Anschluß – ett österrikiskt dilemma

Igår onsdag högtidlighöll Österrike minnet av Anschluß, eller anslutningen till Tyskland genom en ceremoni i Wien där runt 80.000 ljus tändes utanför parlamentet, ljusen representerar de österrikiska judar som föll offer för nazisternas förintelse. I samband med detta höll också den österrikiske kanslern Alfred Gusenbauer ett tal där han sa att:
”[…]ingen kompensation kan någonsin förminska det som nazisterna gjorde mot våra judiska medborgare”.

Men helt okontroversiellt är inte högtidlighållandet, kritik har väckts mot den österrikiska historieskrivning, som i många avseenden sammanfattas av den 95 årige Otto von Habsburg, son till den siste haubsburgske kejsaren Karl I. Han förklarade vid ett möte i Wien att ”[…] ingen stat i Europa har en större rätt än Österrike att kalla sig för ett offer”.
Detta uttalande går helt i linje med de österrikiska försöken att framställa sig som ett offer, något som ständigt påtalas i den österriska historieskrivningen och när Österrikes roll i andra världskriget debatteras. Talmannen i det österrikiska parlamentet Barbara Prammer verkar dock inte helt dela den officiella historieskrivningen, i ett tal förklarade hon sin ståndpunkt och sa att ”[…] hävda att alla österrikare tvingades till övergrepp mot judarna är ett historiskt påfund”.
Men frågan är förstås hur mycket av den österrikiska historieskrivningen som egentligen är sann, eller om det mer rör sig om ett försök att dölja ett större samarbete och delaktighet i det som senare skedde. Nu är förstås inte Österrike ensam om att ha stora problem med hur den officiella historieskrivningen runt den nazistiska ockupationen ska se ut, länder som bland annat Frankrike, Ryssland, Belgien och Nederländerna lider av precis samma problem. Frågan blir dock hur pass mycket av den officiella bilden av Österrike som offer som egentligen stämmer, jag ställer mig något tveksam till den bilden, så låt mig förklara.

När det stora kriget (det vill säga Första världskriget) tog slut hade det en gång i tiden så mäktiga och inflytelserika Habsburgska imperiet förvandlats till ett litet och oansenligt land. För även om imperiet redan före kriget uppvisat stora interna slitningar, vilket också lett fram till bildandet av den så kallade dubbelmonarkin och slutligen också mordet på Franz Ferdinand i Sarajevo, så kunde österrikarna dock se sig själva som medborgare i ett vidsträckt och mäktigt imperium. Kriget gjorde som sagt slut på allt detta, en efter en bildade imperiets provinser egna stater och Italien annekterade Sydtyrolen, kvar blev en liten och oansenlig rest, Österrike.
I samband med gränsdragningarna drabbade österrikiska frikårer samman med miliser och landet skakades även av samma våldsvåg som svepte över Tyskland i efterdyningarna till krigsslutet. För Österrike var monarkins kollaps inte bara ett nationellt trauma, det var en ekonomisk katastrof, speciellt som stora delar av den österrikiska industrin låg i länder som nu blivit självständiga, bland annat Tjeckoslovakien. De första prognoserna om landets möjlighet att överleva sågs som små, och för den provisoriska nationalförsamlingen återfanns bara ett alternativ, att gå samman med Tyskland. Republiken Tysk-Österrike var född, men anslutningen förbjöds av segermakterna i samband med freden i Saint-Germain den 10 september 1919. Vid samma tillfälle så avvisades dessutom landets anspråk på Sydtyrolen och Sudetenland, anspråk som i många avseenden faktiskt ärvdes av Nazityskland.

Även om nu Österrike slapp de förödande etniska konflikterna bubblade nu istället en annan konflikt upp till ytan, nämligen den mellan det förhållandevis röda Wien och den katolskt konservativt dominerade landsbygden. Konflikten mellan dessa två ytterligheter skärptes i samband med börskraschen 1928, och Österrikes ekonomi havererade ytterligare en gång. Återigen försökte man från österrikiskt håll att närma sig Tyskland, den här gången via en tullunion 1931, men återigen så stoppades dessa planer av segermakterna. Effekterna av den ekonomiska krisen blev precis som i Tyskland att landet drabbades ånyå av stor social oro och upprepade kravaller och oroligheter. Som ett svar på det allt mer kaotiska läget så upprättades i februari 1933 en kvasidiktatorisk regim under förbundskanslern Engelbert Dollfuss. En rad partier, där ibland det österrikiska nazistpartiet – som starkt förordade en sammanslutning – förbjöds, och i februari 1934 drabbade polis, militär och frikårer samman med vänstersympatisörer i främst Wien. Efter våldsamma strider, som avslutades med att militären besköt arbetarkvarteren i Wien med artilleri, kvästes upproret och Dollfuss och gjorde det Fosterländska partiet till det enda tillåtna partiet.
Till skillnad från tidigare österrikiska politiker var Dollfuss inte alls intresserad – i alla fall inte vid denna tidpunkt – av någon form av sammangående med Tyskland, och Dollfuss sökte politiskt stöd hos Mussolinis Italien. Inspirerad av Mussolinis Italien så utfärdade också han i maj 1934 en ny författning, som förenade auktoritär katolicism med fascistiska förtecken.

Trots att det österrikiska nazistpartiet, som stöddes både ekonomiskt och politiskt, av sitt moderparti i Tyskland, var förbjudet så var det ändå en stark politisk aktör med relativt stort stöd bland österrikarna. Sommaren 1934 började man inom partiet att planera en statskupp, och den 25 juli 1934 stormar ett antal österrikiska nazister in på Dollfuss kontor och skjuter honom. På grund av interna konflikter inom partiet, där bland annat det österrikiska SA vägrade delta, blir kuppförsöket ett fullständigt fiasko. Senare på kvällen avlider också Dollfuss av sina skador, något som får omvärlden att reagera starkt. I Italien, där Dollfuss familj befinner sig, skräder inte Mussolini med orden och låter skicka förstärkningar till gränsen mot Österrike, samtidigt som Adolf Hitler desperat försöker två sina händer från ansvar för kuppförsöket.
Dollfuss efterträds av den i många avseenden rätt anonyme Kurt von Schussing, som i ett desperat försök att förhindra en tysk ockupation av Österrike söker stöd bland den så kallade Stresafronten (dvs de europeiska segermakterna). Taktiken visar sig dock inte speciellt lyckad, i takt med att Italiens allt mer aggressiva utrikespolitik leder till invasionen av Abessinien 1935, så spricker Stresafronten. Inrikespolitiskt försöker Schussing att bemästra de allt högre kraven på en sammanslagning med Tyskland genom att börja tillåta en rad partier, däribland det Socialdemokratiska partiet. Under allt mer press, såväl från Tyskland som från anschlussanhängare, försökte Schussing i mars 1938 rädda vad som räddas kunde av den österrikiska statens självständighet genom att anordna en folkomröstning. När nyheten spreds i Tyskland om Schussings agerande påbörjades en febril verksamhet, och efter hot om att Tyskland med våld skulle annektera Österrike tvingades Schussing avgå från sin post och folkomröstningen lades på is.
Natten mellan till den 12 mars började tyska soldater och österrikiska tulltjänstemän att bryta upp gränsbommarna och tyska arméstyrkor trängde in i Österrike. När nyheten spreds i Wien flockades folk på gatorna, och enligt den amerikanske journalisten William S. Shirer som var på plats i Wien vid tillfället, rådde det fullt kaos på stadens gator. Firandet av den tyska annekteringen tog sig dock snabbt otrevliga former, hundratals av stadens judar tvingades ut för att tvätta stadens gator och de österrikiska nazisterna var säkerligen inte sena med att angripa meningsmotståndare eller andra misshagliga personer. När Hitler sent omsider anlände möttes han av en enorm folksamling som ville se honom, och fira att Tyskland och Österrike nu var ett.
Hitler själv verkar dock inte varit allt för nöjd, för även om annekteringen av Österrike var en enorm framgång, så hade han under morgonen mötts av nyheten att större delen av de tyska stridsvagnarna aldrig nått fram till Österrike. Istället prydde de det österriska landskapet då flertalet av dem fått motorproblem och helt enkelt fick bogseras till Wien. Efter att han besökt Wien, och till den nytillträdde österrikiske förbundskanslern Arthur Seyss-Inquart stora besvikelse förklarat att Österrike upphört att existera och nu var en provins, drog han vidare på sin resa i Österrike. För Hitler var detta första gången han besökte Österrike sedan han lämnat Wien och flyttat till München åren innan krigsutbrottet.

I likhet med Arthur Seyss-Inquart – som senare blev vice generalguvernör i Polen och rikskommissarie i Nederländerna – fanns det nog gott om österrikare som blev besvikna på Anschluss. Österrike upphörde som stat och blev provinsen Ostmark istället. För landets tusentals judar och andra för nazisterna misshagliga personer, blev annekteringen början på såväl förnedring som förföljelse. För även om tyskarna i gemen såg annekteringen av Österrike som en framgång, såg många tyskar inte österrikarna som jämlika. Speciellt rådande kan man anta att den åsikt fanns bland de tyska officerarna, speciellt de som tjänstgjort på östfronten och vid den italiensk-österrikiska fronten, där de österrikiska trupperna haft blandade framgångar.
Men oavsett den tyska synen på österrikarna, så ställer dock annekteringen en rad frågor, var landet nazisternas första offer? Som vi har sett av min lilla (?) utläggning, så fanns det uppenbarligen ett brett folkligt stöd för Anschluss, om än kanske inte primärt med Nazityskland. En annan fråga är förstås hur man ska förklara den österrikiska behandlingen av judarna, och det faktum att landet – och då speciellt Wien – haft en lång historia av antisemitism. Även om Hitlers påståenden om att det först var i Wien han kom i kontakt med antisemitiska idéer, så kan man inte bortse från att staden – och även Österrike i sig – var (och kanske än idag är) fylld av antisemitiska grupperingar. I Österrike började även nazisterna, med österrikisk hjälp, att fördriva de österrikiska judarna. Genom Adolf Eichmanns byrå så började man samarbeta med sionistiska grupper, bland annat i USA, och kunde genom hot och utpressning jaga ut tusentals österrikiska judar. Det österrikiska experimentet, får nog sägas gav luft under vingarna till de inom SS och partiet som förespråkade den så kallade Madagaskarplanen.
Ytterligare en aspekt är det faktum att Nazityskland övertog Österrikes anspråk på Sudetenland, ett område som aldrig tillhört Tyskland men som däremot varit en del av det habsburgska riket. Så frågan får förstås bli, vilken skuld hade Österrike och kan man verkligen säga att landet var nazismens första offer, eller är det bara ett försök från Österrike att frångå sitt ansvar för vad som sedan hände. En annan fråga är förstås hur man ska tolka Österrikes politik innan Anschluss, landet var knappast en demokrati och förföljelsen av oliktänkande - primärt då på vänsterkanten - var utbrett, Gestapo hade således bara att följa de anvisningar som den österrikiska säkerhetspolisen gett för att jaga rätt på meningsmotståndare.