Kamrat fyra procent vart är du?

Helgens Demoskop undersökning lär inte ha mottagits med jubel och firande i Vänsterpartiets, Kristdemokraternas och Sverigedemokraternas partihögkvarter. Snarare kan man väl anta att det säkerligen knäcktes en och annan gravöl bland partitoppen, såväl Kd som V hamnar enligt Demoskops undersökning klart under den så kallade fyra procentsspärren (med sporttermer slutspelsspärren) och trillar ut ur Riksdagen. Det populistiska Sverigedemokraterna tappar även de väljare, och kommer nu – enligt Demoskops undersökning – allt längre och längre bort från en plats i Riksdagen.

För Kd och V gäller det nu att förlita sig på Kamrat fyra procent, det vill säga väljare som taktikröstar på något av dessa två partier, men frågan är om det hjälper. Inte nog med att de båda partierna är profillösa man har dessutom hamnat i någon form av politiskt bakvatten utan möjlighet att nå fram till väljarna. Till detta ska också läggas att de båda partierna dessutom skakas av upprepade och djupgående interna stridigheter, där partiledningens försök att föra fram ett mer populistiskt budskap krockat med partiets mer konservativa krafter.
Konflikten inom Västerpartiet är förstås inget nytt, redan under Gudrun Schymans tid som partiledare drogs partiet med offentligt förda interna konflikter, något många hoppades skulle lösas när Lars Ohly valdes till ny partiledare. Tyvärr blev det inte så, utan konflikten förvärrades snare och Ohly fick – och får nog fortfarande – lägga mycket tid på att försöka lappa ihop partiet. Något som onekligen lett till att partiet åker berg och dalbana i olika undersökningar.

Konflikten inom Kd har däremot inte alls varit lika offentlig, men den har i många avseenden precis samma grund som den förbittrade konflikten inom V, nämligen kampen mellan reformister och konservativa. Under de senaste åren har Hägglund försökt att ändra bilden på Kd som ett mer liberalt parti, något som stött på patrull bland partiets kärnväljare. Under 2007 upplevde Kd en allvarlig kris när flera partimedlemmar började tala om att bryta sig ut och bilda ett nytt parti, tankar som inte realiserats men som troligen skadat partiet ordentligt. Hägglunds retorik och försök att förnya partiet har inte alls lyckats, snarare verkar han i likhet med Ohly hamnat i en politisk rävsax där partiledarnas försök att förändra bilden av partiet hamnat i konflikt med partiets väljare.
Ett annat problem är förstås att de båda partiledarna saknar sina föregångares kapacitet att nyttja media till sin fördel. Såväl Schyman som Alf Svensson får nog sägas vara föregångsgestlater när det gäller att på bästa sätt nyttja media för sitt och sitt partis bästa, något som såväl Hägglund som Ohly saknar. Nu är det i och för sig rätt långt kvar till nästa val, men frågan är om Hägglund och Ohly har kapaciteten att vända den här neråtgående trenden för sina partier, och om man har kapacitet att försöka lösa de – uppenbarligen – uppslitande interna stridigheterna.

Källor:
V och kd under riksdagsgränsen