Reinfeldt och Kosovo

Idag säger statsminister Fredrik Reinfeldt i Svenska Dagbladet att svenskt erkännande av Kosovo inte lär dröja länge, samtidigt som han på ett oroande sätt förklarar att det:
"kommer att handla om en långvarig uppbyggnad av en statsbildning som ännu inte är mogen att stå på egna ben, och som under längre tid kommer att ha ett betydande internationellt inflytande över den processen".
Jag vet inte riktigt om Reinfeldt är medveten om hur oroväckande detta egentligen låter. Frågan är nämligen hur länge det är tänkt att EU ska vara involverad i Kosovo, och när landet egentligen är moget att stå på egna ben. Vad som dock är mer oroande, vilket DN:s journalist Maciej Zaremba visade i sin lysande artikelserie om EU:s och FN:s roll i Kosovo, är hur EU och FN misskött sina uppgifter. De flesta torde vara på det klara med att korruption och organiserad brottslighet är vardagsmat i Kosovo, men jag tror få känner till den korruption som genomsyrar EU och FN:s organisationer. Något som också fått många Kosovoalbaner att ifrågasätta EU och FN:s roll i landet, och utan någon egentlig kontroll är förstås risken stor att problemen med EU och FN finansierade projekt helt enkelt aldrig kommer kosovoalbanerna till nytta. Pengarna hamnar istället i mindre nogräknade politikers, byråkrater, företag och den organiserade brottslighetens fickor...

Inte nog med att Serbien (som under flera år nu närmat sig EU och västeuropa) vänder sig bort från EU, och istället vänder sig mer mot Ryssland. En annan inte allt för vågad gissning är att många västvänliga politiker nu kommer att förlora inflytande i serbisk politik, och att de tidigare - iaf officiellt - marginaliserade nationaliströrelserna kommer växa sig starka. En utveckling som faktiskt kunat sköjas redan innan, och som kanske också visar på västvärldens begränsade insikt i serbisk politik. I höstens serbiska val var det nog många som höjde både ett och annat ögonbryn när Marija terifovi (vinnare av Schlager EM 2007) gick ut och stödde den nationalistiska sidan i valet. Det var svårt att inte se besvikelsen hos många i Sverige, men det kanske ger en insikt i att inte politik på Balkan handlar om mycket mer än bara politiska beteckningar.

Men nu återfinns det även en rad problem inom EU, och återigen så gör sig historiens eko hörda, och gamla allianser och intressefärer dör sällan enkelt. Länder som Tyskland, Storbritannien o.s.v. har, vilket man också var under inbördeskriget på 90-talet, pådrivande i att erkänna den nya staten. Länder som Frankrike och Italien, vilka historiskt sett haft nära kontakter med serberna, är precis som på 90-talet kluvna. Länder som Spanien och Grekland är rent av kritiska, troligen oroade över hur katalaner och basker skulle kunna använda exemplet Kosovo för att skapa egna stater. Den spanske utrikesminstern Miguel Angel Moratinos säger i ett uttalande att:
"Spanien kommer inte att erkänna gårdagens ensidiga självständighetsförklaring. . .eftersom det inte tar hänsyn till internationell rätt".
Risken är således att EU pånytt delas in i två läger, de som kommer erkänna Kosovo och de som kommer att avstå.

Detta leder osökt till den andra frågan, vad vill EU göra med Kosovo? För i ärlighetens namn har inte omvärldens försök att med lock och pock ena serber och kosovoalbaner varit speciellt framgångsrik. Gårdagens självständighetsförklaring kommer med största sannolikhet innebära att försöken att närma sig Serbien nu gått i kras, och att EU får ta kontrollen över ett land utan några som helst möjligheter att stå på egna ben.
Hur långvariga dessa effekter blir är svårt att säga, men jag tror att EU har missat sin chans att under en lång tid framöver närma sig Serbien. Jag tror nämligen att Serbien efter detta kommer i allt högre grad att vända EU ryggen och istället närma sig Ryssland, vilket kan få otrevliga konsekvenser.
Vad spelar det för roll kanske någon frågar sig, vem bryr sig om EU fjärmar sig från Serbien? Det är förstås en bra fråga, men risken är nu att man helt enkelt fastställer de serbiska nationalisternas bild av att serbernas lidande föringras. Det är förstås inte svårt att se hur serbernas bild av sig själva som de stora förlorarna i efterdyningarna till det Kalla Krigets slut, fått fäste och troligen nu kommer cementeras. Utan några egentliga protester från omvärlden har serberna fördrivits från Bosnien, Kroatien och nu Kosovo, ett område som för många serber är landets vagga. Det är kanske är för oss svårt att riktigt förstå serbernas känslomässiga hållning till Kosovo, något som avspeglas i uttalandet från den - i alla fall tidigare - EU-vänlige serbiske presidenten Boris Tadic.
"Serbien kommer aldrig att erkänna denna ensidiga och olagliga förklaring".

I den serbiska enklaven Gracanica sammanfattade nog biskopen Artemije, den ortodoxa kyrkans överhuvud i Kosovo att
"Kosovo har alltid varit och kommer alltid att förbli serbiskt territorium. De albanska ledarnas oberoendeförklaring är inget annat än en ockupation".
Det är möjligt att detta är tomma hot, men det finns säkerligen gott om uppgivna och - på omvärlden - besvikna serber, och att EU nu under en längre period bränt sina broar till ett närmande med Serbien.

Källor:

Sverige erkänner Kosovo i mars
EU har ingen strategi för Balkans framtid
En bitter dag för serbiska flyktingar
Afghanistan tog första steget
Splittrat EU agerar mer med vånda än jubel