Imorgon drar så äntligen Allsvenskan igång, och även om det nu är en usel liga som utan tvekan harvar runt på den europeiska fotbollens bakgård så kan jag ändå aldrig låta bli att inte älska Allsvenskan. Efter världens längsta försäsong så smygstartar alltså Allsvenskan imorgon (söndag), och på måndag drar jag iväg till Ljungskile för vår premiärmatch. Nåväl, för att dämpa allas fotbollsabstinens så låter jag dra av ett gäng fotbollsvideos...
Mano Negra - Santa Maradona
River Plate - Sos Cagon
Oh ah Cantona
England New Order - World in motion
Saturday, March 29, 2008
Friday, March 28, 2008
Mycket väsen för ingenting…
Så har den då släppts, den nederländske politikern Geert Wilders omtalade film ”Fitna the movie”, en film som innan den ens visats väckt en våg av protester och krav på att förbjudas. I Nederländerna har politiker, företagsledare, militärer och muslimska företrädare slagit knut på sig själva för att försöka stoppa filmen, men Wilders har stått på sig och igår lades den alltså ut på Internet. I flera muslimska länder, bland annat Afghanistan och Pakistan har filmen väckt stort vrede, och en rad protester har genomförts där flaggor och dockor föreställande Wilders bränts. Detta alltså innan filmen ens släppts, eller om ens man visste om den fanns eller ej… På Svenska Dagbladets ledarsida så frågar sig Per Gudmundsson om filmens ens existerar, och om det inte är ett propagandatrick från Wilders.
Men filmen existerar, den lades upp igår på en hemsida och således lär vi återigen få en debatt rörande vart gränsen för yttrandefrihet ska gå. Vad gäller filmen så måste jag nog tillstå att detta inte var speciellt mycket att hänga i julgranen, en rad citat ur Koranen tillsammans med filmsekvenser på uttalanden från radikala islamister och en rad terrorattentat i Europa och USA som genomförts de senaste åren. Speciellt uppseendeväckande måste jag tillstyrka att det inte direkt var, det mesta har man redan sett eller hört, snarare infann sig någon form av antiklimax när filmen var slut. Med andra ord är det en rätt typisk Internetdokumentär man får se, som det går ungefär trettio på dussinet.
Frågan är dock om denna film verkligen är värd all denna uppståndelse, nej det är klart den inte är det. Det är en rätt tafflig film, och även den säkerligen kommer användas av diverse högergrupper i Västvärlden och av islamister, så är det kanske bättre att helt strunta i sånt här. Ibland får jag uppfattningen att de populistiska partierna på högerkanten och islamisterna lever i någon slags symbios. De klarar sig nämligen inte utan varandra, för islamisterna är Wilders film en skänk från ovan och deras protester kommer förstås att nyttjas av Wilders och hans likasinnade i Europa.
Med andra ord så bekräftar filmen, och reaktionen på filmen, dessa människors bild av verkligheten och endast stärker dessa gruppers inflytande i samhället. Det bästa vore förstås att helt strunta i denna typ av filmer, och istället för att ge Wilders och hans film oförtjänst uppmärksamhet. För det är precis det han, och hans meningsmotståndare, vill ha…
Men filmen existerar, den lades upp igår på en hemsida och således lär vi återigen få en debatt rörande vart gränsen för yttrandefrihet ska gå. Vad gäller filmen så måste jag nog tillstå att detta inte var speciellt mycket att hänga i julgranen, en rad citat ur Koranen tillsammans med filmsekvenser på uttalanden från radikala islamister och en rad terrorattentat i Europa och USA som genomförts de senaste åren. Speciellt uppseendeväckande måste jag tillstyrka att det inte direkt var, det mesta har man redan sett eller hört, snarare infann sig någon form av antiklimax när filmen var slut. Med andra ord är det en rätt typisk Internetdokumentär man får se, som det går ungefär trettio på dussinet.
Frågan är dock om denna film verkligen är värd all denna uppståndelse, nej det är klart den inte är det. Det är en rätt tafflig film, och även den säkerligen kommer användas av diverse högergrupper i Västvärlden och av islamister, så är det kanske bättre att helt strunta i sånt här. Ibland får jag uppfattningen att de populistiska partierna på högerkanten och islamisterna lever i någon slags symbios. De klarar sig nämligen inte utan varandra, för islamisterna är Wilders film en skänk från ovan och deras protester kommer förstås att nyttjas av Wilders och hans likasinnade i Europa.
Med andra ord så bekräftar filmen, och reaktionen på filmen, dessa människors bild av verkligheten och endast stärker dessa gruppers inflytande i samhället. Det bästa vore förstås att helt strunta i denna typ av filmer, och istället för att ge Wilders och hans film oförtjänst uppmärksamhet. För det är precis det han, och hans meningsmotståndare, vill ha…
Källor:
Monday, March 24, 2008
Fotbollssnack
Påskhelgen har till alla fotbollsfanatiker varit fylld av härlig fotboll, men tyvärr för landslaget också mindre trevliga nyheter. Det första är att Zlatan inte kommer att ställa upp i jippomatchen mot Brasilien i London, av alla ställen, utan att han stannar kvar i Milano för att vila sitt knä. Gott så, Zlatan har inte direkt rosat marknaden den senaste tiden, och fick tydligen en del kritik från såväl tränare som italiensk media över sin insats mot Juventus. Det andra är förstås att Zlatan inte alls lyckats i landslaget, vad det beror på låter jag vara osagt, men det är förstås en viss skillnad på materialet i Inter mot vad som återfinns i landslaget.
Den andra, och milt sagt, värre nyheten – åtminstone personligt – var nyheten om att Erik Edman med största sannolikhet missar EM-slutspelet. I samband med att Edman gick in i en närkamp slets troligen korsbandet av på den svenske backen i Wigan. Även om det ännu är allt för tidigt att uttala sig om skadorna, såväl Edman, Wigan och landslaget väntar på resultatet av dagens (måndag den 24 mars 2008) magnetröntgen, men mycket talar för en lång frånvaro från fotbollen för Edman. Vill det sig riktigt illa kan det till och med vara så att Edmans karriär är i fara, vilket för honom personligen måste ses som en tragedi.
Underligt nog har Edmans öde i många avseenden glömts bort, fokus ligger istället på vem som nu ska ta hans plats i landslaget. I direktsändningen i Canal+ yttrade någon att Teddy Lucic minsann kunde återfå sin plats i landslaget, vilket fick mig att sätta lördagsölen i halsen och spotta ut chipsen. Är det verkligen så illa att det enda vi kan slänga in på vänsterkanten är en avdankad föredetting, som visserligen återfinns i mitt förmodade guldlag Elfsborg, ska återvända till landslaget? Räcker det inte med att Daniel Andersson förpestar landslaget med sin blotta närvaro?
Givetvis finns det gott om ersättare, och jag är inte direkt oroad över att Edman i någon högre grad kommer saknas rent fotbollsmässigt. Däremot är det förstås alltid trist när en spelare som verkligen brinner för sin sport tvingas lämna återbud, och Edman – som delvis lämnade Tottenham för franska Rennes – brinner verkligen för landslaget. Nu ser det tyvärr ut som om han får se på Fotbolls EM i tv istället för att själv delta, vilket förstås är en trist nyhet.
Den tredje nyheten var att landslagets förstemålvakt Andreas Isaksson nu är helt petad i Manchester City, och att hans chanser att få spela i City a-lag är minimala. Frågan är således om han nu också ska petas från sin plats som förstemålvakt i landslaget, och där anser jag definitivt att svaret är ja. In med Shaaban i mål som trots allt får spela i a-laget.
Nu kanske någon säger att Citys reservlag och deras matcher håller högre kvalité än vad Allsvenskan gör, och det är säkerligen sant, men det spelar ingen roll anser jag. Vad som däremot spelar roll är att Isaksson, oavsett klassen på motståndet, knappast kan ha något vidare självförtroende i sin roll som målvakt. Man kan också fråga sig hur det kommer sig att Isaksson uppenbarligen kommit på kant med såväl den förre tränaren Stuart Pearce och den nuvarande Sven-Göran Eriksson? Är det en slump eller är finns det något djupare bakomliggande orsak? Frågorna är många, men svaret är enkelt, i sommar ska Shaaban stå i målet och Isaksson får – i likhet med i City – agera bänkvärmare. Att ha en målvakt med stukat självförtroende som inte får spela håller inte, och Shaaban har visat att han är en skicklig målvakt som klarar av pressen…
Med detta lämnar vi landslaget och vänder oss istället mot vad som hände i helgen…
Igår avgjordes ”Super-Sunday” i Premier Leauge, en söndag då Manchester United mötte Liverpool i ett verkligt hatmöte och Chelsea tog sig an Arsenal i ett på förhand tippat stekhett Londonderby. Nu levde kanske inte riktigt matcherna upp till sina epitet, och även om matchen mellan United och Liverpool var den fotbollsmässigt bättre av dem två så har jag sett klart bättre matcher mellan de båda lagen. För även om Liverpools Javier Mascherano uppvisade starka känslor, så var det ändå en rätt snäll tillställning. Det är dock uppenbart att Liverpool har långt kvar tills man på allvar kan utmana United, som trots en svacka i mitten av andra halvlek, förde matchen precis som de ville. Nu kan man visserligen påpeka att Liverpool, efter att Mascherano blev utvisad, spelade med elva man, men det skedde i slutet av första halvlek och redan då var Liverpool totalt utspelat.
Situationen blev förstås inte bättre av att Mascherano lyckades med konststycket att snacka till sig en utvisning, och Benitez lär nog få avsluta sin karriär i Liverpool utan att ha lyckats besegra United i ligan. För jag tror inte Benitez är kvar i Liverpool säsongen 2008/2009, men frågan är förstås om det hjälper, Liverpool kommer oavsett vem som är vid rodret inte att kunna hota de tre stora. Precis som i höstas visade Liverpool att man väger på tok för lätt i dessa sammanhang.
Vad gäller United så måste man förstås ge Sir Alex Ferguson en eloge, inte nog med att han hållit sig kvar i laget i vad som känns en evighet, han visar trots detta på en enorm glädje med vad han gör. Man kunde ju tro att han efter mängder med titlar skulle bli uttråkad eller less på allt, men icke sa Nicke. Han står sin vana trogen och tuggar (eller idisslar) sitt tuggummi och svär som en borstbindare när det inte går som han tänkt sig. Vem som än nu lär efterträda Sir Ferguson kommer inte få en speciellt trevlig uppgift, oavsett vad han kommer göra så kommer han ändå att jämföras med den store Sir Alex Ferguson.
Innan vi lämnar Manchester så kan jag väl bara kort kommentera Marscheranos utvisning, som nog får anses vara bland det mest korkade och onekligen lär rendera honom en hel del mindre smickrande utmärkelser när säsongen ska summeras. Det var dock uppenbart att han redan från start var helt felfokuserad, och frågan är om inte Benitez skulle plockat ut honom redan halvvägs in i första halvlek, då han vid ett flertal tillfällen yttrat mindre smickrande ord om domaren. Det märktes också på hans hållning att han var helt felfokuserad, och här kanske skillnaden mellan Benitez och Ferguson är mest uppenbara, han saknar Fergusons fingertoppskänsla i de avgörande situationerna.
Inte heller lär derbyt mellan de båda Londongiganterna Arsenal och Chelsea hamna i några minnesböcker över minnesvärda insatser, efter en rätt intetsägande första halvlek vaknade matchen till liv i andra och Chelsea kunde rättvist också vinna matchen. Förlusten i Manchester gör nu att Liverpools chanser att vinna ligan, vilket vi redan visste, är försvinnande liten och frågan är nu om inte Arsenal också får räknas bort från den ekvationen. Nu ska man förstås inte ta ut allt på en gång, men Arsenal är nere i en rejäl formsvacka och frågan är om inte lagets hårda matchande nu kommer att ta ut sin rätt. Inte nog med att laget är indraget i den absoluta toppstriden i Premier Leauge, man ska dessutom försöka ta sig vidare mot Champions Leauge finalen, men då krävs att man slår Liverpool i kvartsfinalen. Ett lag man lite ironiskt nog möter även i ligan, och frågan är om Wengers mannar verkligen har kapacitet till det. Jag är faktiskt tveksam, och det som för några omgångar sedan såg ut som ett trekejsarslag ser nu ut att bli en kamp mellan Chelsea och Manchester United. För även om Chelsea och United också är involverat i kampen om Champions Leauge ser deras motstånd inte alls lika svårforcerat som Arsenals, lägg därtill det faktum att Arsenal har ett mycket ungt lag som utan tvekan har överpresterat under den gånga säsongen. Risken är väl rätt uppenbar att laget nu går in i en tyngre period, och att man då också tvingas till avbräck i kampen om Premier Leauge.
Vad gäller Avram Grants Chelsea så är nyckelmatchen för om klubben, tvi, skulle vinna ligan matchen på Stamford Brigde mot Manchester United. Seger där och laget ingen trodde skulle gå hela vägen, har ett drömläge. Nu är det förstås långt dit, men Chelsea har likt Arsenal imponerat stort den här säsongen, speciellt efter att Avram Grant tog över och tystat mycket av sina kritiker.
Den andra, och milt sagt, värre nyheten – åtminstone personligt – var nyheten om att Erik Edman med största sannolikhet missar EM-slutspelet. I samband med att Edman gick in i en närkamp slets troligen korsbandet av på den svenske backen i Wigan. Även om det ännu är allt för tidigt att uttala sig om skadorna, såväl Edman, Wigan och landslaget väntar på resultatet av dagens (måndag den 24 mars 2008) magnetröntgen, men mycket talar för en lång frånvaro från fotbollen för Edman. Vill det sig riktigt illa kan det till och med vara så att Edmans karriär är i fara, vilket för honom personligen måste ses som en tragedi.
Underligt nog har Edmans öde i många avseenden glömts bort, fokus ligger istället på vem som nu ska ta hans plats i landslaget. I direktsändningen i Canal+ yttrade någon att Teddy Lucic minsann kunde återfå sin plats i landslaget, vilket fick mig att sätta lördagsölen i halsen och spotta ut chipsen. Är det verkligen så illa att det enda vi kan slänga in på vänsterkanten är en avdankad föredetting, som visserligen återfinns i mitt förmodade guldlag Elfsborg, ska återvända till landslaget? Räcker det inte med att Daniel Andersson förpestar landslaget med sin blotta närvaro?
Givetvis finns det gott om ersättare, och jag är inte direkt oroad över att Edman i någon högre grad kommer saknas rent fotbollsmässigt. Däremot är det förstås alltid trist när en spelare som verkligen brinner för sin sport tvingas lämna återbud, och Edman – som delvis lämnade Tottenham för franska Rennes – brinner verkligen för landslaget. Nu ser det tyvärr ut som om han får se på Fotbolls EM i tv istället för att själv delta, vilket förstås är en trist nyhet.
Den tredje nyheten var att landslagets förstemålvakt Andreas Isaksson nu är helt petad i Manchester City, och att hans chanser att få spela i City a-lag är minimala. Frågan är således om han nu också ska petas från sin plats som förstemålvakt i landslaget, och där anser jag definitivt att svaret är ja. In med Shaaban i mål som trots allt får spela i a-laget.
Nu kanske någon säger att Citys reservlag och deras matcher håller högre kvalité än vad Allsvenskan gör, och det är säkerligen sant, men det spelar ingen roll anser jag. Vad som däremot spelar roll är att Isaksson, oavsett klassen på motståndet, knappast kan ha något vidare självförtroende i sin roll som målvakt. Man kan också fråga sig hur det kommer sig att Isaksson uppenbarligen kommit på kant med såväl den förre tränaren Stuart Pearce och den nuvarande Sven-Göran Eriksson? Är det en slump eller är finns det något djupare bakomliggande orsak? Frågorna är många, men svaret är enkelt, i sommar ska Shaaban stå i målet och Isaksson får – i likhet med i City – agera bänkvärmare. Att ha en målvakt med stukat självförtroende som inte får spela håller inte, och Shaaban har visat att han är en skicklig målvakt som klarar av pressen…
Med detta lämnar vi landslaget och vänder oss istället mot vad som hände i helgen…
Igår avgjordes ”Super-Sunday” i Premier Leauge, en söndag då Manchester United mötte Liverpool i ett verkligt hatmöte och Chelsea tog sig an Arsenal i ett på förhand tippat stekhett Londonderby. Nu levde kanske inte riktigt matcherna upp till sina epitet, och även om matchen mellan United och Liverpool var den fotbollsmässigt bättre av dem två så har jag sett klart bättre matcher mellan de båda lagen. För även om Liverpools Javier Mascherano uppvisade starka känslor, så var det ändå en rätt snäll tillställning. Det är dock uppenbart att Liverpool har långt kvar tills man på allvar kan utmana United, som trots en svacka i mitten av andra halvlek, förde matchen precis som de ville. Nu kan man visserligen påpeka att Liverpool, efter att Mascherano blev utvisad, spelade med elva man, men det skedde i slutet av första halvlek och redan då var Liverpool totalt utspelat.
Situationen blev förstås inte bättre av att Mascherano lyckades med konststycket att snacka till sig en utvisning, och Benitez lär nog få avsluta sin karriär i Liverpool utan att ha lyckats besegra United i ligan. För jag tror inte Benitez är kvar i Liverpool säsongen 2008/2009, men frågan är förstås om det hjälper, Liverpool kommer oavsett vem som är vid rodret inte att kunna hota de tre stora. Precis som i höstas visade Liverpool att man väger på tok för lätt i dessa sammanhang.
Vad gäller United så måste man förstås ge Sir Alex Ferguson en eloge, inte nog med att han hållit sig kvar i laget i vad som känns en evighet, han visar trots detta på en enorm glädje med vad han gör. Man kunde ju tro att han efter mängder med titlar skulle bli uttråkad eller less på allt, men icke sa Nicke. Han står sin vana trogen och tuggar (eller idisslar) sitt tuggummi och svär som en borstbindare när det inte går som han tänkt sig. Vem som än nu lär efterträda Sir Ferguson kommer inte få en speciellt trevlig uppgift, oavsett vad han kommer göra så kommer han ändå att jämföras med den store Sir Alex Ferguson.
Innan vi lämnar Manchester så kan jag väl bara kort kommentera Marscheranos utvisning, som nog får anses vara bland det mest korkade och onekligen lär rendera honom en hel del mindre smickrande utmärkelser när säsongen ska summeras. Det var dock uppenbart att han redan från start var helt felfokuserad, och frågan är om inte Benitez skulle plockat ut honom redan halvvägs in i första halvlek, då han vid ett flertal tillfällen yttrat mindre smickrande ord om domaren. Det märktes också på hans hållning att han var helt felfokuserad, och här kanske skillnaden mellan Benitez och Ferguson är mest uppenbara, han saknar Fergusons fingertoppskänsla i de avgörande situationerna.
Inte heller lär derbyt mellan de båda Londongiganterna Arsenal och Chelsea hamna i några minnesböcker över minnesvärda insatser, efter en rätt intetsägande första halvlek vaknade matchen till liv i andra och Chelsea kunde rättvist också vinna matchen. Förlusten i Manchester gör nu att Liverpools chanser att vinna ligan, vilket vi redan visste, är försvinnande liten och frågan är nu om inte Arsenal också får räknas bort från den ekvationen. Nu ska man förstås inte ta ut allt på en gång, men Arsenal är nere i en rejäl formsvacka och frågan är om inte lagets hårda matchande nu kommer att ta ut sin rätt. Inte nog med att laget är indraget i den absoluta toppstriden i Premier Leauge, man ska dessutom försöka ta sig vidare mot Champions Leauge finalen, men då krävs att man slår Liverpool i kvartsfinalen. Ett lag man lite ironiskt nog möter även i ligan, och frågan är om Wengers mannar verkligen har kapacitet till det. Jag är faktiskt tveksam, och det som för några omgångar sedan såg ut som ett trekejsarslag ser nu ut att bli en kamp mellan Chelsea och Manchester United. För även om Chelsea och United också är involverat i kampen om Champions Leauge ser deras motstånd inte alls lika svårforcerat som Arsenals, lägg därtill det faktum att Arsenal har ett mycket ungt lag som utan tvekan har överpresterat under den gånga säsongen. Risken är väl rätt uppenbar att laget nu går in i en tyngre period, och att man då också tvingas till avbräck i kampen om Premier Leauge.
Vad gäller Avram Grants Chelsea så är nyckelmatchen för om klubben, tvi, skulle vinna ligan matchen på Stamford Brigde mot Manchester United. Seger där och laget ingen trodde skulle gå hela vägen, har ett drömläge. Nu är det förstås långt dit, men Chelsea har likt Arsenal imponerat stort den här säsongen, speciellt efter att Avram Grant tog över och tystat mycket av sina kritiker.
Friday, March 21, 2008
Wednesday, March 19, 2008
Tippa allsvenskan ett omöjligt uppdrag…
Faktiskt måste jag säga att årets upplaga av Allsvenskan är helt omöjlig att tippa, med undantag för Hammarbys värvning av Rami Shaaban så är det rätt ont om spektakulära värvningar. Detta gör också att det saknas, anser jag, någon klar guldfavorit, som på förhand kan utnämnas till storfavorit, och som i sedvanlig stil misslyckas att infria alla förväntningar. Nåväl, här kommer mitt försök i alla fall…
1. Elfsborg – Ett av allsvenskans kanske mest namnkunniga lag misslyckades förra året, men i år slipper boråslaget spel i Europacuper och kan helt koncentrera sig på Allsvenskan. Även om klubben möjligtvis kommer bli av med någon spelare under sommarens transferfönster känns truppen ändå förhållandevis stark.
2. Kalmar FF – Gjorde en braksuccé förra året och kom på en mycket imponerande andra plats, laget är näst intill intakt och har spetsats med nya brasilianska nyförvärv. Dock tror jag att spel i Europa kommer ta ut sin rätt och klubben får troligen vänta ytterligare en säsong på att vinna Allsvenskan.
3. Djurgårdens IF – Trots en helt okänd tränare gjorde Djurgården en hyfsad säsong, men det kändes dock som om det var långt till det material och spel som laget hade under sina guldår. Även i år lär laget vara med och slåss i toppen av serien, men det känns ändå som om laget måste höja sig rejält om man ska ta första platsen.
4. IFK Göteborg – Förra årets mästare lär, i sedvanlig stil, inte kunna försvara sin titel, som vanligt brukar spel i Europacuperna sätta krokben för den försvarande mästaren. Dock har IFK, även om det tar emot, en intressant trupp som troligen likt Djurgården lär vara med och slåss i toppen. Tyvärr för göteborgarna lär spelet i Europacuperna tära hårt på truppen, något som kommer synas i slutet av serien.
5. AIK – Pressen är alltid stor i AIK, något som många tränare, spelare och ordföranden fått känna på, förra året var förväntningarna hos solnaklubbens fans stora, men trots en hyfsad insats räckte det inte riktigt hela vägen. I år verkar kraven något mer realistiska, även om den evige talangen Bojan Djordjic värvats så lär inte det räcka till i slutstriden.
6. Hammarby IF – I sedvanlig ordning strulade det rejält i Söderklubben, var det inte trassel på läktarna så var det målvakter som gick sönder i tid och otid. Stora – allt för stora visade det sig – förväntningar på det amerikanska löftet Charlie Davies infriades inte och det blev en sjätteplats till slut. I år har Bajen gjort säsongens värvning i form av landslagskeepern Rami Shaaban, något som kunde genomföras efter att man lånat ut mittfältsgiganten Eugren. I år blir det inget guldfirande på Söder heller, men laget har potential även om anfallet måste klicka och Davies måste utnyttja sina lägen.
7. Helsingborgs IF – Förra årets stora guldfavorit floppade rejält, och även om laget tog sig oväntat långt i Europacupspelet har det stormat rejält i klubben, något som till ledde till att tränaren avgick. Även om förväntningarna i år är lägre, och kanske mer realistiska, så känns inte HeIF som något guldlag, interna strul brukar till slut avspeglas i resultatet.
8. Malmö FF – Guldfavorit som vanligt misslyckades, precis som sina skånska kollegor blev förra säsongen en stor missräkning. Trots ny tränare är det tveksamt om det hjälper, Malmö är visserligen (i alla fall på pappret) alldeles för bra för att dras ner i bottenstriden men det är något som saknas för att riktigt vara ett topplag.
9. Halmstad BK – Gjorde en helt ok säsong med tanke på förutsättningarna, som vanligt är intresset för laget utanför stadens gränser obefintligt och någon som helst organiserad klackverksamhet lyser med sin totala frånvaro. Trots att laget har ett av Sveriges mest välfyllda bankkonton så är värvningarna ofta i lågbudget klass, men vad gör det, laget brukar ändå göra bra ifrån sig.
10. Gefle IF – Gästrikarna chockade ett tag fotbollssverige när man under våren blev – om än en dag – serieledare och nyförvärvet Johan Oremo blev helt plötsligt hela den svenska journalistkårens nya gullegris. Precis som Halmstad värvar Gefle helst i sitt närområde och det är sällan frågan om några dyra investeringar, förlorade förra året sin utan tvekan bästa spelare i Rene Makondele men det lär knappast märkas.
11. Örebro SK – Trots enorma förväntningar från hemmapubliken höll sejouren i högsta serien på att ta slut efter endast en säsong. Precis som i HeIF var förra säsongen otroligt strulig med tränarbyte och internt tjafs, i år är troligen förväntningarna något mer realistiska men det lär knappast hjälpa. Närkingarna lär dock få fortsätta slåss i botten…
12. IFK Norrköping – Av nykomlingarna är förstås IFK Norrköping det mest intressanta och klassiska laget, och även om man vann Superettan så är det en enorm skillnad (fråga bara ÖSK) mellan de båda divisionerna. I likhet med ÖSK förra året är förväntningarna på hemmaplan enorma, men i realiteten får laget slåss för att undvika nedflyttning och/eller kval. Hur som helst är det otroligt skoj att ett klassiskt allsvenskt lag är tillbaka, och bortamatcherna i Norrköping brukar vanligtvis vara sköna bortaresor…
13. Trelleborgs FF – Skåningarna överlevde förra säsongen med bättre målskillnad och även i år får publiken på Tjångavallen se laget slåss i botten. Även om jag tror att de båda bottenlagen inte kommer hota TFF i någon större grad lär klubben få slåss hårt för att undvika kvalspel, men i slutändan lär man ändå lyckas…till alla klubbekonomers stora sorg…
14. Gais – Göteborgarna har allt sedan återkomsten harvat runt i bottenträsket, men nu är frågan om inte klubbens allsvenska sejour börjar lida mot sitt slut. Laget kommer få slåss med näbbar och klor för att undvika nedflyttning och frågan är om kvalspel räddar kvar klubben, jag är inte så säker…
15. GIF Sundsvall – Norrlandsfönstret har återigen öppnats på vid gavel i och med medelpadingarnas återkomst till Allsvenskan, men tyvärr lär det inte bli vidöppet speciellt länge. Giffarna lär med största sannolikhet göra Ljungskile sällskap i att återvända till Superettan efter en säsong i Allsvenskan…
16. Ljungskile – Förra säsongens överraskningslag gick hela vägen och är, tyvärr, tillbaka i Allsvenskan. Laget har satsat på i princip helt okända kort och en rad ratade spelare, lär knappast hjälpa och klubben kommer vara fast parkerad i botten av serien ända från starten.
1. Elfsborg – Ett av allsvenskans kanske mest namnkunniga lag misslyckades förra året, men i år slipper boråslaget spel i Europacuper och kan helt koncentrera sig på Allsvenskan. Även om klubben möjligtvis kommer bli av med någon spelare under sommarens transferfönster känns truppen ändå förhållandevis stark.
2. Kalmar FF – Gjorde en braksuccé förra året och kom på en mycket imponerande andra plats, laget är näst intill intakt och har spetsats med nya brasilianska nyförvärv. Dock tror jag att spel i Europa kommer ta ut sin rätt och klubben får troligen vänta ytterligare en säsong på att vinna Allsvenskan.
3. Djurgårdens IF – Trots en helt okänd tränare gjorde Djurgården en hyfsad säsong, men det kändes dock som om det var långt till det material och spel som laget hade under sina guldår. Även i år lär laget vara med och slåss i toppen av serien, men det känns ändå som om laget måste höja sig rejält om man ska ta första platsen.
4. IFK Göteborg – Förra årets mästare lär, i sedvanlig stil, inte kunna försvara sin titel, som vanligt brukar spel i Europacuperna sätta krokben för den försvarande mästaren. Dock har IFK, även om det tar emot, en intressant trupp som troligen likt Djurgården lär vara med och slåss i toppen. Tyvärr för göteborgarna lär spelet i Europacuperna tära hårt på truppen, något som kommer synas i slutet av serien.
5. AIK – Pressen är alltid stor i AIK, något som många tränare, spelare och ordföranden fått känna på, förra året var förväntningarna hos solnaklubbens fans stora, men trots en hyfsad insats räckte det inte riktigt hela vägen. I år verkar kraven något mer realistiska, även om den evige talangen Bojan Djordjic värvats så lär inte det räcka till i slutstriden.
6. Hammarby IF – I sedvanlig ordning strulade det rejält i Söderklubben, var det inte trassel på läktarna så var det målvakter som gick sönder i tid och otid. Stora – allt för stora visade det sig – förväntningar på det amerikanska löftet Charlie Davies infriades inte och det blev en sjätteplats till slut. I år har Bajen gjort säsongens värvning i form av landslagskeepern Rami Shaaban, något som kunde genomföras efter att man lånat ut mittfältsgiganten Eugren. I år blir det inget guldfirande på Söder heller, men laget har potential även om anfallet måste klicka och Davies måste utnyttja sina lägen.
7. Helsingborgs IF – Förra årets stora guldfavorit floppade rejält, och även om laget tog sig oväntat långt i Europacupspelet har det stormat rejält i klubben, något som till ledde till att tränaren avgick. Även om förväntningarna i år är lägre, och kanske mer realistiska, så känns inte HeIF som något guldlag, interna strul brukar till slut avspeglas i resultatet.
8. Malmö FF – Guldfavorit som vanligt misslyckades, precis som sina skånska kollegor blev förra säsongen en stor missräkning. Trots ny tränare är det tveksamt om det hjälper, Malmö är visserligen (i alla fall på pappret) alldeles för bra för att dras ner i bottenstriden men det är något som saknas för att riktigt vara ett topplag.
9. Halmstad BK – Gjorde en helt ok säsong med tanke på förutsättningarna, som vanligt är intresset för laget utanför stadens gränser obefintligt och någon som helst organiserad klackverksamhet lyser med sin totala frånvaro. Trots att laget har ett av Sveriges mest välfyllda bankkonton så är värvningarna ofta i lågbudget klass, men vad gör det, laget brukar ändå göra bra ifrån sig.
10. Gefle IF – Gästrikarna chockade ett tag fotbollssverige när man under våren blev – om än en dag – serieledare och nyförvärvet Johan Oremo blev helt plötsligt hela den svenska journalistkårens nya gullegris. Precis som Halmstad värvar Gefle helst i sitt närområde och det är sällan frågan om några dyra investeringar, förlorade förra året sin utan tvekan bästa spelare i Rene Makondele men det lär knappast märkas.
11. Örebro SK – Trots enorma förväntningar från hemmapubliken höll sejouren i högsta serien på att ta slut efter endast en säsong. Precis som i HeIF var förra säsongen otroligt strulig med tränarbyte och internt tjafs, i år är troligen förväntningarna något mer realistiska men det lär knappast hjälpa. Närkingarna lär dock få fortsätta slåss i botten…
12. IFK Norrköping – Av nykomlingarna är förstås IFK Norrköping det mest intressanta och klassiska laget, och även om man vann Superettan så är det en enorm skillnad (fråga bara ÖSK) mellan de båda divisionerna. I likhet med ÖSK förra året är förväntningarna på hemmaplan enorma, men i realiteten får laget slåss för att undvika nedflyttning och/eller kval. Hur som helst är det otroligt skoj att ett klassiskt allsvenskt lag är tillbaka, och bortamatcherna i Norrköping brukar vanligtvis vara sköna bortaresor…
13. Trelleborgs FF – Skåningarna överlevde förra säsongen med bättre målskillnad och även i år får publiken på Tjångavallen se laget slåss i botten. Även om jag tror att de båda bottenlagen inte kommer hota TFF i någon större grad lär klubben få slåss hårt för att undvika kvalspel, men i slutändan lär man ändå lyckas…till alla klubbekonomers stora sorg…
14. Gais – Göteborgarna har allt sedan återkomsten harvat runt i bottenträsket, men nu är frågan om inte klubbens allsvenska sejour börjar lida mot sitt slut. Laget kommer få slåss med näbbar och klor för att undvika nedflyttning och frågan är om kvalspel räddar kvar klubben, jag är inte så säker…
15. GIF Sundsvall – Norrlandsfönstret har återigen öppnats på vid gavel i och med medelpadingarnas återkomst till Allsvenskan, men tyvärr lär det inte bli vidöppet speciellt länge. Giffarna lär med största sannolikhet göra Ljungskile sällskap i att återvända till Superettan efter en säsong i Allsvenskan…
16. Ljungskile – Förra säsongens överraskningslag gick hela vägen och är, tyvärr, tillbaka i Allsvenskan. Laget har satsat på i princip helt okända kort och en rad ratade spelare, lär knappast hjälpa och klubben kommer vara fast parkerad i botten av serien ända från starten.
Friday, March 14, 2008
Anschluß – ett österrikiskt dilemma
Igår onsdag högtidlighöll Österrike minnet av Anschluß, eller anslutningen till Tyskland genom en ceremoni i Wien där runt 80.000 ljus tändes utanför parlamentet, ljusen representerar de österrikiska judar som föll offer för nazisternas förintelse. I samband med detta höll också den österrikiske kanslern Alfred Gusenbauer ett tal där han sa att:”[…]ingen kompensation kan någonsin förminska det som nazisterna gjorde mot våra judiska medborgare”.
Men helt okontroversiellt är inte högtidlighållandet, kritik har väckts mot den österrikiska historieskrivning, som i många avseenden sammanfattas av den 95 årige Otto von Habsburg, son till den siste haubsburgske kejsaren Karl I. Han förklarade vid ett möte i Wien att ”[…] ingen stat i Europa har en större rätt än Österrike att kalla sig för ett offer”.
Detta uttalande går helt i linje med de österrikiska försöken att framställa sig som ett offer, något som ständigt påtalas i den österriska historieskrivningen och när Österrikes roll i andra världskriget debatteras. Talmannen i det österrikiska parlamentet Barbara Prammer verkar dock inte helt dela den officiella historieskrivningen, i ett tal förklarade hon sin ståndpunkt och sa att ”[…] hävda att alla österrikare tvingades till övergrepp mot judarna är ett historiskt påfund”.
Men frågan är förstås hur mycket av den österrikiska historieskrivningen som egentligen är sann, eller om det mer rör sig om ett försök att dölja ett större samarbete och delaktighet i det som senare skedde. Nu är förstås inte Österrike ensam om att ha stora problem med hur den officiella historieskrivningen runt den nazistiska ockupationen ska se ut, länder som bland annat Frankrike, Ryssland, Belgien och Nederländerna lider av precis samma problem. Frågan blir dock hur pass mycket av den officiella bilden av Österrike som offer som egentligen stämmer, jag ställer mig något tveksam till den bilden, så låt mig förklara.
När det stora kriget (det vill säga Första världskriget) tog slut hade det en gång i tiden så mäktiga och inflytelserika Habsburgska imperiet förvandlats till ett litet och oansenligt land. För även om imperiet redan före kriget uppvisat stora interna slitningar, vilket också lett fram till bildandet av den så kallade dubbelmonarkin och slutligen också mordet på Franz Ferdinand i Sarajevo, så kunde österrikarna dock se sig själva som medborgare i ett vidsträckt och mäktigt imperium. Kriget gjorde som sagt slut på allt detta, en efter en bildade imperiets provinser egna stater och Italien annekterade Sydtyrolen, kvar blev en liten och oansenlig rest, Österrike.
I samband med gränsdragningarna drabbade österrikiska frikårer samman med miliser och landet skakades även av samma våldsvåg som svepte över Tyskland i efterdyningarna till krigsslutet. För Österrike var monarkins kollaps inte bara ett nationellt trauma, det var en ekonomisk katastrof, speciellt som stora delar av den österrikiska industrin låg i länder som nu blivit självständiga, bland annat Tjeckoslovakien. De första prognoserna om landets möjlighet att överleva sågs som små, och för den provisoriska nationalförsamlingen återfanns bara ett alternativ, att gå samman med Tyskland. Republiken Tysk-Österrike var född, men anslutningen förbjöds av segermakterna i samband med freden i Saint-Germain den 10 september 1919. Vid samma tillfälle så avvisades dessutom landets anspråk på Sydtyrolen och Sudetenland, anspråk som i många avseenden faktiskt ärvdes av Nazityskland.
Även om nu Österrike slapp de förödande etniska konflikterna bubblade nu istället en annan konflikt upp till ytan, nämligen den mellan det förhållandevis röda Wien och den katolskt konservativt dominerade landsbygden. Konflikten mellan dessa två ytterligheter skärptes i samband med börskraschen 1928, och Österrikes ekonomi havererade ytterligare en gång. Återigen försökte man från österrikiskt håll att närma sig Tyskland, den här gången via en tullunion 1931, men återigen så stoppades dessa planer av segermakterna. Effekterna av den ekonomiska krisen blev precis som i Tyskland att landet drabbades ånyå av stor social oro och upprepade kravaller och oroligheter. Som ett svar på det allt mer kaotiska läget så upprättades i februari 1933 en kvasidiktatorisk regim under förbundskanslern Engelbert Dollfuss. En rad partier, där ibland det österrikiska nazistpartiet – som starkt förordade en sammanslutning – förbjöds, och i februari 1934 drabbade polis, militär och frikårer samman med vänstersympatisörer i främst Wien. Efter våldsamma strider, som avslutades med att militären besköt arbetarkvarteren i Wien med artilleri, kvästes upproret och Dollfuss och gjorde det Fosterländska partiet till det enda tillåtna partiet.
Till skillnad från tidigare österrikiska politiker var Dollfuss inte alls intresserad – i alla fall inte vid denna tidpunkt – av någon form av sammangående med Tyskland, och Dollfuss sökte politiskt stöd hos Mussolinis Italien. Inspirerad av Mussolinis Italien så utfärdade också han i maj 1934 en ny författning, som förenade auktoritär katolicism med fascistiska förtecken.
Trots att det österrikiska nazistpartiet, som stöddes både ekonomiskt och politiskt, av sitt moderparti i Tyskland, var förbjudet så var det ändå en stark politisk aktör med relativt stort stöd bland österrikarna. Sommaren 1934 började man inom partiet att planera en statskupp, och den 25 juli 1934 stormar ett antal österrikiska nazister in på Dollfuss kontor och skjuter honom. På grund av interna konflikter inom partiet, där bland annat det österrikiska SA vägrade delta, blir kuppförsöket ett fullständigt fiasko. Senare på kvällen avlider också Dollfuss av sina skador, något som får omvärlden att reagera starkt. I Italien, där Dollfuss familj befinner sig, skräder inte Mussolini med orden och låter skicka förstärkningar till gränsen mot Österrike, samtidigt som Adolf Hitler desperat försöker två sina händer från ansvar för kuppförsöket.
Dollfuss efterträds av den i många avseenden rätt anonyme Kurt von Schussing, som i ett desperat försök att förhindra en tysk ockupation av Österrike söker stöd bland den så kallade Stresafronten (dvs de europeiska segermakterna). Taktiken visar sig dock inte speciellt lyckad, i takt med att Italiens allt mer aggressiva utrikespolitik leder till invasionen av Abessinien 1935, så spricker Stresafronten. Inrikespolitiskt försöker Schussing att bemästra de allt högre kraven på en sammanslagning med Tyskland genom att börja tillåta en rad partier, däribland det Socialdemokratiska partiet. Under allt mer press, såväl från Tyskland som från anschlussanhängare, försökte Schussing i mars 1938 rädda vad som räddas kunde av den österrikiska statens självständighet genom att anordna en folkomröstning. När nyheten spreds i Tyskland om Schussings agerande påbörjades en febril verksamhet, och efter hot om att Tyskland med våld skulle annektera Österrike tvingades Schussing avgå från sin post och folkomröstningen lades på is.
Natten mellan till den 12 mars började tyska soldater och österrikiska tulltjänstemän att bryta upp gränsbommarna och tyska arméstyrkor trängde in i Österrike. När nyheten spreds i Wien flockades folk på gatorna, och enligt den amerikanske journalisten William S. Shirer som var på plats i Wien vid tillfället, rådde det fullt kaos på stadens gator. Firandet av den tyska annekteringen tog sig dock snabbt otrevliga former, hundratals av stadens judar tvingades ut för att tvätta stadens gator och de österrikiska nazisterna var säkerligen inte sena med att angripa meningsmotståndare eller andra misshagliga personer. När Hitler sent omsider anlände möttes han av en enorm folksamling som ville se honom, och fira att Tyskland och Österrike nu var ett.
Hitler själv verkar dock inte varit allt för nöjd, för även om annekteringen av Österrike var en enorm framgång, så hade han under morgonen mötts av nyheten att större delen av de tyska stridsvagnarna aldrig nått fram till Österrike. Istället prydde de det österriska landskapet då flertalet av dem fått motorproblem och helt enkelt fick bogseras till Wien. Efter att han besökt Wien, och till den nytillträdde österrikiske förbundskanslern Arthur Seyss-Inquart stora besvikelse förklarat att Österrike upphört att existera och nu var en provins, drog han vidare på sin resa i Österrike. För Hitler var detta första gången han besökte Österrike sedan han lämnat Wien och flyttat till München åren innan krigsutbrottet.
I likhet med Arthur Seyss-Inquart – som senare blev vice generalguvernör i Polen och rikskommissarie i Nederländerna – fanns det nog gott om österrikare som blev besvikna på Anschluss. Österrike upphörde som stat och blev provinsen Ostmark istället. För landets tusentals judar och andra för nazisterna misshagliga personer, blev annekteringen början på såväl förnedring som förföljelse. För även om tyskarna i gemen såg annekteringen av Österrike som en framgång, såg många tyskar inte österrikarna som jämlika. Speciellt rådande kan man anta att den åsikt fanns bland de tyska officerarna, speciellt de som tjänstgjort på östfronten och vid den italiensk-österrikiska fronten, där de österrikiska trupperna haft blandade framgångar.
Men oavsett den tyska synen på österrikarna, så ställer dock annekteringen en rad frågor, var landet nazisternas första offer? Som vi har sett av min lilla (?) utläggning, så fanns det uppenbarligen ett brett folkligt stöd för Anschluss, om än kanske inte primärt med Nazityskland. En annan fråga är förstås hur man ska förklara den österrikiska behandlingen av judarna, och det faktum att landet – och då speciellt Wien – haft en lång historia av antisemitism. Även om Hitlers påståenden om att det först var i Wien han kom i kontakt med antisemitiska idéer, så kan man inte bortse från att staden – och även Österrike i sig – var (och kanske än idag är) fylld av antisemitiska grupperingar. I Österrike började även nazisterna, med österrikisk hjälp, att fördriva de österrikiska judarna. Genom Adolf Eichmanns byrå så började man samarbeta med sionistiska grupper, bland annat i USA, och kunde genom hot och utpressning jaga ut tusentals österrikiska judar. Det österrikiska experimentet, får nog sägas gav luft under vingarna till de inom SS och partiet som förespråkade den så kallade Madagaskarplanen.
Ytterligare en aspekt är det faktum att Nazityskland övertog Österrikes anspråk på Sudetenland, ett område som aldrig tillhört Tyskland men som däremot varit en del av det habsburgska riket. Så frågan får förstås bli, vilken skuld hade Österrike och kan man verkligen säga att landet var nazismens första offer, eller är det bara ett försök från Österrike att frångå sitt ansvar för vad som sedan hände. En annan fråga är förstås hur man ska tolka Österrikes politik innan Anschluss, landet var knappast en demokrati och förföljelsen av oliktänkande - primärt då på vänsterkanten - var utbrett, Gestapo hade således bara att följa de anvisningar som den österrikiska säkerhetspolisen gett för att jaga rätt på meningsmotståndare.
Wednesday, March 12, 2008
Usch
Usch vilken grå och trist onsdag det här verkar bli, och även om Västerås är en rätt grå och trist stad så blir den onekligen inte bättre av att allt är insvept i grå dimma. Nåja, man får väl glädja sig över att Västerås SK torskade mot Edsbyn och hoppas att Borås HC slår Västerås IK...
Tuesday, March 11, 2008
Listen very carefully, I shall say this only once
Kommer du ihåg den brittiska komediserien ’Allå, ’allå emliga armén? Inte, låt mig få friska upp ditt minne, det handlar om den runde och lite godtrogne René tillsammans med sin fru Edith driver ett café i det franska samhället Nouvion. Livet i det lilla samhället går sin gilla gång och Renés största problem är att hålla sina kärleksaffärer hemliga för sin fru, som trots att hon inte kan sjunga envisas med att underhålla caféets gäster och att svärmor inte avlidit. Låter det inte mysigt så säg?Absolut, om det nu inte var för en sak, Nouvion är nämligen ockuperat av tyska soldater och den godtrogne René dras nu in i motståndsrörelsens försök att göra livet surt för de tyska soldaterna. Tyvärr för René så är de stationerade tyskarna mest intresserade av att plundra och undvika att skickas till Östfronten, och snart tvingas René hjälpa både motståndsrörelsen och tyskarna.
Serien kom 1982 och var en parodi på den idag troligen helt bortglömda serien ”Hemliga armén” som även den visades på svensk tv, men som aldrig fick samma kultstatus som ripoffen. Hur som helst så har nu den tyska tv-kanalen ProSiebenSat 1 valt att köpa in serien, som tidigare ”[…] inte ansetts lämpligt i Tyskland” enligt en talesman för BBC.
Ska bli intressant att se hur denna serie, som driver hejdlöst med såväl fransmän som tyskar, kommer slå i Tyskland och hur man ska lyckas föra över de ibland lysande accenterna till tyska.
Källor:
Monday, March 10, 2008
Kamrat fyra procent vart är du?
Helgens Demoskop undersökning lär inte ha mottagits med jubel och firande i Vänsterpartiets, Kristdemokraternas och Sverigedemokraternas partihögkvarter. Snarare kan man väl anta att det säkerligen knäcktes en och annan gravöl bland partitoppen, såväl Kd som V hamnar enligt Demoskops undersökning klart under den så kallade fyra procentsspärren (med sporttermer slutspelsspärren) och trillar ut ur Riksdagen. Det populistiska Sverigedemokraterna tappar även de väljare, och kommer nu – enligt Demoskops undersökning – allt längre och längre bort från en plats i Riksdagen.
För Kd och V gäller det nu att förlita sig på Kamrat fyra procent, det vill säga väljare som taktikröstar på något av dessa två partier, men frågan är om det hjälper. Inte nog med att de båda partierna är profillösa man har dessutom hamnat i någon form av politiskt bakvatten utan möjlighet att nå fram till väljarna. Till detta ska också läggas att de båda partierna dessutom skakas av upprepade och djupgående interna stridigheter, där partiledningens försök att föra fram ett mer populistiskt budskap krockat med partiets mer konservativa krafter.
Konflikten inom Västerpartiet är förstås inget nytt, redan under Gudrun Schymans tid som partiledare drogs partiet med offentligt förda interna konflikter, något många hoppades skulle lösas när Lars Ohly valdes till ny partiledare. Tyvärr blev det inte så, utan konflikten förvärrades snare och Ohly fick – och får nog fortfarande – lägga mycket tid på att försöka lappa ihop partiet. Något som onekligen lett till att partiet åker berg och dalbana i olika undersökningar.
Konflikten inom Kd har däremot inte alls varit lika offentlig, men den har i många avseenden precis samma grund som den förbittrade konflikten inom V, nämligen kampen mellan reformister och konservativa. Under de senaste åren har Hägglund försökt att ändra bilden på Kd som ett mer liberalt parti, något som stött på patrull bland partiets kärnväljare. Under 2007 upplevde Kd en allvarlig kris när flera partimedlemmar började tala om att bryta sig ut och bilda ett nytt parti, tankar som inte realiserats men som troligen skadat partiet ordentligt. Hägglunds retorik och försök att förnya partiet har inte alls lyckats, snarare verkar han i likhet med Ohly hamnat i en politisk rävsax där partiledarnas försök att förändra bilden av partiet hamnat i konflikt med partiets väljare.
Ett annat problem är förstås att de båda partiledarna saknar sina föregångares kapacitet att nyttja media till sin fördel. Såväl Schyman som Alf Svensson får nog sägas vara föregångsgestlater när det gäller att på bästa sätt nyttja media för sitt och sitt partis bästa, något som såväl Hägglund som Ohly saknar. Nu är det i och för sig rätt långt kvar till nästa val, men frågan är om Hägglund och Ohly har kapaciteten att vända den här neråtgående trenden för sina partier, och om man har kapacitet att försöka lösa de – uppenbarligen – uppslitande interna stridigheterna.
Sunday, March 9, 2008
Förskola i blåsväder
Nästa torsdag (15 mars) kommer troligen de skandalomsusade Bismihaliförskolorna i Rinkeby och Tensta att bli av med såväl tillstånd som bidrag från Stockholms kommun. Orsaken är att ägaren till företaget Bismihali Förskolor AB har häktats för grovt skattebrott och grovt bokföringsbrott, enligt åklagaren så har tiotals miljoner kronor förts ut ur landet till banker i bland annat Dubai och Djibouti. Vart pengarna sedan hamnat är ovisst, men troligen har pengarna använts till att finansiera islamistiska grupper i Somalia, delar av pengarna kan också – enligt åklagaren – hamnat i ägarens egna ficka.
När den kvarvarande styrelsen inte heller kunde förklara det ekonomiska läget och efter att utbildningsförvaltningen upptäckt att bokföringen för 2007 försvunnit så har man nu rekommenderat Stockholms stadshus att dra in bidragen till förskolorna. Rent praktiskt innebär detta att förskolorna helt enkelt tvingas stänga och barnen får söka sig till andra daghem.
För att försöka stoppa beslutet ordnades ett möte i Rinkebyskolan och styrelsemedlemmen Suzanne Holtzberger Anderlid säger till Svenska Dagbladet:
”När de här förskolorna startades så lyckades de få den somaliska gruppens förtroende. Alla känner sig trygga med att lämna barnen till oss. Vi jobbar hårt med tvåspråkigheten och har hjälpt dem in i samhällsstrukturen, säger Suzanne Holtzberg Anderlid.
Med det här beslutet stängs de ute igen. Man tar bort föräldrarnas rätt att välja själva vem som ska ta hand om deras barn. Det kommer vi aldrig att acceptera.”
Ett kanske inte allt för underligt uttalande om det nu inte var för en sak, Holtzberger Anderlid är moderat, ett parti som under det senaste året gått hårt åt olika former av bidragsfusk som man från partihåll anser måste bestraffas. Här har alltså ägarinnan, även om det tydligen råder viss förvirring om vem som egentligen är företagets rätta ägare, inte bara slarvat med bokföringen, tiotals miljoner kronor har förskingrats och troligen hamnat i händerna på terrorister. Om nu det ska finnas någon form av nolltolerans mot bidragsfusk inom (de nya) Moderaterna (ironisk twist), så borde ju Holtzberger Anderlid i sann moderat anda välkomna utbildningsförvaltningens linje. Men icke sa Nicke, istället sällar sig människan till att försvara ett beteende som hennes parti inlett en veritabel häxjakt på.
Man kan ju verkligen fråga sig hur Holtzberger Anderlid tänker, och hur detta nu rimmar med (de nya) Moderaternas linje i frågan. Kanske dags för statsministern och partiledaren Fredrik Reinfeldt att plocka fram partipiskan och jaga in Holtzberger Anderlid i partifållan i frågan… Men oavsett hennes partitillhörighet så är hennes uttalande djupt oroande, inte minst för att hon bagatelliserar ett utstuderat bidragsfusk av skattemedel, något som annars ses av hennes partikamrater som ett brott värre än något annat.
Hennes uttalande om att utbildningsförvaltningens förväntade beslut på något sätt inskränker det personliga valet finner jag skrattretande. Ska inte kommunala och statliga förvaltningar har rätt att ta ifrån personer, eller i detta fall företag, bidrag som skett på felaktiga grunder eller där det förmodas att pengarna inte alls gått till vad de skulle gå till. I min värld är det alldeles uppenbart att så är fallet, har du inte gjort rätt för dina bidrag ska dessa dras in och de pengar som betalts ut ska betalas tillbaka.
Skolborgarrådet i Stockholm Lotta Edholm (fp) svarar dock på kritiken och säger:
”Det här är en extremt ovanlig åtgärd som vi tvingas ta till, men det är helt enkelt för många och för stora fel med ekonomin. Dessutom finns det oklarheter kring vem som är ägare. Och då går det inte att se mellan fingrarna. Det är ju skattemedel vi talar om här[…]”
Nu är det dock inte första gången förskoleverksamheten i Stockholmsförorten är i blåsväder, utan man har sedan länge fört en tvist mot Kommunal som anklagar företaget för ha avskedat folk utan grund. I somras avskedades 17 personer från företaget, och några av dessa har nu vänt sig till facket för att få rätt och få ersättning. Tom Jansson på Kommunal i Stockholms län säger också att det inte ”[…]för någon av de här tolv medlemmarna har pensionsavgifter betalats in”.
Nu är det dock inte bara facket som kritiserat företaget, även föräldrar till barn på förskolorna har protesterat. Enligt Abdirisak Aden vice ordförande i Svensk-somaliska riksförbundet har flera föräldrar även fört fram kritik:
”Fem till tio föräldrar har kontaktat oss under hösten. Flera har valt att flytta sina barn till andra förskolor.”
Hur man nu än vrider och vänder på det hela så är det förstås så att något är sjukt i företaget, och att utbildningsförvaltningen – även om man nu agerat alldeles för sent – har alldeles rätt i sin slutsats. Det är förstås inte acceptabelt, oavsett omfattningen, att skattebetalarnas surt förvärvade pengar ska användas till att bekosta terrorister och villainköp. Jag misstänker snart att personer som Hotlzberger Anderlid snart kommer plocka fram ”rasistkortet” och anklaga de inblandade för att vara rasister och nazister, något som bara ytterligare lär urholka ordens egentliga betydelse.
Nåväl, det sista ordet är väl inte sagt i frågan, även om jag antar att vinnarna i frågan endast kommer att återfinnas i ett parti de flesta riksdagspartier inte skulle vilja röra vid ens med en två meter lång tång…
Källor:
Föräldrar i protest mot stängning
Miljoner försvann från dagis
Misstänkt förskolechef sparkade 17 anställda
När den kvarvarande styrelsen inte heller kunde förklara det ekonomiska läget och efter att utbildningsförvaltningen upptäckt att bokföringen för 2007 försvunnit så har man nu rekommenderat Stockholms stadshus att dra in bidragen till förskolorna. Rent praktiskt innebär detta att förskolorna helt enkelt tvingas stänga och barnen får söka sig till andra daghem.
För att försöka stoppa beslutet ordnades ett möte i Rinkebyskolan och styrelsemedlemmen Suzanne Holtzberger Anderlid säger till Svenska Dagbladet:
”När de här förskolorna startades så lyckades de få den somaliska gruppens förtroende. Alla känner sig trygga med att lämna barnen till oss. Vi jobbar hårt med tvåspråkigheten och har hjälpt dem in i samhällsstrukturen, säger Suzanne Holtzberg Anderlid.
Med det här beslutet stängs de ute igen. Man tar bort föräldrarnas rätt att välja själva vem som ska ta hand om deras barn. Det kommer vi aldrig att acceptera.”
Ett kanske inte allt för underligt uttalande om det nu inte var för en sak, Holtzberger Anderlid är moderat, ett parti som under det senaste året gått hårt åt olika former av bidragsfusk som man från partihåll anser måste bestraffas. Här har alltså ägarinnan, även om det tydligen råder viss förvirring om vem som egentligen är företagets rätta ägare, inte bara slarvat med bokföringen, tiotals miljoner kronor har förskingrats och troligen hamnat i händerna på terrorister. Om nu det ska finnas någon form av nolltolerans mot bidragsfusk inom (de nya) Moderaterna (ironisk twist), så borde ju Holtzberger Anderlid i sann moderat anda välkomna utbildningsförvaltningens linje. Men icke sa Nicke, istället sällar sig människan till att försvara ett beteende som hennes parti inlett en veritabel häxjakt på.
Man kan ju verkligen fråga sig hur Holtzberger Anderlid tänker, och hur detta nu rimmar med (de nya) Moderaternas linje i frågan. Kanske dags för statsministern och partiledaren Fredrik Reinfeldt att plocka fram partipiskan och jaga in Holtzberger Anderlid i partifållan i frågan… Men oavsett hennes partitillhörighet så är hennes uttalande djupt oroande, inte minst för att hon bagatelliserar ett utstuderat bidragsfusk av skattemedel, något som annars ses av hennes partikamrater som ett brott värre än något annat.
Hennes uttalande om att utbildningsförvaltningens förväntade beslut på något sätt inskränker det personliga valet finner jag skrattretande. Ska inte kommunala och statliga förvaltningar har rätt att ta ifrån personer, eller i detta fall företag, bidrag som skett på felaktiga grunder eller där det förmodas att pengarna inte alls gått till vad de skulle gå till. I min värld är det alldeles uppenbart att så är fallet, har du inte gjort rätt för dina bidrag ska dessa dras in och de pengar som betalts ut ska betalas tillbaka.
Skolborgarrådet i Stockholm Lotta Edholm (fp) svarar dock på kritiken och säger:
”Det här är en extremt ovanlig åtgärd som vi tvingas ta till, men det är helt enkelt för många och för stora fel med ekonomin. Dessutom finns det oklarheter kring vem som är ägare. Och då går det inte att se mellan fingrarna. Det är ju skattemedel vi talar om här[…]”
Nu är det dock inte första gången förskoleverksamheten i Stockholmsförorten är i blåsväder, utan man har sedan länge fört en tvist mot Kommunal som anklagar företaget för ha avskedat folk utan grund. I somras avskedades 17 personer från företaget, och några av dessa har nu vänt sig till facket för att få rätt och få ersättning. Tom Jansson på Kommunal i Stockholms län säger också att det inte ”[…]för någon av de här tolv medlemmarna har pensionsavgifter betalats in”.
Nu är det dock inte bara facket som kritiserat företaget, även föräldrar till barn på förskolorna har protesterat. Enligt Abdirisak Aden vice ordförande i Svensk-somaliska riksförbundet har flera föräldrar även fört fram kritik:
”Fem till tio föräldrar har kontaktat oss under hösten. Flera har valt att flytta sina barn till andra förskolor.”
Hur man nu än vrider och vänder på det hela så är det förstås så att något är sjukt i företaget, och att utbildningsförvaltningen – även om man nu agerat alldeles för sent – har alldeles rätt i sin slutsats. Det är förstås inte acceptabelt, oavsett omfattningen, att skattebetalarnas surt förvärvade pengar ska användas till att bekosta terrorister och villainköp. Jag misstänker snart att personer som Hotlzberger Anderlid snart kommer plocka fram ”rasistkortet” och anklaga de inblandade för att vara rasister och nazister, något som bara ytterligare lär urholka ordens egentliga betydelse.
Nåväl, det sista ordet är väl inte sagt i frågan, även om jag antar att vinnarna i frågan endast kommer att återfinnas i ett parti de flesta riksdagspartier inte skulle vilja röra vid ens med en två meter lång tång…
Källor:
Föräldrar i protest mot stängning
Miljoner försvann från dagis
Misstänkt förskolechef sparkade 17 anställda
Skön söndag
Hade en skön söndag för mig själv, bara jag, datorn, fotboll på tv och lite rester från igår, kan det bli bättre? Nja, man kanske kunde presterat något till bloggen eller till ens hemsida, men man måste ju få ta det lite lugnt ibland också. :)
Välkommen tillbaka nästa vecka!
Välkommen tillbaka nästa vecka!
Friday, March 7, 2008
Oj oj...
Nu har det varit alldeles för mycket att göra på jobbet, får be att få återkomma på söndag då man äntligen är ledig...fy fan...
Tuesday, March 4, 2008
Ödestisdag
Det märks att det börjar bli vår, nu börjar nämligen vintersporterna att närma sig slutspel, vilket man redan är i när det gäller bandyn. Givetvis är det hockeyn som får störst uppmärksamhet, och även om debatten om vilken som är den största sporten i Sverige, så råder det ändå ingen tvekan om att intresset för hockeyn är stort i Sverige. Skulle man säga hur mycket pengar elitserielagen idag omsätter för kassörer på 80- och 90-talet så är jag rätt övertygad om att de skulle tro att man drev med dem.
Men framgången har också ett pris, ett pris i att trilla ur Elitserien och hamna i bakvattnet i Hockeyallsvenskan. Här är inkomsterna minimala och utgifterna stora, och dessutom är det tuffa matcher där de forna elitserielagen, oavsett trupper ska segra utan att anstränga sig nämnvärt. Det är nu dags för Elitserien 07/08 att ta fram vilka lag som dras ner i Kvalserien, och vilka som undviker den samma. I år har turen (eller kanske oturen) kommit till Luleå och Brynäs, två lag som iofs varit på dekis de senaste åren men ändå lyckats undvika detta spöke för alla Elitserielag.
Förloraren i kvalserien går en osäker framtid till mötes, och tvingas således börja om igen i Allsvenskan, onekligen ingen direkt framtidsvision för någon penningstinn kassör. Så ikväll gäller det, vinner Mora borta mot Brynäs så spelar både Luleå och Brynäs i Kvalserien, där man får möta bland annat Leksand, Malmö och Rögle. De två andra lagen bestäms efter ett kval mellan fyran, femman, sexan och sjuan i Allsvenskan.
Vid sidan av finalserien så är nog kampen runt strecken i slutomgångarna det som röner mest intresse. Men nu finns det tyvärr en rad krafter, bland annat inom klubbarna själva och – inte minst av allt – inom massmedia, som vill stänga denna möjlighet. Man vill ha en sluten serie, en serie likt NHL där klubbarna inte behöver oroa sig över att trilla ur, och där lagen i de lägre divisionerna är renodlade farmarklubbar till toppklubbarna och kan placera och ta spelare lite när de vill. Visserligen har utvecklingen mot detta system redan blivit verklighet i Sverige, flertalet av Elitserielagen har ofta rätt nära kontakter med flera Allsvenska lag dit man skickar spelare som anses vara talangfulla, men som av olika anledningar inte ses som riktigt färdiga för Elitserien.
Frågan är dock vad en stängd Elitserie skulle innebära för Allsvenskan som liga, möjligheten för de flesta lag att ta sig upp i en stängd Elitserie torde vara minimal. Speciellt om man nu, vilket är högst troligt om idén realiseras, kommer att ställa ytterligare krav på klubbens ekonomi och arenor. Den hockeydöd som spridit ut sig bland flera Allsvenska klubbar, och som nu tyvärr verkar skörda ytterligare ett offer i form av Hammarby hockey, kommer troligen med ett sådant förslag att förstärkas.
Jag vet att många ser fram emot en sådan utveckling, men jag gör det inte. Jag ser detta som ytterligare ett sätt att kommersialisera idrotten och föra den allt längre ifrån de krafter som faktiskt hyser ett äkta intresse för sporten. I allt högre och högre grad försöker såväl hockeyn, där utvecklingen kanske gått längst, och fotbollen att fjärma sig från de äkta supportrarna och närma sig en mer penningstinn och inkomstbringande publik. Problemet är bara att det är Sverige vi lever i, och att befolkningen trots allt är tämligen begränsad. Inte heller kan vi, som i Premier Leauge, förlita oss på stora mängder utländska turister som söker sig till de olika sporterna, jag har svårt att se att det utländska intresset för såväl Elitserien som Fotbollsallsvenskan kan vara allt annat än extremt minimalt.
Så frågan är då vem som ska gå på dessa idrotter och vilka som till slut är villiga att betala priset? Ja frågar du förespråkarna så verkar dessa tro att de flesta elitserieklubbar kommer ha små problem att skaka fram ny publik, men det tror inte jag ett dugg på. Snarare är risken att man fjärmar sig från den egentliga publiken, och att de när klubben har svårt att locka publik (då den hittat något mer intressant och vinnande koncept) när resultaten går dem emot. Ett lysande exempel på detta torde vara AIK Hockey som jagade bort Black Army, men som till slut fick krypa till korset när den nya publiken svek laget. Det räddade dock inte klubben som åkte ur Elitserien och sedan tvingades börja om i gärdsgårdsserien.
En annan fråga är förstås vilka lag som ska få vara med i denna liga, eftersom man kan anta att man kommer vara mer intresserad av det ekonomiska än sportsliga så kommer troligen eventuellt publikunderlag att vara viktigare än eventuella sportsliga framgångar. Konceptet är känt från NHL där lagen flyttar runt och runt och nya lag skapas i städer med stor publikpotential, sen spelar det mindre roll om publiken kan reglerna eller egentligen bryr sig huruvida det spelas hockey, amerikansk fotboll eller baseball.
När vi ändå är inne på USA så avgörs det troligen vem som kommer bli demokraternas presidentkandidat, och det är rätt troligt att anta att Barak Obama kommer bli segrare i denna ödestisdag…
Men framgången har också ett pris, ett pris i att trilla ur Elitserien och hamna i bakvattnet i Hockeyallsvenskan. Här är inkomsterna minimala och utgifterna stora, och dessutom är det tuffa matcher där de forna elitserielagen, oavsett trupper ska segra utan att anstränga sig nämnvärt. Det är nu dags för Elitserien 07/08 att ta fram vilka lag som dras ner i Kvalserien, och vilka som undviker den samma. I år har turen (eller kanske oturen) kommit till Luleå och Brynäs, två lag som iofs varit på dekis de senaste åren men ändå lyckats undvika detta spöke för alla Elitserielag.
Förloraren i kvalserien går en osäker framtid till mötes, och tvingas således börja om igen i Allsvenskan, onekligen ingen direkt framtidsvision för någon penningstinn kassör. Så ikväll gäller det, vinner Mora borta mot Brynäs så spelar både Luleå och Brynäs i Kvalserien, där man får möta bland annat Leksand, Malmö och Rögle. De två andra lagen bestäms efter ett kval mellan fyran, femman, sexan och sjuan i Allsvenskan.
Vid sidan av finalserien så är nog kampen runt strecken i slutomgångarna det som röner mest intresse. Men nu finns det tyvärr en rad krafter, bland annat inom klubbarna själva och – inte minst av allt – inom massmedia, som vill stänga denna möjlighet. Man vill ha en sluten serie, en serie likt NHL där klubbarna inte behöver oroa sig över att trilla ur, och där lagen i de lägre divisionerna är renodlade farmarklubbar till toppklubbarna och kan placera och ta spelare lite när de vill. Visserligen har utvecklingen mot detta system redan blivit verklighet i Sverige, flertalet av Elitserielagen har ofta rätt nära kontakter med flera Allsvenska lag dit man skickar spelare som anses vara talangfulla, men som av olika anledningar inte ses som riktigt färdiga för Elitserien.
Frågan är dock vad en stängd Elitserie skulle innebära för Allsvenskan som liga, möjligheten för de flesta lag att ta sig upp i en stängd Elitserie torde vara minimal. Speciellt om man nu, vilket är högst troligt om idén realiseras, kommer att ställa ytterligare krav på klubbens ekonomi och arenor. Den hockeydöd som spridit ut sig bland flera Allsvenska klubbar, och som nu tyvärr verkar skörda ytterligare ett offer i form av Hammarby hockey, kommer troligen med ett sådant förslag att förstärkas.
Jag vet att många ser fram emot en sådan utveckling, men jag gör det inte. Jag ser detta som ytterligare ett sätt att kommersialisera idrotten och föra den allt längre ifrån de krafter som faktiskt hyser ett äkta intresse för sporten. I allt högre och högre grad försöker såväl hockeyn, där utvecklingen kanske gått längst, och fotbollen att fjärma sig från de äkta supportrarna och närma sig en mer penningstinn och inkomstbringande publik. Problemet är bara att det är Sverige vi lever i, och att befolkningen trots allt är tämligen begränsad. Inte heller kan vi, som i Premier Leauge, förlita oss på stora mängder utländska turister som söker sig till de olika sporterna, jag har svårt att se att det utländska intresset för såväl Elitserien som Fotbollsallsvenskan kan vara allt annat än extremt minimalt.
Så frågan är då vem som ska gå på dessa idrotter och vilka som till slut är villiga att betala priset? Ja frågar du förespråkarna så verkar dessa tro att de flesta elitserieklubbar kommer ha små problem att skaka fram ny publik, men det tror inte jag ett dugg på. Snarare är risken att man fjärmar sig från den egentliga publiken, och att de när klubben har svårt att locka publik (då den hittat något mer intressant och vinnande koncept) när resultaten går dem emot. Ett lysande exempel på detta torde vara AIK Hockey som jagade bort Black Army, men som till slut fick krypa till korset när den nya publiken svek laget. Det räddade dock inte klubben som åkte ur Elitserien och sedan tvingades börja om i gärdsgårdsserien.
En annan fråga är förstås vilka lag som ska få vara med i denna liga, eftersom man kan anta att man kommer vara mer intresserad av det ekonomiska än sportsliga så kommer troligen eventuellt publikunderlag att vara viktigare än eventuella sportsliga framgångar. Konceptet är känt från NHL där lagen flyttar runt och runt och nya lag skapas i städer med stor publikpotential, sen spelar det mindre roll om publiken kan reglerna eller egentligen bryr sig huruvida det spelas hockey, amerikansk fotboll eller baseball.
När vi ändå är inne på USA så avgörs det troligen vem som kommer bli demokraternas presidentkandidat, och det är rätt troligt att anta att Barak Obama kommer bli segrare i denna ödestisdag…
Monday, March 3, 2008
Dagens kommentar
Dagens uttalande går nog onekligen till Marion Cotillard som vann en oscar för bästa kvinnliga huvudroll i den franska filmen "La vie en rose", som för er som inte kände till det handlade om den franska sångerskan Edit Piaf (och nej, jag har inte sett den).
Enligt en interjuv som gjordes 2006, och som nu helt plötsligt dammats av och lagts ut på Internet, så antyder hon att attackerna mot World Trade Center iscensattes av husägaren eftersom det blivit för dyrt att renovera byggnaderna. När hon ändå var igång med att förtälja sina vilda konspirationsteorier, så passade även skådespelerskan på att avfärdada månlandningarna.
Även om det säkerligen finns en rad tvivelaktigheter rörande angreppen den 11 september, så får nog detta uttalande ta priset. Nu är jag iofs inte insatt i priserna för att hyra in ett gäng muslimska terrorister för att köra in två flygplan i två byggnader, men det låter åtminstonde inte som den billigaste lösningen för att riva två byggnader...
Det är också tydligen att Cotillard nu verkar ångra sitt uttalande, eller kanske inse att det på allvar kan skada hennes skådespelarkarriär i USA, där hon i dagarna ska inleda inspelningen av filmen "Public Enemies". Hennes advokat har nämligen låtit hälsa att hon: "aldrig tänkt bestrida eller ifrågasätta attackerna" och att hon är "beklämd över hur gamla uttalanden tagits ur sin kontext".
Hur som helst, dagens knäppaste uttalande (eller kanske 2006) går således till Cotillard, om inte annat för att hon inte ens har mage att stå för vad hon sagt...
Källor:
Oscar winner 'has doubts' on 9/11
”11:e september var inget terrorattentat"
Enligt en interjuv som gjordes 2006, och som nu helt plötsligt dammats av och lagts ut på Internet, så antyder hon att attackerna mot World Trade Center iscensattes av husägaren eftersom det blivit för dyrt att renovera byggnaderna. När hon ändå var igång med att förtälja sina vilda konspirationsteorier, så passade även skådespelerskan på att avfärdada månlandningarna.
Även om det säkerligen finns en rad tvivelaktigheter rörande angreppen den 11 september, så får nog detta uttalande ta priset. Nu är jag iofs inte insatt i priserna för att hyra in ett gäng muslimska terrorister för att köra in två flygplan i två byggnader, men det låter åtminstonde inte som den billigaste lösningen för att riva två byggnader...
Det är också tydligen att Cotillard nu verkar ångra sitt uttalande, eller kanske inse att det på allvar kan skada hennes skådespelarkarriär i USA, där hon i dagarna ska inleda inspelningen av filmen "Public Enemies". Hennes advokat har nämligen låtit hälsa att hon: "aldrig tänkt bestrida eller ifrågasätta attackerna" och att hon är "beklämd över hur gamla uttalanden tagits ur sin kontext".
Hur som helst, dagens knäppaste uttalande (eller kanske 2006) går således till Cotillard, om inte annat för att hon inte ens har mage att stå för vad hon sagt...
Källor:
Oscar winner 'has doubts' on 9/11
”11:e september var inget terrorattentat"
Lite inaktivitet
Nu har det tyvärr varit lite dåligt med inlägg här, men tyvärr har det varit körigt på jobbet och då får förstås bloggandet läggas på is. Men håll ut, ska försöka hitta något och blogga om senare idag. :)
Subscribe to:
Posts (Atom)
