Fotbollssnack

Påskhelgen har till alla fotbollsfanatiker varit fylld av härlig fotboll, men tyvärr för landslaget också mindre trevliga nyheter. Det första är att Zlatan inte kommer att ställa upp i jippomatchen mot Brasilien i London, av alla ställen, utan att han stannar kvar i Milano för att vila sitt knä. Gott så, Zlatan har inte direkt rosat marknaden den senaste tiden, och fick tydligen en del kritik från såväl tränare som italiensk media över sin insats mot Juventus. Det andra är förstås att Zlatan inte alls lyckats i landslaget, vad det beror på låter jag vara osagt, men det är förstås en viss skillnad på materialet i Inter mot vad som återfinns i landslaget.

Den andra, och milt sagt, värre nyheten – åtminstone personligt – var nyheten om att Erik Edman med största sannolikhet missar EM-slutspelet. I samband med att Edman gick in i en närkamp slets troligen korsbandet av på den svenske backen i Wigan. Även om det ännu är allt för tidigt att uttala sig om skadorna, såväl Edman, Wigan och landslaget väntar på resultatet av dagens (måndag den 24 mars 2008) magnetröntgen, men mycket talar för en lång frånvaro från fotbollen för Edman. Vill det sig riktigt illa kan det till och med vara så att Edmans karriär är i fara, vilket för honom personligen måste ses som en tragedi.
Underligt nog har Edmans öde i många avseenden glömts bort, fokus ligger istället på vem som nu ska ta hans plats i landslaget. I direktsändningen i Canal+ yttrade någon att Teddy Lucic minsann kunde återfå sin plats i landslaget, vilket fick mig att sätta lördagsölen i halsen och spotta ut chipsen. Är det verkligen så illa att det enda vi kan slänga in på vänsterkanten är en avdankad föredetting, som visserligen återfinns i mitt förmodade guldlag Elfsborg, ska återvända till landslaget? Räcker det inte med att Daniel Andersson förpestar landslaget med sin blotta närvaro?
Givetvis finns det gott om ersättare, och jag är inte direkt oroad över att Edman i någon högre grad kommer saknas rent fotbollsmässigt. Däremot är det förstås alltid trist när en spelare som verkligen brinner för sin sport tvingas lämna återbud, och Edman – som delvis lämnade Tottenham för franska Rennes – brinner verkligen för landslaget. Nu ser det tyvärr ut som om han får se på Fotbolls EM i tv istället för att själv delta, vilket förstås är en trist nyhet.

Den tredje nyheten var att landslagets förstemålvakt Andreas Isaksson nu är helt petad i Manchester City, och att hans chanser att få spela i City a-lag är minimala. Frågan är således om han nu också ska petas från sin plats som förstemålvakt i landslaget, och där anser jag definitivt att svaret är ja. In med Shaaban i mål som trots allt får spela i a-laget.
Nu kanske någon säger att Citys reservlag och deras matcher håller högre kvalité än vad Allsvenskan gör, och det är säkerligen sant, men det spelar ingen roll anser jag. Vad som däremot spelar roll är att Isaksson, oavsett klassen på motståndet, knappast kan ha något vidare självförtroende i sin roll som målvakt. Man kan också fråga sig hur det kommer sig att Isaksson uppenbarligen kommit på kant med såväl den förre tränaren Stuart Pearce och den nuvarande Sven-Göran Eriksson? Är det en slump eller är finns det något djupare bakomliggande orsak? Frågorna är många, men svaret är enkelt, i sommar ska Shaaban stå i målet och Isaksson får – i likhet med i City – agera bänkvärmare. Att ha en målvakt med stukat självförtroende som inte får spela håller inte, och Shaaban har visat att han är en skicklig målvakt som klarar av pressen…
Med detta lämnar vi landslaget och vänder oss istället mot vad som hände i helgen…

Igår avgjordes ”Super-Sunday” i Premier Leauge, en söndag då Manchester United mötte Liverpool i ett verkligt hatmöte och Chelsea tog sig an Arsenal i ett på förhand tippat stekhett Londonderby. Nu levde kanske inte riktigt matcherna upp till sina epitet, och även om matchen mellan United och Liverpool var den fotbollsmässigt bättre av dem två så har jag sett klart bättre matcher mellan de båda lagen. För även om Liverpools Javier Mascherano uppvisade starka känslor, så var det ändå en rätt snäll tillställning. Det är dock uppenbart att Liverpool har långt kvar tills man på allvar kan utmana United, som trots en svacka i mitten av andra halvlek, förde matchen precis som de ville. Nu kan man visserligen påpeka att Liverpool, efter att Mascherano blev utvisad, spelade med elva man, men det skedde i slutet av första halvlek och redan då var Liverpool totalt utspelat.
Situationen blev förstås inte bättre av att Mascherano lyckades med konststycket att snacka till sig en utvisning, och Benitez lär nog få avsluta sin karriär i Liverpool utan att ha lyckats besegra United i ligan. För jag tror inte Benitez är kvar i Liverpool säsongen 2008/2009, men frågan är förstås om det hjälper, Liverpool kommer oavsett vem som är vid rodret inte att kunna hota de tre stora. Precis som i höstas visade Liverpool att man väger på tok för lätt i dessa sammanhang.
Vad gäller United så måste man förstås ge Sir Alex Ferguson en eloge, inte nog med att han hållit sig kvar i laget i vad som känns en evighet, han visar trots detta på en enorm glädje med vad han gör. Man kunde ju tro att han efter mängder med titlar skulle bli uttråkad eller less på allt, men icke sa Nicke. Han står sin vana trogen och tuggar (eller idisslar) sitt tuggummi och svär som en borstbindare när det inte går som han tänkt sig. Vem som än nu lär efterträda Sir Ferguson kommer inte få en speciellt trevlig uppgift, oavsett vad han kommer göra så kommer han ändå att jämföras med den store Sir Alex Ferguson.
Innan vi lämnar Manchester så kan jag väl bara kort kommentera Marscheranos utvisning, som nog får anses vara bland det mest korkade och onekligen lär rendera honom en hel del mindre smickrande utmärkelser när säsongen ska summeras. Det var dock uppenbart att han redan från start var helt felfokuserad, och frågan är om inte Benitez skulle plockat ut honom redan halvvägs in i första halvlek, då han vid ett flertal tillfällen yttrat mindre smickrande ord om domaren. Det märktes också på hans hållning att han var helt felfokuserad, och här kanske skillnaden mellan Benitez och Ferguson är mest uppenbara, han saknar Fergusons fingertoppskänsla i de avgörande situationerna.

Inte heller lär derbyt mellan de båda Londongiganterna Arsenal och Chelsea hamna i några minnesböcker över minnesvärda insatser, efter en rätt intetsägande första halvlek vaknade matchen till liv i andra och Chelsea kunde rättvist också vinna matchen. Förlusten i Manchester gör nu att Liverpools chanser att vinna ligan, vilket vi redan visste, är försvinnande liten och frågan är nu om inte Arsenal också får räknas bort från den ekvationen. Nu ska man förstås inte ta ut allt på en gång, men Arsenal är nere i en rejäl formsvacka och frågan är om inte lagets hårda matchande nu kommer att ta ut sin rätt. Inte nog med att laget är indraget i den absoluta toppstriden i Premier Leauge, man ska dessutom försöka ta sig vidare mot Champions Leauge finalen, men då krävs att man slår Liverpool i kvartsfinalen. Ett lag man lite ironiskt nog möter även i ligan, och frågan är om Wengers mannar verkligen har kapacitet till det. Jag är faktiskt tveksam, och det som för några omgångar sedan såg ut som ett trekejsarslag ser nu ut att bli en kamp mellan Chelsea och Manchester United. För även om Chelsea och United också är involverat i kampen om Champions Leauge ser deras motstånd inte alls lika svårforcerat som Arsenals, lägg därtill det faktum att Arsenal har ett mycket ungt lag som utan tvekan har överpresterat under den gånga säsongen. Risken är väl rätt uppenbar att laget nu går in i en tyngre period, och att man då också tvingas till avbräck i kampen om Premier Leauge.
Vad gäller Avram Grants Chelsea så är nyckelmatchen för om klubben, tvi, skulle vinna ligan matchen på Stamford Brigde mot Manchester United. Seger där och laget ingen trodde skulle gå hela vägen, har ett drömläge. Nu är det förstås långt dit, men Chelsea har likt Arsenal imponerat stort den här säsongen, speciellt efter att Avram Grant tog över och tystat mycket av sina kritiker.