, bara en…”
Plötsligt bröt ett gällt och högt skrik tystnaden, de båda pojkarna blev tysta och tittade oroligt mot floden.
”Vad var det?” sa den ena pojken.”Vad vet jag, det lät inte som någon fågel i alla fall”, svarade den andre pojken.
”TITTA!” skrek den förste pojken och pekade på något som kom simmande i floden. ”Vad är det?”
Något kom simmande mot deras gömställe, och de båda pojkarna började springa därifrån. Varelsen i vattnet ökade takten och plötsligt tappade en av pojkarna fotfästet och föll handlöst ner i vattnet bland ruttnande vass och lera. Desperat försökte han ta sig upp för den hala och branta flodbädden.
”RÄDDA MIG!” skrek han i desperation, samtidigt som han såg hur varelsen kom allt närmare och närmare.
Men hans kompis hade för länge sedan sprungit iväg och det skulle dröja till dagen efter innan polisen hittade kvarlevorna av pojken.

Som ni förstår är detta enbart en av mig påhittad berättelse, men den är tänkt att leda oss in på ett nytt litet projekt jag tänkt göra här på bloggen. Nämligen om att ibland skriva om lite lättare, utan att för den delen tumma på historieperspektivet, ämnen, i detta fall monster. Först ut i denna serie blir Australiens bidrag, Bunyip.

Allt sedan de första européerna under 1700-talet anlänt till Australien så spreds rykten bland européerna om ett fruktansvärt monster som härjade på den australiska landsbygden. Men även om många påstod sig hört dess blodisande skrik, eller sett resterna av dess olycksaliga måltider, så hade ingen sett den eller kunde ge någon redogörelse för vad det var.
Berättelserna om monstret, som baserades på aboriginernas berättelser om ett vattenlevande monster med hästsvans, fenor och valrosliknande betar eller horn, togs inledningsvis på största allvar. Med tanke på alla underliga djurarter som de första européerna stött på i Australien, var det förstås inte underligt om aboriginernas berättelser om träskmonstret togs som ett verkligt, men ännu oupptäckt, djur.
Rapporter om monstrets existens fortsatte att strömma in, och 1846 hittades ett kranium som antogs härröra från en bunyip längs Murrubidgeeflodens strand i New South Wales. När fyndet 1847 ställdes ut på Australian Museum i Sidndey orsakade det en våg av nya iakttagelser och berättelser om underliga händelser längs floden. Efter två dagar försvann dock kraniet spårlöst, och det visade sig senare att det i själva verket rörde sig om ett missbildat häst- eller kalvkranium.

I takt med att allt mer av Australien utforskades och inga bevis för dess existens kunde finnas, började också dess existens att ifrågasättas. De fruktlösa försöken att finna varelsen har skapat uttrycket ”why search for the bunyip?”, vilket innebär att ens tillvägagångssätt är fruktlös eller omöjligt.
Det verkar dock inte finnas något entydigt svar på varifrån berättelserna baseras på, det enda man vet är att bunyipen uppenbarligen spelat en viktig roll i aboriginernas sägner. Det finns gott om klippmålningar som antas föreställa varelsen, och man antar att historien om träskmonstret går minst tio tusen år tillbaka i tiden.
Bland forskarna är man dock oense om varifrån berättelserna om varelsen härrör. För även om vissa pekat på att vissa inhemska australiska djur troligen kan förklara många av de europeiska iakttagelserna så är det tveksamt om dessa kan förklara aboriginernas berättelser, dessa torde rimligtvis vara kända av urinvånarna. Istället anser vissa att berättelserna helt enkelt härrör från minnen av idag utdöda djurarter, t.ex. Diprotodon. Andra menar att bunyipen helt enkelt var sälar som under tidvattnet förirrat sig in i flodsystemet och sedan inte kunnat ta sig ut. Det är inte helt ovanligt att den australiska pälsälen tar sig upp i Murray-Darlingfloden, och man har hittat och dödat sälar så långt upp som i Canberra.