Uppehåll

Oj vilket uppehåll det råkade bli, nåja ska försöka skriva lite mer i sommar.

Äntligen vår?

Det verkar nu äntligen, även om man förstås inte ska ropa hej innan man sålt smöret, som våren kommit. :)

Nio poäng på nio matcher

Veckan snackis måste utan tvekan vara Nora Strandbergs (Canal+) interjuv med Elfsborgs tränare Magnus Haglund. Innan matchen mellan Elfsborg och AIK så konfronterade Strandberg med frågan ”Nio poäng på nio matcher, så ser ert facit ut, varför har det inte gått bättre?”, en fråga som totalt ställde Haglund.
Bilderna visar en fullständigt förvirrad Haglund som ser ut att tänka "vad fan snackar kvinnan om, vi har ju bara spelat en match den här säsongen". Och även om Haglund i ärlighetens namn inte verkar vara den mest slipade kniven i lådan, så måste ändå konstatera att Strandsbergs fråga var osedvanligt korkad och bedrövligt ställd. Något hon själv erkänner, vad Haglund anser i frågan är dock inte känt. :)

Källa: ”Jag kan bara garva åt det”
Strandberg vs. Haglund

Grattis Rögle

Efter vad som ändå måste vara en av de mest svettiga och spännande kvalserier så gick alltså Rögle Bandyklubb upp i Elitserien. Ett stort grattis till Rögle som trots allt visar att sport inte bara handlar om vem som har den tjockaste plånboken, utan det största hjärtat.

Mot den moderna fotbollen del 2

Passa på att njuta, det här är troligen sista året med en levande och vibrerande läktarkultur i Allsvenskan. Redan nu har man infört en rad åtgärder för att försämra och i det långa loppet ta död på den unika kultur som under årens lopp odlats fram på Sveriges ståplatsläktare, en kultur där folk från alla samhällsklasser, politiska åsikter, etnisk tillhörighet o.s.v. kunnat samlas i kärleken till sitt fotbollslag. Detta forum håller nu sakta men säkert på att kvävas av SvFF som tillsammans med massmedia, polis, politiker och andra klåpare infört en ren häxjakt på alla som inte accepterar den moderna fotbollen där publiken helst av allt ska sitta still och hålla käft.
Förebilden är Storbritannien och främst då Premier Leauge, där det idag på många arenor är förbjudet att ställa sig upp och där publikvärdarna kan stänga av besökare för att de yttrat kritik mot spelare och/eller ledning. Samma utveckling kan också sköjnas i såväl Italien som Spanien där den en gång så levande läktarkulturen var ett starkt bidragande skäl till att vi numera dränks i italiensk och spansk fotboll i Tv4. Utvecklingen inom den moderna fotbollen har nu blivit så sjuk att ett lag som Real Madrid går med förlust pga intresset för klubben minskat sedan man sålde David Beckham, vilket onekligen säger en hel del om hur sjuk denna utveckling är.

Men åter till svensk fotboll och vad som kommer ske där, redan i år kommer - primärt - Stockholmslagen, Göteborgslagen och Malmö FF få betala för bevakningen av sina supportrar (oavsett om de står eller sitter) utan att få en del av hemmalagets vinst. Inför Hammarbys match mot Gais har Hammarby vägrat gå med på detta, något som lett till att Gais helt enkelt inte släppt några biljetter till Hammarby. Detta har föranlett bl.a. Bajen Fans och andra supportergrupper inom Hammarby att bojkotta matchen, något som onekligen förenklas av att vi inte får ut några plåtar.
Nu kanske någon frågar sig vad det är för fel med det, är det inte dessa lags supportrar som bråkar mest. Det är mycket möjligt, men det är också de klubbar som är de mest publikdragande och den förlust landsortslagen gör på bevakningen tjänar de med största sannolikhet in rätt rejält tack vare ökade publiksiffror. Det finns även ett förslag om att klubbarna ska få betala bevakningen runt hela evangemanget, då detta enligt vissa är stora utgifter för polis och andra berörda. Man kan då fråga sig vad nästa steg är, ska inte bankerna och bevakningsföretagen få betala polisen varje gång det sker ett bankrån eller ett rån mot en värdetransport? Ska vi debitera politikerna för SÄPO:s bevakning av dem, något som de senaste åren blivit allt dyrare och dyrare när allt fler politiker skaffar sig livvakter eller behöver andra av SÄPO:s tjänster.
I veckan släpptes också ett förslag - vilket utan tvekan kommer godkännas - där straffen för att bl.a. smuggla in bengaliska eldar o.s.v. skärps. Enligt förslaget ska detta kunna leda till fängelsestraff i sex månader, ja ni hörde. Möjligheten för klubbarna och - av någon ofattbar anledning - åklagare att porta fotbollsfans från arenorna kommer också att utökas. Det finns även intresse från en rad instanser och SvFF att vissa problemsupportrar, i likhet med England, ska tvingas rapportera sig före matchen på en polisstation. I England har man tom gått så långt att man konfiskerar vissa personers pass, bara för att se till att de inte kan åka när landslaget eller hemmalaget spelar.

Nu kanske någon säger att det är på tiden man får bukt med buslivet på matcherna, och visst ingen skulle vara gladare än jag om man slapp se mynt hagla in på arenorna o.s.v.. Men frågan är vad detta får för effekt, för onekligen är det så att detta inte bara kommer drabba huliganerna, utan även vanliga fotbollsfans som deltagit i protestaktioner mot klubben eller på andra sätt ses som störande moment för klubbledningen. Återvänder vi till Storbritannien. som är förebild för många av dessa lagar, så slängs folk ut från arenorna för minsta lilla förselse, något som ofta renderar i att årskort o.s.v. rivs. Dessa förselser kan vara allt från svordomar till att man råkar ställa sig upp när någon publikvärd tycker att alla ska sitta ner. På Old Trafford - där det är ett tvång att ha årskort för att komma in och det är låååång väntan på att få ett - har det uppdagats att vissa publikvärdar sett till att folk blivit av med sina årskort för att ge plats åt bekanta, släktingar eller folk som betalt dem...

Nu kanske någon konstaterar att den engelska fotbollen ändå lever, ja det gör den. I England riktade man in sig på en helt ny publik, den övre medelklassen, en publik som sällan eller aldrig var i närheten av en fotbollsarena under Tipsextratiden. Dessa guldkalvar för den brittiska fotbollen har inneburit, tillsammans med enorma sändningsrättigheter att pengarna bokstavligen flödat in i klubbarna, och att detta lett till att dessa kunnat värva allt bättre och mer publikdragande spelare. Problemet är bara att den publiken inte existerar i Sverige, även om tv-rättigheterna till Canal+ och TV4 varit extremt dyra att lösa för dessa kanaler, så går inte pengarna till SvFF. De går istället till ett bolag i Schweiz, Kentaro Group (som senast anordnade pajasmatchen mot Brasilien) som SvFF sålt tv-rättigheterna till...
Det andra problemet är att fotbollen som produceras i Sverige håller fruktansvärt låg klass, den är inte ens i närheten av den klass många klubbar (läs Hammarby, AIK, MFF, IFK Gbg, Gais o.s.v.) håller. Svensk läktarkultur har otroligt hög status i Europa, till Stockholmsderbyna kommer folk från såväl Italien som Spanien. En annan fråga är förstås hur jävla intresserad slipsnissarna som SvFF vill ragga upp är att åka på en bortamatch i Ljungskile en iskall måndag, vandra genom ett lerfält och se sitt lag spela på plan som mer förde tankarna till en åker? Inte ett jävla dugg, de sitter hellre hemma och glor på Pay-per-View istället....om de ens bryr sig.
Och då kommer vi till nästa punkt, nämligen klubbkänslan. För lite mer än tio år sedan var hockeyn i Stockholm glödhet, såväl AIK som Djurgården fyllde utan problem Globen och slutspelsmatcherna mellan de båda Stockholmslagen drog publiksiffror som de flesta hockeyklubbar bara drömmer om. Idag finns inget kvar av detta, AIK:s satsning på att stöta bort Black Army och flörta med slipsnissarna gick åt skogen, klubben konkade och fick börja om i Division 1. Djurgården har fört en tynande tillvaro i Elitserien och tillhör idag en av seriens fattigaste klubbar, och även om man från Järnkaminerna försökt räta upp det sjunkande skeppet är det rätt långt till hur det en gång i tiden såg ut på Globen. Då talar vi trots allt om en liga som är bland världsn bästa, hur ska det gå för en liga som inte ens finns bland de 20 bästa?

Så passa på och njut, nästa år får ni se fotboll från Swedbank Arena (ett namn som sprider sig snabbare än pesten)...

MOT DEN MODERNA FOTBOLLEN!

Fotbollsfeber

Imorgon drar så äntligen Allsvenskan igång, och även om det nu är en usel liga som utan tvekan harvar runt på den europeiska fotbollens bakgård så kan jag ändå aldrig låta bli att inte älska Allsvenskan. Efter världens längsta försäsong så smygstartar alltså Allsvenskan imorgon (söndag), och på måndag drar jag iväg till Ljungskile för vår premiärmatch. Nåväl, för att dämpa allas fotbollsabstinens så låter jag dra av ett gäng fotbollsvideos...


Mano Negra - Santa Maradona


River Plate - Sos Cagon


Oh ah Cantona


England New Order - World in motion

Mycket väsen för ingenting…

Så har den då släppts, den nederländske politikern Geert Wilders omtalade film ”Fitna the movie”, en film som innan den ens visats väckt en våg av protester och krav på att förbjudas. I Nederländerna har politiker, företagsledare, militärer och muslimska företrädare slagit knut på sig själva för att försöka stoppa filmen, men Wilders har stått på sig och igår lades den alltså ut på Internet. I flera muslimska länder, bland annat Afghanistan och Pakistan har filmen väckt stort vrede, och en rad protester har genomförts där flaggor och dockor föreställande Wilders bränts. Detta alltså innan filmen ens släppts, eller om ens man visste om den fanns eller ej… På Svenska Dagbladets ledarsida så frågar sig Per Gudmundsson om filmens ens existerar, och om det inte är ett propagandatrick från Wilders.

Men filmen existerar, den lades upp igår på en hemsida och således lär vi återigen få en debatt rörande vart gränsen för yttrandefrihet ska gå. Vad gäller filmen så måste jag nog tillstå att detta inte var speciellt mycket att hänga i julgranen, en rad citat ur Koranen tillsammans med filmsekvenser på uttalanden från radikala islamister och en rad terrorattentat i Europa och USA som genomförts de senaste åren. Speciellt uppseendeväckande måste jag tillstyrka att det inte direkt var, det mesta har man redan sett eller hört, snarare infann sig någon form av antiklimax när filmen var slut. Med andra ord är det en rätt typisk Internetdokumentär man får se, som det går ungefär trettio på dussinet.
Frågan är dock om denna film verkligen är värd all denna uppståndelse, nej det är klart den inte är det. Det är en rätt tafflig film, och även den säkerligen kommer användas av diverse högergrupper i Västvärlden och av islamister, så är det kanske bättre att helt strunta i sånt här. Ibland får jag uppfattningen att de populistiska partierna på högerkanten och islamisterna lever i någon slags symbios. De klarar sig nämligen inte utan varandra, för islamisterna är Wilders film en skänk från ovan och deras protester kommer förstås att nyttjas av Wilders och hans likasinnade i Europa.
Med andra ord så bekräftar filmen, och reaktionen på filmen, dessa människors bild av verkligheten och endast stärker dessa gruppers inflytande i samhället. Det bästa vore förstås att helt strunta i denna typ av filmer, och istället för att ge Wilders och hans film oförtjänst uppmärksamhet. För det är precis det han, och hans meningsmotståndare, vill ha…

Källor:

Det kan vara tidernas aprilskämt

Fotbollssnack

Påskhelgen har till alla fotbollsfanatiker varit fylld av härlig fotboll, men tyvärr för landslaget också mindre trevliga nyheter. Det första är att Zlatan inte kommer att ställa upp i jippomatchen mot Brasilien i London, av alla ställen, utan att han stannar kvar i Milano för att vila sitt knä. Gott så, Zlatan har inte direkt rosat marknaden den senaste tiden, och fick tydligen en del kritik från såväl tränare som italiensk media över sin insats mot Juventus. Det andra är förstås att Zlatan inte alls lyckats i landslaget, vad det beror på låter jag vara osagt, men det är förstås en viss skillnad på materialet i Inter mot vad som återfinns i landslaget.

Den andra, och milt sagt, värre nyheten – åtminstone personligt – var nyheten om att Erik Edman med största sannolikhet missar EM-slutspelet. I samband med att Edman gick in i en närkamp slets troligen korsbandet av på den svenske backen i Wigan. Även om det ännu är allt för tidigt att uttala sig om skadorna, såväl Edman, Wigan och landslaget väntar på resultatet av dagens (måndag den 24 mars 2008) magnetröntgen, men mycket talar för en lång frånvaro från fotbollen för Edman. Vill det sig riktigt illa kan det till och med vara så att Edmans karriär är i fara, vilket för honom personligen måste ses som en tragedi.
Underligt nog har Edmans öde i många avseenden glömts bort, fokus ligger istället på vem som nu ska ta hans plats i landslaget. I direktsändningen i Canal+ yttrade någon att Teddy Lucic minsann kunde återfå sin plats i landslaget, vilket fick mig att sätta lördagsölen i halsen och spotta ut chipsen. Är det verkligen så illa att det enda vi kan slänga in på vänsterkanten är en avdankad föredetting, som visserligen återfinns i mitt förmodade guldlag Elfsborg, ska återvända till landslaget? Räcker det inte med att Daniel Andersson förpestar landslaget med sin blotta närvaro?
Givetvis finns det gott om ersättare, och jag är inte direkt oroad över att Edman i någon högre grad kommer saknas rent fotbollsmässigt. Däremot är det förstås alltid trist när en spelare som verkligen brinner för sin sport tvingas lämna återbud, och Edman – som delvis lämnade Tottenham för franska Rennes – brinner verkligen för landslaget. Nu ser det tyvärr ut som om han får se på Fotbolls EM i tv istället för att själv delta, vilket förstås är en trist nyhet.

Den tredje nyheten var att landslagets förstemålvakt Andreas Isaksson nu är helt petad i Manchester City, och att hans chanser att få spela i City a-lag är minimala. Frågan är således om han nu också ska petas från sin plats som förstemålvakt i landslaget, och där anser jag definitivt att svaret är ja. In med Shaaban i mål som trots allt får spela i a-laget.
Nu kanske någon säger att Citys reservlag och deras matcher håller högre kvalité än vad Allsvenskan gör, och det är säkerligen sant, men det spelar ingen roll anser jag. Vad som däremot spelar roll är att Isaksson, oavsett klassen på motståndet, knappast kan ha något vidare självförtroende i sin roll som målvakt. Man kan också fråga sig hur det kommer sig att Isaksson uppenbarligen kommit på kant med såväl den förre tränaren Stuart Pearce och den nuvarande Sven-Göran Eriksson? Är det en slump eller är finns det något djupare bakomliggande orsak? Frågorna är många, men svaret är enkelt, i sommar ska Shaaban stå i målet och Isaksson får – i likhet med i City – agera bänkvärmare. Att ha en målvakt med stukat självförtroende som inte får spela håller inte, och Shaaban har visat att han är en skicklig målvakt som klarar av pressen…
Med detta lämnar vi landslaget och vänder oss istället mot vad som hände i helgen…

Igår avgjordes ”Super-Sunday” i Premier Leauge, en söndag då Manchester United mötte Liverpool i ett verkligt hatmöte och Chelsea tog sig an Arsenal i ett på förhand tippat stekhett Londonderby. Nu levde kanske inte riktigt matcherna upp till sina epitet, och även om matchen mellan United och Liverpool var den fotbollsmässigt bättre av dem två så har jag sett klart bättre matcher mellan de båda lagen. För även om Liverpools Javier Mascherano uppvisade starka känslor, så var det ändå en rätt snäll tillställning. Det är dock uppenbart att Liverpool har långt kvar tills man på allvar kan utmana United, som trots en svacka i mitten av andra halvlek, förde matchen precis som de ville. Nu kan man visserligen påpeka att Liverpool, efter att Mascherano blev utvisad, spelade med elva man, men det skedde i slutet av första halvlek och redan då var Liverpool totalt utspelat.
Situationen blev förstås inte bättre av att Mascherano lyckades med konststycket att snacka till sig en utvisning, och Benitez lär nog få avsluta sin karriär i Liverpool utan att ha lyckats besegra United i ligan. För jag tror inte Benitez är kvar i Liverpool säsongen 2008/2009, men frågan är förstås om det hjälper, Liverpool kommer oavsett vem som är vid rodret inte att kunna hota de tre stora. Precis som i höstas visade Liverpool att man väger på tok för lätt i dessa sammanhang.
Vad gäller United så måste man förstås ge Sir Alex Ferguson en eloge, inte nog med att han hållit sig kvar i laget i vad som känns en evighet, han visar trots detta på en enorm glädje med vad han gör. Man kunde ju tro att han efter mängder med titlar skulle bli uttråkad eller less på allt, men icke sa Nicke. Han står sin vana trogen och tuggar (eller idisslar) sitt tuggummi och svär som en borstbindare när det inte går som han tänkt sig. Vem som än nu lär efterträda Sir Ferguson kommer inte få en speciellt trevlig uppgift, oavsett vad han kommer göra så kommer han ändå att jämföras med den store Sir Alex Ferguson.
Innan vi lämnar Manchester så kan jag väl bara kort kommentera Marscheranos utvisning, som nog får anses vara bland det mest korkade och onekligen lär rendera honom en hel del mindre smickrande utmärkelser när säsongen ska summeras. Det var dock uppenbart att han redan från start var helt felfokuserad, och frågan är om inte Benitez skulle plockat ut honom redan halvvägs in i första halvlek, då han vid ett flertal tillfällen yttrat mindre smickrande ord om domaren. Det märktes också på hans hållning att han var helt felfokuserad, och här kanske skillnaden mellan Benitez och Ferguson är mest uppenbara, han saknar Fergusons fingertoppskänsla i de avgörande situationerna.

Inte heller lär derbyt mellan de båda Londongiganterna Arsenal och Chelsea hamna i några minnesböcker över minnesvärda insatser, efter en rätt intetsägande första halvlek vaknade matchen till liv i andra och Chelsea kunde rättvist också vinna matchen. Förlusten i Manchester gör nu att Liverpools chanser att vinna ligan, vilket vi redan visste, är försvinnande liten och frågan är nu om inte Arsenal också får räknas bort från den ekvationen. Nu ska man förstås inte ta ut allt på en gång, men Arsenal är nere i en rejäl formsvacka och frågan är om inte lagets hårda matchande nu kommer att ta ut sin rätt. Inte nog med att laget är indraget i den absoluta toppstriden i Premier Leauge, man ska dessutom försöka ta sig vidare mot Champions Leauge finalen, men då krävs att man slår Liverpool i kvartsfinalen. Ett lag man lite ironiskt nog möter även i ligan, och frågan är om Wengers mannar verkligen har kapacitet till det. Jag är faktiskt tveksam, och det som för några omgångar sedan såg ut som ett trekejsarslag ser nu ut att bli en kamp mellan Chelsea och Manchester United. För även om Chelsea och United också är involverat i kampen om Champions Leauge ser deras motstånd inte alls lika svårforcerat som Arsenals, lägg därtill det faktum att Arsenal har ett mycket ungt lag som utan tvekan har överpresterat under den gånga säsongen. Risken är väl rätt uppenbar att laget nu går in i en tyngre period, och att man då också tvingas till avbräck i kampen om Premier Leauge.
Vad gäller Avram Grants Chelsea så är nyckelmatchen för om klubben, tvi, skulle vinna ligan matchen på Stamford Brigde mot Manchester United. Seger där och laget ingen trodde skulle gå hela vägen, har ett drömläge. Nu är det förstås långt dit, men Chelsea har likt Arsenal imponerat stort den här säsongen, speciellt efter att Avram Grant tog över och tystat mycket av sina kritiker.

Glad påsk

Glad påsk önskar jag alla...själv ska jag jobba hela påsken...grattis eller något...

Tippa allsvenskan ett omöjligt uppdrag…

Faktiskt måste jag säga att årets upplaga av Allsvenskan är helt omöjlig att tippa, med undantag för Hammarbys värvning av Rami Shaaban så är det rätt ont om spektakulära värvningar. Detta gör också att det saknas, anser jag, någon klar guldfavorit, som på förhand kan utnämnas till storfavorit, och som i sedvanlig stil misslyckas att infria alla förväntningar. Nåväl, här kommer mitt försök i alla fall…

1. Elfsborg – Ett av allsvenskans kanske mest namnkunniga lag misslyckades förra året, men i år slipper boråslaget spel i Europacuper och kan helt koncentrera sig på Allsvenskan. Även om klubben möjligtvis kommer bli av med någon spelare under sommarens transferfönster känns truppen ändå förhållandevis stark.
2. Kalmar FF – Gjorde en braksuccé förra året och kom på en mycket imponerande andra plats, laget är näst intill intakt och har spetsats med nya brasilianska nyförvärv. Dock tror jag att spel i Europa kommer ta ut sin rätt och klubben får troligen vänta ytterligare en säsong på att vinna Allsvenskan.
3. Djurgårdens IF – Trots en helt okänd tränare gjorde Djurgården en hyfsad säsong, men det kändes dock som om det var långt till det material och spel som laget hade under sina guldår. Även i år lär laget vara med och slåss i toppen av serien, men det känns ändå som om laget måste höja sig rejält om man ska ta första platsen.
4. IFK Göteborg – Förra årets mästare lär, i sedvanlig stil, inte kunna försvara sin titel, som vanligt brukar spel i Europacuperna sätta krokben för den försvarande mästaren. Dock har IFK, även om det tar emot, en intressant trupp som troligen likt Djurgården lär vara med och slåss i toppen. Tyvärr för göteborgarna lär spelet i Europacuperna tära hårt på truppen, något som kommer synas i slutet av serien.
5. AIK – Pressen är alltid stor i AIK, något som många tränare, spelare och ordföranden fått känna på, förra året var förväntningarna hos solnaklubbens fans stora, men trots en hyfsad insats räckte det inte riktigt hela vägen. I år verkar kraven något mer realistiska, även om den evige talangen Bojan Djordjic värvats så lär inte det räcka till i slutstriden.
6. Hammarby IF – I sedvanlig ordning strulade det rejält i Söderklubben, var det inte trassel på läktarna så var det målvakter som gick sönder i tid och otid. Stora – allt för stora visade det sig – förväntningar på det amerikanska löftet Charlie Davies infriades inte och det blev en sjätteplats till slut. I år har Bajen gjort säsongens värvning i form av landslagskeepern Rami Shaaban, något som kunde genomföras efter att man lånat ut mittfältsgiganten Eugren. I år blir det inget guldfirande på Söder heller, men laget har potential även om anfallet måste klicka och Davies måste utnyttja sina lägen.
7. Helsingborgs IF – Förra årets stora guldfavorit floppade rejält, och även om laget tog sig oväntat långt i Europacupspelet har det stormat rejält i klubben, något som till ledde till att tränaren avgick. Även om förväntningarna i år är lägre, och kanske mer realistiska, så känns inte HeIF som något guldlag, interna strul brukar till slut avspeglas i resultatet.
8. Malmö FF – Guldfavorit som vanligt misslyckades, precis som sina skånska kollegor blev förra säsongen en stor missräkning. Trots ny tränare är det tveksamt om det hjälper, Malmö är visserligen (i alla fall på pappret) alldeles för bra för att dras ner i bottenstriden men det är något som saknas för att riktigt vara ett topplag.
9. Halmstad BK – Gjorde en helt ok säsong med tanke på förutsättningarna, som vanligt är intresset för laget utanför stadens gränser obefintligt och någon som helst organiserad klackverksamhet lyser med sin totala frånvaro. Trots att laget har ett av Sveriges mest välfyllda bankkonton så är värvningarna ofta i lågbudget klass, men vad gör det, laget brukar ändå göra bra ifrån sig.
10. Gefle IF – Gästrikarna chockade ett tag fotbollssverige när man under våren blev – om än en dag – serieledare och nyförvärvet Johan Oremo blev helt plötsligt hela den svenska journalistkårens nya gullegris. Precis som Halmstad värvar Gefle helst i sitt närområde och det är sällan frågan om några dyra investeringar, förlorade förra året sin utan tvekan bästa spelare i Rene Makondele men det lär knappast märkas.
11. Örebro SK – Trots enorma förväntningar från hemmapubliken höll sejouren i högsta serien på att ta slut efter endast en säsong. Precis som i HeIF var förra säsongen otroligt strulig med tränarbyte och internt tjafs, i år är troligen förväntningarna något mer realistiska men det lär knappast hjälpa. Närkingarna lär dock få fortsätta slåss i botten…
12. IFK Norrköping – Av nykomlingarna är förstås IFK Norrköping det mest intressanta och klassiska laget, och även om man vann Superettan så är det en enorm skillnad (fråga bara ÖSK) mellan de båda divisionerna. I likhet med ÖSK förra året är förväntningarna på hemmaplan enorma, men i realiteten får laget slåss för att undvika nedflyttning och/eller kval. Hur som helst är det otroligt skoj att ett klassiskt allsvenskt lag är tillbaka, och bortamatcherna i Norrköping brukar vanligtvis vara sköna bortaresor…
13. Trelleborgs FF – Skåningarna överlevde förra säsongen med bättre målskillnad och även i år får publiken på Tjångavallen se laget slåss i botten. Även om jag tror att de båda bottenlagen inte kommer hota TFF i någon större grad lär klubben få slåss hårt för att undvika kvalspel, men i slutändan lär man ändå lyckas…till alla klubbekonomers stora sorg…
14. Gais – Göteborgarna har allt sedan återkomsten harvat runt i bottenträsket, men nu är frågan om inte klubbens allsvenska sejour börjar lida mot sitt slut. Laget kommer få slåss med näbbar och klor för att undvika nedflyttning och frågan är om kvalspel räddar kvar klubben, jag är inte så säker…
15. GIF Sundsvall – Norrlandsfönstret har återigen öppnats på vid gavel i och med medelpadingarnas återkomst till Allsvenskan, men tyvärr lär det inte bli vidöppet speciellt länge. Giffarna lär med största sannolikhet göra Ljungskile sällskap i att återvända till Superettan efter en säsong i Allsvenskan…
16. Ljungskile – Förra säsongens överraskningslag gick hela vägen och är, tyvärr, tillbaka i Allsvenskan. Laget har satsat på i princip helt okända kort och en rad ratade spelare, lär knappast hjälpa och klubben kommer vara fast parkerad i botten av serien ända från starten.

Anschluß – ett österrikiskt dilemma

Igår onsdag högtidlighöll Österrike minnet av Anschluß, eller anslutningen till Tyskland genom en ceremoni i Wien där runt 80.000 ljus tändes utanför parlamentet, ljusen representerar de österrikiska judar som föll offer för nazisternas förintelse. I samband med detta höll också den österrikiske kanslern Alfred Gusenbauer ett tal där han sa att:
”[…]ingen kompensation kan någonsin förminska det som nazisterna gjorde mot våra judiska medborgare”.

Men helt okontroversiellt är inte högtidlighållandet, kritik har väckts mot den österrikiska historieskrivning, som i många avseenden sammanfattas av den 95 årige Otto von Habsburg, son till den siste haubsburgske kejsaren Karl I. Han förklarade vid ett möte i Wien att ”[…] ingen stat i Europa har en större rätt än Österrike att kalla sig för ett offer”.
Detta uttalande går helt i linje med de österrikiska försöken att framställa sig som ett offer, något som ständigt påtalas i den österriska historieskrivningen och när Österrikes roll i andra världskriget debatteras. Talmannen i det österrikiska parlamentet Barbara Prammer verkar dock inte helt dela den officiella historieskrivningen, i ett tal förklarade hon sin ståndpunkt och sa att ”[…] hävda att alla österrikare tvingades till övergrepp mot judarna är ett historiskt påfund”.
Men frågan är förstås hur mycket av den österrikiska historieskrivningen som egentligen är sann, eller om det mer rör sig om ett försök att dölja ett större samarbete och delaktighet i det som senare skedde. Nu är förstås inte Österrike ensam om att ha stora problem med hur den officiella historieskrivningen runt den nazistiska ockupationen ska se ut, länder som bland annat Frankrike, Ryssland, Belgien och Nederländerna lider av precis samma problem. Frågan blir dock hur pass mycket av den officiella bilden av Österrike som offer som egentligen stämmer, jag ställer mig något tveksam till den bilden, så låt mig förklara.

När det stora kriget (det vill säga Första världskriget) tog slut hade det en gång i tiden så mäktiga och inflytelserika Habsburgska imperiet förvandlats till ett litet och oansenligt land. För även om imperiet redan före kriget uppvisat stora interna slitningar, vilket också lett fram till bildandet av den så kallade dubbelmonarkin och slutligen också mordet på Franz Ferdinand i Sarajevo, så kunde österrikarna dock se sig själva som medborgare i ett vidsträckt och mäktigt imperium. Kriget gjorde som sagt slut på allt detta, en efter en bildade imperiets provinser egna stater och Italien annekterade Sydtyrolen, kvar blev en liten och oansenlig rest, Österrike.
I samband med gränsdragningarna drabbade österrikiska frikårer samman med miliser och landet skakades även av samma våldsvåg som svepte över Tyskland i efterdyningarna till krigsslutet. För Österrike var monarkins kollaps inte bara ett nationellt trauma, det var en ekonomisk katastrof, speciellt som stora delar av den österrikiska industrin låg i länder som nu blivit självständiga, bland annat Tjeckoslovakien. De första prognoserna om landets möjlighet att överleva sågs som små, och för den provisoriska nationalförsamlingen återfanns bara ett alternativ, att gå samman med Tyskland. Republiken Tysk-Österrike var född, men anslutningen förbjöds av segermakterna i samband med freden i Saint-Germain den 10 september 1919. Vid samma tillfälle så avvisades dessutom landets anspråk på Sydtyrolen och Sudetenland, anspråk som i många avseenden faktiskt ärvdes av Nazityskland.

Även om nu Österrike slapp de förödande etniska konflikterna bubblade nu istället en annan konflikt upp till ytan, nämligen den mellan det förhållandevis röda Wien och den katolskt konservativt dominerade landsbygden. Konflikten mellan dessa två ytterligheter skärptes i samband med börskraschen 1928, och Österrikes ekonomi havererade ytterligare en gång. Återigen försökte man från österrikiskt håll att närma sig Tyskland, den här gången via en tullunion 1931, men återigen så stoppades dessa planer av segermakterna. Effekterna av den ekonomiska krisen blev precis som i Tyskland att landet drabbades ånyå av stor social oro och upprepade kravaller och oroligheter. Som ett svar på det allt mer kaotiska läget så upprättades i februari 1933 en kvasidiktatorisk regim under förbundskanslern Engelbert Dollfuss. En rad partier, där ibland det österrikiska nazistpartiet – som starkt förordade en sammanslutning – förbjöds, och i februari 1934 drabbade polis, militär och frikårer samman med vänstersympatisörer i främst Wien. Efter våldsamma strider, som avslutades med att militären besköt arbetarkvarteren i Wien med artilleri, kvästes upproret och Dollfuss och gjorde det Fosterländska partiet till det enda tillåtna partiet.
Till skillnad från tidigare österrikiska politiker var Dollfuss inte alls intresserad – i alla fall inte vid denna tidpunkt – av någon form av sammangående med Tyskland, och Dollfuss sökte politiskt stöd hos Mussolinis Italien. Inspirerad av Mussolinis Italien så utfärdade också han i maj 1934 en ny författning, som förenade auktoritär katolicism med fascistiska förtecken.

Trots att det österrikiska nazistpartiet, som stöddes både ekonomiskt och politiskt, av sitt moderparti i Tyskland, var förbjudet så var det ändå en stark politisk aktör med relativt stort stöd bland österrikarna. Sommaren 1934 började man inom partiet att planera en statskupp, och den 25 juli 1934 stormar ett antal österrikiska nazister in på Dollfuss kontor och skjuter honom. På grund av interna konflikter inom partiet, där bland annat det österrikiska SA vägrade delta, blir kuppförsöket ett fullständigt fiasko. Senare på kvällen avlider också Dollfuss av sina skador, något som får omvärlden att reagera starkt. I Italien, där Dollfuss familj befinner sig, skräder inte Mussolini med orden och låter skicka förstärkningar till gränsen mot Österrike, samtidigt som Adolf Hitler desperat försöker två sina händer från ansvar för kuppförsöket.
Dollfuss efterträds av den i många avseenden rätt anonyme Kurt von Schussing, som i ett desperat försök att förhindra en tysk ockupation av Österrike söker stöd bland den så kallade Stresafronten (dvs de europeiska segermakterna). Taktiken visar sig dock inte speciellt lyckad, i takt med att Italiens allt mer aggressiva utrikespolitik leder till invasionen av Abessinien 1935, så spricker Stresafronten. Inrikespolitiskt försöker Schussing att bemästra de allt högre kraven på en sammanslagning med Tyskland genom att börja tillåta en rad partier, däribland det Socialdemokratiska partiet. Under allt mer press, såväl från Tyskland som från anschlussanhängare, försökte Schussing i mars 1938 rädda vad som räddas kunde av den österrikiska statens självständighet genom att anordna en folkomröstning. När nyheten spreds i Tyskland om Schussings agerande påbörjades en febril verksamhet, och efter hot om att Tyskland med våld skulle annektera Österrike tvingades Schussing avgå från sin post och folkomröstningen lades på is.
Natten mellan till den 12 mars började tyska soldater och österrikiska tulltjänstemän att bryta upp gränsbommarna och tyska arméstyrkor trängde in i Österrike. När nyheten spreds i Wien flockades folk på gatorna, och enligt den amerikanske journalisten William S. Shirer som var på plats i Wien vid tillfället, rådde det fullt kaos på stadens gator. Firandet av den tyska annekteringen tog sig dock snabbt otrevliga former, hundratals av stadens judar tvingades ut för att tvätta stadens gator och de österrikiska nazisterna var säkerligen inte sena med att angripa meningsmotståndare eller andra misshagliga personer. När Hitler sent omsider anlände möttes han av en enorm folksamling som ville se honom, och fira att Tyskland och Österrike nu var ett.
Hitler själv verkar dock inte varit allt för nöjd, för även om annekteringen av Österrike var en enorm framgång, så hade han under morgonen mötts av nyheten att större delen av de tyska stridsvagnarna aldrig nått fram till Österrike. Istället prydde de det österriska landskapet då flertalet av dem fått motorproblem och helt enkelt fick bogseras till Wien. Efter att han besökt Wien, och till den nytillträdde österrikiske förbundskanslern Arthur Seyss-Inquart stora besvikelse förklarat att Österrike upphört att existera och nu var en provins, drog han vidare på sin resa i Österrike. För Hitler var detta första gången han besökte Österrike sedan han lämnat Wien och flyttat till München åren innan krigsutbrottet.

I likhet med Arthur Seyss-Inquart – som senare blev vice generalguvernör i Polen och rikskommissarie i Nederländerna – fanns det nog gott om österrikare som blev besvikna på Anschluss. Österrike upphörde som stat och blev provinsen Ostmark istället. För landets tusentals judar och andra för nazisterna misshagliga personer, blev annekteringen början på såväl förnedring som förföljelse. För även om tyskarna i gemen såg annekteringen av Österrike som en framgång, såg många tyskar inte österrikarna som jämlika. Speciellt rådande kan man anta att den åsikt fanns bland de tyska officerarna, speciellt de som tjänstgjort på östfronten och vid den italiensk-österrikiska fronten, där de österrikiska trupperna haft blandade framgångar.
Men oavsett den tyska synen på österrikarna, så ställer dock annekteringen en rad frågor, var landet nazisternas första offer? Som vi har sett av min lilla (?) utläggning, så fanns det uppenbarligen ett brett folkligt stöd för Anschluss, om än kanske inte primärt med Nazityskland. En annan fråga är förstås hur man ska förklara den österrikiska behandlingen av judarna, och det faktum att landet – och då speciellt Wien – haft en lång historia av antisemitism. Även om Hitlers påståenden om att det först var i Wien han kom i kontakt med antisemitiska idéer, så kan man inte bortse från att staden – och även Österrike i sig – var (och kanske än idag är) fylld av antisemitiska grupperingar. I Österrike började även nazisterna, med österrikisk hjälp, att fördriva de österrikiska judarna. Genom Adolf Eichmanns byrå så började man samarbeta med sionistiska grupper, bland annat i USA, och kunde genom hot och utpressning jaga ut tusentals österrikiska judar. Det österrikiska experimentet, får nog sägas gav luft under vingarna till de inom SS och partiet som förespråkade den så kallade Madagaskarplanen.
Ytterligare en aspekt är det faktum att Nazityskland övertog Österrikes anspråk på Sudetenland, ett område som aldrig tillhört Tyskland men som däremot varit en del av det habsburgska riket. Så frågan får förstås bli, vilken skuld hade Österrike och kan man verkligen säga att landet var nazismens första offer, eller är det bara ett försök från Österrike att frångå sitt ansvar för vad som sedan hände. En annan fråga är förstås hur man ska tolka Österrikes politik innan Anschluss, landet var knappast en demokrati och förföljelsen av oliktänkande - primärt då på vänsterkanten - var utbrett, Gestapo hade således bara att följa de anvisningar som den österrikiska säkerhetspolisen gett för att jaga rätt på meningsmotståndare.

Usch

Usch vilken grå och trist onsdag det här verkar bli, och även om Västerås är en rätt grå och trist stad så blir den onekligen inte bättre av att allt är insvept i grå dimma. Nåja, man får väl glädja sig över att Västerås SK torskade mot Edsbyn och hoppas att Borås HC slår Västerås IK...

Listen very carefully, I shall say this only once

Kommer du ihåg den brittiska komediserien ’Allå, ’allå emliga armén? Inte, låt mig få friska upp ditt minne, det handlar om den runde och lite godtrogne René tillsammans med sin fru Edith driver ett café i det franska samhället Nouvion. Livet i det lilla samhället går sin gilla gång och Renés största problem är att hålla sina kärleksaffärer hemliga för sin fru, som trots att hon inte kan sjunga envisas med att underhålla caféets gäster och att svärmor inte avlidit. Låter det inte mysigt så säg?
Absolut, om det nu inte var för en sak, Nouvion är nämligen ockuperat av tyska soldater och den godtrogne René dras nu in i motståndsrörelsens försök att göra livet surt för de tyska soldaterna. Tyvärr för René så är de stationerade tyskarna mest intresserade av att plundra och undvika att skickas till Östfronten, och snart tvingas René hjälpa både motståndsrörelsen och tyskarna.

Serien kom 1982 och var en parodi på den idag troligen helt bortglömda serien ”Hemliga armén” som även den visades på svensk tv, men som aldrig fick samma kultstatus som ripoffen. Hur som helst så har nu den tyska tv-kanalen ProSiebenSat 1 valt att köpa in serien, som tidigare ”[…] inte ansetts lämpligt i Tyskland” enligt en talesman för BBC.
Ska bli intressant att se hur denna serie, som driver hejdlöst med såväl fransmän som tyskar, kommer slå i Tyskland och hur man ska lyckas föra över de ibland lysande accenterna till tyska.

Källor:

'Allå 'allå visas i Tyskland för första gången

Kamrat fyra procent vart är du?

Helgens Demoskop undersökning lär inte ha mottagits med jubel och firande i Vänsterpartiets, Kristdemokraternas och Sverigedemokraternas partihögkvarter. Snarare kan man väl anta att det säkerligen knäcktes en och annan gravöl bland partitoppen, såväl Kd som V hamnar enligt Demoskops undersökning klart under den så kallade fyra procentsspärren (med sporttermer slutspelsspärren) och trillar ut ur Riksdagen. Det populistiska Sverigedemokraterna tappar även de väljare, och kommer nu – enligt Demoskops undersökning – allt längre och längre bort från en plats i Riksdagen.

För Kd och V gäller det nu att förlita sig på Kamrat fyra procent, det vill säga väljare som taktikröstar på något av dessa två partier, men frågan är om det hjälper. Inte nog med att de båda partierna är profillösa man har dessutom hamnat i någon form av politiskt bakvatten utan möjlighet att nå fram till väljarna. Till detta ska också läggas att de båda partierna dessutom skakas av upprepade och djupgående interna stridigheter, där partiledningens försök att föra fram ett mer populistiskt budskap krockat med partiets mer konservativa krafter.
Konflikten inom Västerpartiet är förstås inget nytt, redan under Gudrun Schymans tid som partiledare drogs partiet med offentligt förda interna konflikter, något många hoppades skulle lösas när Lars Ohly valdes till ny partiledare. Tyvärr blev det inte så, utan konflikten förvärrades snare och Ohly fick – och får nog fortfarande – lägga mycket tid på att försöka lappa ihop partiet. Något som onekligen lett till att partiet åker berg och dalbana i olika undersökningar.

Konflikten inom Kd har däremot inte alls varit lika offentlig, men den har i många avseenden precis samma grund som den förbittrade konflikten inom V, nämligen kampen mellan reformister och konservativa. Under de senaste åren har Hägglund försökt att ändra bilden på Kd som ett mer liberalt parti, något som stött på patrull bland partiets kärnväljare. Under 2007 upplevde Kd en allvarlig kris när flera partimedlemmar började tala om att bryta sig ut och bilda ett nytt parti, tankar som inte realiserats men som troligen skadat partiet ordentligt. Hägglunds retorik och försök att förnya partiet har inte alls lyckats, snarare verkar han i likhet med Ohly hamnat i en politisk rävsax där partiledarnas försök att förändra bilden av partiet hamnat i konflikt med partiets väljare.
Ett annat problem är förstås att de båda partiledarna saknar sina föregångares kapacitet att nyttja media till sin fördel. Såväl Schyman som Alf Svensson får nog sägas vara föregångsgestlater när det gäller att på bästa sätt nyttja media för sitt och sitt partis bästa, något som såväl Hägglund som Ohly saknar. Nu är det i och för sig rätt långt kvar till nästa val, men frågan är om Hägglund och Ohly har kapaciteten att vända den här neråtgående trenden för sina partier, och om man har kapacitet att försöka lösa de – uppenbarligen – uppslitande interna stridigheterna.

Källor:
V och kd under riksdagsgränsen

Förskola i blåsväder

Nästa torsdag (15 mars) kommer troligen de skandalomsusade Bismihaliförskolorna i Rinkeby och Tensta att bli av med såväl tillstånd som bidrag från Stockholms kommun. Orsaken är att ägaren till företaget Bismihali Förskolor AB har häktats för grovt skattebrott och grovt bokföringsbrott, enligt åklagaren så har tiotals miljoner kronor förts ut ur landet till banker i bland annat Dubai och Djibouti. Vart pengarna sedan hamnat är ovisst, men troligen har pengarna använts till att finansiera islamistiska grupper i Somalia, delar av pengarna kan också – enligt åklagaren – hamnat i ägarens egna ficka.
När den kvarvarande styrelsen inte heller kunde förklara det ekonomiska läget och efter att utbildningsförvaltningen upptäckt att bokföringen för 2007 försvunnit så har man nu rekommenderat Stockholms stadshus att dra in bidragen till förskolorna. Rent praktiskt innebär detta att förskolorna helt enkelt tvingas stänga och barnen får söka sig till andra daghem.

För att försöka stoppa beslutet ordnades ett möte i Rinkebyskolan och styrelsemedlemmen Suzanne Holtzberger Anderlid säger till Svenska Dagbladet:
”När de här förskolorna startades så lyckades de få den somaliska gruppens förtroende. Alla känner sig trygga med att lämna barnen till oss. Vi jobbar hårt med tvåspråkigheten och har hjälpt dem in i samhällsstrukturen, säger Suzanne Holtzberg ­Anderlid.
 Med det här beslutet stängs de ute igen. Man tar bort föräldrarnas rätt att välja själva vem som ska ta hand om deras barn. Det kommer vi aldrig att acceptera.”
Ett kanske inte allt för underligt uttalande om det nu inte var för en sak, Holtzberger Anderlid är moderat, ett parti som under det senaste året gått hårt åt olika former av bidragsfusk som man från partihåll anser måste bestraffas. Här har alltså ägarinnan, även om det tydligen råder viss förvirring om vem som egentligen är företagets rätta ägare, inte bara slarvat med bokföringen, tiotals miljoner kronor har förskingrats och troligen hamnat i händerna på terrorister. Om nu det ska finnas någon form av nolltolerans mot bidragsfusk inom (de nya) Moderaterna (ironisk twist), så borde ju Holtzberger Anderlid i sann moderat anda välkomna utbildningsförvaltningens linje. Men icke sa Nicke, istället sällar sig människan till att försvara ett beteende som hennes parti inlett en veritabel häxjakt på.
Man kan ju verkligen fråga sig hur Holtzberger Anderlid tänker, och hur detta nu rimmar med (de nya) Moderaternas linje i frågan. Kanske dags för statsministern och partiledaren Fredrik Reinfeldt att plocka fram partipiskan och jaga in Holtzberger Anderlid i partifållan i frågan… Men oavsett hennes partitillhörighet så är hennes uttalande djupt oroande, inte minst för att hon bagatelliserar ett utstuderat bidragsfusk av skattemedel, något som annars ses av hennes partikamrater som ett brott värre än något annat.
Hennes uttalande om att utbildningsförvaltningens förväntade beslut på något sätt inskränker det personliga valet finner jag skrattretande. Ska inte kommunala och statliga förvaltningar har rätt att ta ifrån personer, eller i detta fall företag, bidrag som skett på felaktiga grunder eller där det förmodas att pengarna inte alls gått till vad de skulle gå till. I min värld är det alldeles uppenbart att så är fallet, har du inte gjort rätt för dina bidrag ska dessa dras in och de pengar som betalts ut ska betalas tillbaka.

Skolborgarrådet i Stockholm Lotta Edholm (fp) svarar dock på kritiken och säger:
”Det här är en extremt ovanlig åtgärd som vi tvingas ta till, men det är helt enkelt för många och för stora fel med ekonomin. Dessutom finns det oklarheter kring vem som är ägare. Och då går det inte att se mellan fingrarna. Det är ju skattemedel vi talar om här[…]”

Nu är det dock inte första gången förskoleverksamheten i Stockholmsförorten är i blåsväder, utan man har sedan länge fört en tvist mot Kommunal som anklagar företaget för ha avskedat folk utan grund. I somras avskedades 17 personer från företaget, och några av dessa har nu vänt sig till facket för att få rätt och få ersättning. Tom Jansson på Kommunal i Stockholms län säger också att det inte ”[…]för någon av de här tolv medlemmarna har pensionsavgifter betalats in”.
Nu är det dock inte bara facket som kritiserat företaget, även föräldrar till barn på förskolorna har protesterat. Enligt Abdirisak Aden vice ordförande i Svensk-somaliska riksförbundet har flera föräldrar även fört fram kritik:
”Fem till tio föräldrar har kontaktat oss under hösten. Flera har valt att flytta sina barn till andra förskolor.”

Hur man nu än vrider och vänder på det hela så är det förstås så att något är sjukt i företaget, och att utbildningsförvaltningen – även om man nu agerat alldeles för sent – har alldeles rätt i sin slutsats. Det är förstås inte acceptabelt, oavsett omfattningen, att skattebetalarnas surt förvärvade pengar ska användas till att bekosta terrorister och villainköp. Jag misstänker snart att personer som Hotlzberger Anderlid snart kommer plocka fram ”rasistkortet” och anklaga de inblandade för att vara rasister och nazister, något som bara ytterligare lär urholka ordens egentliga betydelse.
Nåväl, det sista ordet är väl inte sagt i frågan, även om jag antar att vinnarna i frågan endast kommer att återfinnas i ett parti de flesta riksdagspartier inte skulle vilja röra vid ens med en två meter lång tång…

Källor:
Föräldrar i protest mot stängning
Miljoner försvann från dagis
Misstänkt förskolechef sparkade 17 anställda

Skön söndag

Hade en skön söndag för mig själv, bara jag, datorn, fotboll på tv och lite rester från igår, kan det bli bättre? Nja, man kanske kunde presterat något till bloggen eller till ens hemsida, men man måste ju få ta det lite lugnt ibland också. :)
Välkommen tillbaka nästa vecka!

Oj oj...

Nu har det varit alldeles för mycket att göra på jobbet, får be att få återkomma på söndag då man äntligen är ledig...fy fan...

Ödestisdag

Det märks att det börjar bli vår, nu börjar nämligen vintersporterna att närma sig slutspel, vilket man redan är i när det gäller bandyn. Givetvis är det hockeyn som får störst uppmärksamhet, och även om debatten om vilken som är den största sporten i Sverige, så råder det ändå ingen tvekan om att intresset för hockeyn är stort i Sverige. Skulle man säga hur mycket pengar elitserielagen idag omsätter för kassörer på 80- och 90-talet så är jag rätt övertygad om att de skulle tro att man drev med dem.
Men framgången har också ett pris, ett pris i att trilla ur Elitserien och hamna i bakvattnet i Hockeyallsvenskan. Här är inkomsterna minimala och utgifterna stora, och dessutom är det tuffa matcher där de forna elitserielagen, oavsett trupper ska segra utan att anstränga sig nämnvärt. Det är nu dags för Elitserien 07/08 att ta fram vilka lag som dras ner i Kvalserien, och vilka som undviker den samma. I år har turen (eller kanske oturen) kommit till Luleå och Brynäs, två lag som iofs varit på dekis de senaste åren men ändå lyckats undvika detta spöke för alla Elitserielag.
Förloraren i kvalserien går en osäker framtid till mötes, och tvingas således börja om igen i Allsvenskan, onekligen ingen direkt framtidsvision för någon penningstinn kassör. Så ikväll gäller det, vinner Mora borta mot Brynäs så spelar både Luleå och Brynäs i Kvalserien, där man får möta bland annat Leksand, Malmö och Rögle. De två andra lagen bestäms efter ett kval mellan fyran, femman, sexan och sjuan i Allsvenskan.

Vid sidan av finalserien så är nog kampen runt strecken i slutomgångarna det som röner mest intresse. Men nu finns det tyvärr en rad krafter, bland annat inom klubbarna själva och – inte minst av allt – inom massmedia, som vill stänga denna möjlighet. Man vill ha en sluten serie, en serie likt NHL där klubbarna inte behöver oroa sig över att trilla ur, och där lagen i de lägre divisionerna är renodlade farmarklubbar till toppklubbarna och kan placera och ta spelare lite när de vill. Visserligen har utvecklingen mot detta system redan blivit verklighet i Sverige, flertalet av Elitserielagen har ofta rätt nära kontakter med flera Allsvenska lag dit man skickar spelare som anses vara talangfulla, men som av olika anledningar inte ses som riktigt färdiga för Elitserien.
Frågan är dock vad en stängd Elitserie skulle innebära för Allsvenskan som liga, möjligheten för de flesta lag att ta sig upp i en stängd Elitserie torde vara minimal. Speciellt om man nu, vilket är högst troligt om idén realiseras, kommer att ställa ytterligare krav på klubbens ekonomi och arenor. Den hockeydöd som spridit ut sig bland flera Allsvenska klubbar, och som nu tyvärr verkar skörda ytterligare ett offer i form av Hammarby hockey, kommer troligen med ett sådant förslag att förstärkas.

Jag vet att många ser fram emot en sådan utveckling, men jag gör det inte. Jag ser detta som ytterligare ett sätt att kommersialisera idrotten och föra den allt längre ifrån de krafter som faktiskt hyser ett äkta intresse för sporten. I allt högre och högre grad försöker såväl hockeyn, där utvecklingen kanske gått längst, och fotbollen att fjärma sig från de äkta supportrarna och närma sig en mer penningstinn och inkomstbringande publik. Problemet är bara att det är Sverige vi lever i, och att befolkningen trots allt är tämligen begränsad. Inte heller kan vi, som i Premier Leauge, förlita oss på stora mängder utländska turister som söker sig till de olika sporterna, jag har svårt att se att det utländska intresset för såväl Elitserien som Fotbollsallsvenskan kan vara allt annat än extremt minimalt.
Så frågan är då vem som ska gå på dessa idrotter och vilka som till slut är villiga att betala priset? Ja frågar du förespråkarna så verkar dessa tro att de flesta elitserieklubbar kommer ha små problem att skaka fram ny publik, men det tror inte jag ett dugg på. Snarare är risken att man fjärmar sig från den egentliga publiken, och att de när klubben har svårt att locka publik (då den hittat något mer intressant och vinnande koncept) när resultaten går dem emot. Ett lysande exempel på detta torde vara AIK Hockey som jagade bort Black Army, men som till slut fick krypa till korset när den nya publiken svek laget. Det räddade dock inte klubben som åkte ur Elitserien och sedan tvingades börja om i gärdsgårdsserien.

En annan fråga är förstås vilka lag som ska få vara med i denna liga, eftersom man kan anta att man kommer vara mer intresserad av det ekonomiska än sportsliga så kommer troligen eventuellt publikunderlag att vara viktigare än eventuella sportsliga framgångar. Konceptet är känt från NHL där lagen flyttar runt och runt och nya lag skapas i städer med stor publikpotential, sen spelar det mindre roll om publiken kan reglerna eller egentligen bryr sig huruvida det spelas hockey, amerikansk fotboll eller baseball.

När vi ändå är inne på USA så avgörs det troligen vem som kommer bli demokraternas presidentkandidat, och det är rätt troligt att anta att Barak Obama kommer bli segrare i denna ödestisdag…

Dagens kommentar

Dagens uttalande går nog onekligen till Marion Cotillard som vann en oscar för bästa kvinnliga huvudroll i den franska filmen "La vie en rose", som för er som inte kände till det handlade om den franska sångerskan Edit Piaf (och nej, jag har inte sett den).
Enligt en interjuv som gjordes 2006, och som nu helt plötsligt dammats av och lagts ut på Internet, så antyder hon att attackerna mot World Trade Center iscensattes av husägaren eftersom det blivit för dyrt att renovera byggnaderna. När hon ändå var igång med att förtälja sina vilda konspirationsteorier, så passade även skådespelerskan på att avfärdada månlandningarna.
Även om det säkerligen finns en rad tvivelaktigheter rörande angreppen den 11 september, så får nog detta uttalande ta priset. Nu är jag iofs inte insatt i priserna för att hyra in ett gäng muslimska terrorister för att köra in två flygplan i två byggnader, men det låter åtminstonde inte som den billigaste lösningen för att riva två byggnader...
Det är också tydligen att Cotillard nu verkar ångra sitt uttalande, eller kanske inse att det på allvar kan skada hennes skådespelarkarriär i USA, där hon i dagarna ska inleda inspelningen av filmen "Public Enemies". Hennes advokat har nämligen låtit hälsa att hon: "aldrig tänkt bestrida eller ifrågasätta attackerna" och att hon är "beklämd över hur gamla uttalanden tagits ur sin kontext".
Hur som helst, dagens knäppaste uttalande (eller kanske 2006) går således till Cotillard, om inte annat för att hon inte ens har mage att stå för vad hon sagt...
Källor:
Oscar winner 'has doubts' on 9/11
”11:e september var inget terrorattentat"

Lite inaktivitet

Nu har det tyvärr varit lite dåligt med inlägg här, men tyvärr har det varit körigt på jobbet och då får förstås bloggandet läggas på is. Men håll ut, ska försöka hitta något och blogga om senare idag. :)

Problemen hopar sig i Irak

Ironiskt nog när USA:s närvaro och policy i Irak verkar bära frukt, så möts man nu av nästa motgång. För även om USA uppenbarligen godkänt Turkiets operation mot PKK, så verkar man onekligen blivit tagna på sängen av den kurdiska reaktionen på Turkiets aktivitet i norra Irak. Inte nog med att kurderna reagerat starkt, även den irakiska regeringen har protesterat, och i tisdags sa en irakisk regeringstalesman att:
”Regeringen understryker att ensidigt militärt agerande inte är acceptabelt
och hotar de goda relationerna mellan de båda grannarna”.
Tillsammans med tidigare uttalanden så kan man nu ana en viss irritation över Turkiets agerande, och att man är såväl oroade som irriterade över den turkiska invasionen.

Men om avståndstagandet i Bagdad är starkt, så är förstås avståndstagandet långt större från Iraks kurder, som enligt källor har sänt delar ur den kurdiska milisen norrut. För även om Turkiet påstår att angreppet endast handlar om ett militärt försök att slå ut, eller i alla fall skada PKK, så finns det här en dold agenda. För Turkiet är det mer eller mindre självständiga irakiska Kurdistan en oroande utveckling, och nu ryktas det om att gränsstaden Kirkuks framtid snart ska avgöras. Skulle Kurdistan få tillgång till denna stad, vilket mycket talar för, så är det inte helt omöjligt att kurdernas möjligheter att föra en ännu mer självständig politik visavi Bagdad ökar. Staden ligger nämligen i en av Iraks oljerikaste regioner, och det skulle innebära att kurderna skulle få tillgång till stora inkomster från Iraks oljeexport.
Den turkiska räden in i Kurdistan kan mycket väl tolkas, vilket den uppenbarligen gör i Kurdistan, som ett försök från Turkiet att visa vem som egentligen bestämmer.

Även USA har, sent om sider, börjat så smått kritiserat operationen, som man visserligen stött och bistår genom att förse turkarna med underrättelsetjänstinformation. Idag reser den amerikanske utrikesministern Robert Gates till Ankara, där det förväntas att han ska uppmana den turkiska regimen om att inte operationen ska dra ut på tiden, och att turkarna snabbt ska vara ute ur norra Irak. Innan han avreste sa han:

"Det är viktigt att turkarna gör operationen så kort som möjligt, och sedan reser därifrån,

och att de är uppmärksamma på Iraks suveränitet."

Oavsett vad så har i alla fall striderna intensifierats, enligt källor har turkiska styrkor nått fram till en PKK bas i Zapområdet och Harkurk området där Turkiet satt in fallskärmsjägare och attackhelikoptrar. Hur många som dödats under striderna råder det delade meningar om, enligt officiella turkiska källor har 170 PKK soldater och 17 turkiska soldater fått sätta livet till. Enligt PKK har minst 80 turkiska soldater dödats och en helikopter skjutits ner, som vanligt ligger väl sanningen någonstans däremellan.

Källor:
Irak kräver utmarsch

Hög diplomati om turkräd i Irak

Turkiska styrkor närmar sig PKK-bas

Veckans video

Veckans videos kommer från den brittiska supergruppen Pet Shop Boys och först ut är är en tidig hit från 80-talet, Opportunities (Let's Make Lots of Money). En i mitt tycke en av deras klart bästa låtar...Nåväl, ska inte uppehålla er något mer, avnjut nu synthpop från 80-talet när den är som bäst...


Pet Shop Boys - Opportunities (Let's Make Lots of Money)

Dagens andra video kommer även den från Pet Shop Boys och är en annan av mina - många - favoriter med denna grupp.


Pet Shop Boys - Being boring

Dagens sista video är en Paninaro, en låt som ursprungligen bara släpptes i Italien och först på 90-talet släpptes i övriga Europa som en remix. Som kuriosa kan väl man också nämna att detta är den enda låt som Chris Lowe sjunger...eller vad man nu ska kalla det. :)


Pet Shop Boys - Paninaro

Fortsatta strider i norra Irak

Under helgen, som tyvärr har inneburit lite annat att göra än att glo på datorn, så har den turkiska offensiven i norra Irak fortsatt. Under söndagen kom oroväckande nyheter om att striderna har intensifierats, något som fått såväl USA, den irakiska och kurdiska regeringen att protestera.
Enligt turkiska källor har 15 turkiska soldater dödats, men PKK källor anger de turkiska förlusterna till 22 man och en helikopter. Senare under dagen så bekräftade turkiska källor att en helikopter störtat, men att omständigheterna än så länge inte är kända. Det är dock inte helt omöjligt att PKK:s påstående stämmer, men med tanke på de förhållanden som råder i regionen kan förstås också helikoptern ha kraschat av andra orsaker.

Det allt mer spända läget har dock gjort att såväl USA, den irakiska och kurdiska regeringen har protesterat. För även om USA uppenbarligen känt till – och godkänt - operationen inne i Kurdistan, är det ett känsligt ämne på grund av USA kopplingar till såväl irakierna, kurderna och turkarna. Och även om den kurdiska regeringen sagt att man inte stödjer PKK, så kan man anta att det vore en mardröm om de kurdiska miliserna och turkiska förband drabbar samman.
Samtidigt som striderna rasar i norra Irak så har den irakiska regeringen vädjat till Turkiet om återhållsamhet. En irakisk regeringstalesman sa att såväl presidenten Jalal Talabani och premiärministern Nouri Maliki varit i kontakt med Ankara och framfört sina åsikter.
”Vi förstår vilket hot Turkiet står inför, men militära operationer löser inte Turkiets problem med PKK”, konstaterade presstalesmannen.

I det självstyrande Kurdistan var dock tonläget något mer uppskruvat och Massoud Barzani, den kurdiske presidenten, har protesterat och lovat att kurderna ska ”ståndaktigt bemöta den turkiska aggressionen". För även om Barzani sagt att man stödjer kampen mot PKK, så är varken han eller kurderna dummare än att de inser att den turkiska aktionen också ska ses som en varning från turkiskt håll om att man kan göra lite som man vill.
I ett försök att lugna ner känslorna har nu den amerikanske utrikesministern Robert Green manat Turkiet att aktionen ska bli så kortvarig som möjligt. Han påpekade också ”att militära anfall inte är tillräckliga för att få ett slut på kurdproblemet i Turkiet. Det krävs också politiska och ekonomiska åtgärder för att dra undan stödet för PKK”.

Men vid sidan av oron för ytterligare oroligheter i Irak, så pekar också vissa på att Turkiets angrepp kan få obehagliga konsekvenser även för dem. PKK:s ledning har uppmanat kurder i de turkiska städerna att förena sig med PKK:s kamp, och det är inte helt otänkbart att konflikten nu sätter sitt avtryck även inne i Turkiet. Enligt nyhetsbyrån Firat har Bahoz Erdal (PKK:s befälhavare i Irak) uppmanat kurder i Turkiet att "bränna hundratals bilar varje natt", han lär också sagt:
"Om de vill krossa oss så måste våra unga göra städerna obeboeliga.
Vi är inte emot det turkiska folket, men detta är krigets verklighet.
Kurdistans gerilla är inte bara 7 000 eller 10 000, de är hundratusentals."

Källor:
Många döda i kurd-turkiska strider (DN)
Många döda i kurd-turkiska strider (SvD)

Turkiet in i irakiska Kurdistan

Det är förstås väldigt trist att behöva konstatera att världen uppenbarligen bara klarar av att hålla fokus på en enda konflikt i taget, och att möjligheten att multitaska i frågan är starkt begränsad. För samtidigt som världspressen nu koncentrerar sina krafter till Kosovo och vad som händer i Serbien, så stannar förstås inte resten av världen upp. Faktum är att man troligen kan anta att vissa aktörer utnyttjar situationen, och helt enkelt skrider till verket med sina planer då man vet att massmedia och andra aktörer är fullt upptagna någon annanstans.
Man kan med fog anta att Turkiet faktiskt resonerar på detta viset, speciellt som nyhetsrapporteringarna från vad som händer i Irak nu börjar sina ut. I takt med att USA, den irakiska regeringen och de shia- och sunnidominerade miliserna skapat någon form av lugn i landet, har också nyhetsrapporteringen från landet minskat till att handla om mindre nyhetstelegram. Inte ens självmordsbomber röner någon större uppmärksamhet, och det kanske säger mer om oss människor än vad det gör om situationen i Irak.
Hur som helst, i morse kom nyheten att Turkiet, på nytt, gått in i norra Irak, i det mer eller mindre självständiga Kurdistan. Aktionen i sig är väl knappast något oväntat, allt sedan årsskiftet har Turkiet laddat upp med stora styrkor längs den turk-irakiska gränsen, och vid ett flertal tillfällen så har Turkiet antingen beskjutit eller angripit mål inne i Irak.

Vad den turkiska militären primärt är ute efter är förstås PKK, den kurdiska marxistiska gerilla som påstås ha baser i norra Kurdistan. Helt ogrundat är säkerligen inte Turkiets anklagelser, även om PKK i sig troligen har litet stöd bland Kurdistans styrande, är man aktiv i en region som varken den kurdiska milisen vill eller kan patrullera. Precis som Al-Qaida och talibanerna sökt sig till de otillgängliga gränstrakterna längs den gränsen mellan Afghanistan och Pakistan, har PKK under långa perioder varit aktiva i norra Irak, även under Saddams styre. I denna otillgängliga region är det näst intill omöjligt för såväl den turkiska militären som de kurdiska förbanden att bevaka gränsen, något som uppenbarligen PKK kan utnyttja.

Nåväl, det var ju PKK:s vara eller icke vara i Kurdistan som det här blogginlägget skulle behandla. Utan det faktum att den turkiska operationen, som enligt kurdiska källor inleddes redan igår när ställningar i norra Irak besköts av turkiskt artilleri, troligen inte är en slump. Snarare så rör det sig nog om en noga vald tidpunkt, då man vet att omvärlden är helt inriktad på vad som händer i Kosovo, och där ett – vad den turkiska militären påstår – begränsat turkiskt intrång i norra Irak, knappast lär nå huvudrubrikerna.
Förstås har de rätt i sitt antagande, omvärlden är alldeles för upptagen med vad som händer i Kosovo och i Belgrad, vilket i sig det inte är något fel på. Problemet är bara att världen fortsätter snurra, något som Turkiets angrepp onekligen är ett bevis för. Vad kan man då förvänta sig av Turkiets angrepp, troligen rätt begränsade resultat. PKK har varken kapacitet eller intresse av någon utdragen strid med den turkiska armén, utan man kommer troligen att successivt dra sig tillbaka efter att ha åsamkat den turkiska armen, vad man anser vara, kännbara förluster.
Den turkiska armén har inte heller kapacitet, i alla fall inte under de nuvarande premisserna, att ta upp kampen mot PKK. Istället kan man anta att detta är ett sätt för militären att visa hemmapubliken att man agerar, och att man inte kommer att acceptera en självständig kurdisk stat. Och nu kommer vi nämligen till pudelns kärna, den senaste månadens vapenskrammel och operationer i norra Irak ska förstås tolkas som en varning till Iraks kurder, hit men inte längre. Vad som gör frågan ännu mer delikat är det faktum att såväl Turkiet som Kurdistan är nära, speciellt kurderna, allierade med USA. Frågan är således hur USA ska kunna avväpna detta problem, för saken är den att om det nu skulle gå åt fanders med övriga Irak, har ändå USA Kurdistan att luta sig på.
Här är USA generellt sett omtyckt och regimen välvilligt inställd till USA, och jag tror att det som hitintills gjort att USA avstått från att erkänna Kurdistan som en självständig stat är just Turkiet. Ett erkännande av Kurdistan skulle troligen spoliera USA:s relation med Turkiet, och frågan är nu när Putins Ryssland återigen spänner musklerna om USA verkligen vågar detta.

Nya uppgifter har nu inkommit, vilket gör att jag reviderar lite här i bloggen. Turkiet säger sig nu vara på att genomföra en operation som beräknas ta cirka två veckor. Enligt källor inom den turkiska armén till CNN Türk ska operationen pågå i 15 dagar och består av mellan 3 - 10 000 man. Enligt källor i Kurdistan rör det sig om ett par hundra man, så gissningsvis ligger väl sanningen någonstans därimellan.
Inte heller har operationen genomförts utan USA:s vetskap, enligt Vita Husets talesman Scott Stanzel så "kände [USA; min anmärkning] till detta i förväg, som ni vet håller USA med Turkiet om att PKK är en terroristorganisation". Något som troligen borgar för att operationen med största sannolikhet inte kommer rendera i sammandrabbningar med reguljära kurdiska förband, vilket man kan anta vara orsaken varför den "turkiske presidenten Abdullah Gül ringde under natten sin irakiske kollega Jalal Talabani och bjöd honom till Turkiet, samtidigt som han informerade om markoffensiven" (enligt Güls presskansli).

Källa:

Turkiska markstyrkor in i Irak
Turkisk tvåveckorsoffensiv i Irak

USA:s ambassad i brand

I Belgrad blev tydligen protestdemonstrationerna så våldsamma som man kunde förvänta sig, under kvällen kom rapporter om att demonstranter tagit sig in i USA:s ambassad och senare kom också uppgifter om att den stuckits i brand. Givetvis kommer detta leda till diplomatiska förvecklingar, eller ytterligare skärpa det ordkrig som nu hotar att bryta ut mellan bland annat USA och regimen i Belgrad.
Vad som dock är oroväckande är att detta innebär att EU:s och västvärldens försök att nå ett närmande med Belgrad och Serbien är lagd på is. Frågan är bara hur länge, och hur världssamfundet nu ska finna en hållbar lösning i Kosovofrågan. För detta lär ytterligare spä på de krafter inom Serbien som vill fjärma sig från väst, och istället söka sig österut till en normalt sett välvilligt inställd allierad i Moskva. Ett annat problem är förstås att möjligheterna för världssamfundet att kunna åtala de serber som misstänks för krigsförbrytelser under inbördeskriget i Jugoslavien lär vara starkt begränsat. Bland många av de serbiska nationalisterna ses dessa personer som nationalhjältar, och det kommer endast att förstärkas inom Serbien. De västvänliga politikerna kommer nu med största sannolikhet att tvingas flytta sina positioner mot ett mer anti-EU läger, och det kommer troligen att innebära att Serbien under en lång tid framöver kommer att vara väldigt, väldigt fientligt inställd till EU.

Ett annat problem är förstås det faktum att EU inte är ett dugg ense i frågan, även om man nu från vissa håll i Sverige försöker framställa det så. Det finns en rad länder, bl.a. Grekland med starka historiska, kulturella och religiösa band till Serbien, och som varken har lust eller vilja att offra dessa för Kosovo. Till dessa länder ska också Spanien läggas, för jag är nämligen tveksam till om Madrid är så hemskt road av tanken på att Baskien och Katalonien går i samma fotspår som Kosovo och förklarar sig självständiga.
Hur detta faktum kommer att påverka utvecklingen i Kosovo och Serbien är förstås för tidigt att säga, men jag tror att serberna kallt räknar med visst begränsat (om än inofficiellt) stöd från en rad EU länder, främst då Grekland. Det här ställer givetvis till med en rad problem, om nu EU ska lyckas i Kosovo kräver detta att alla medlemsländerna ställer upp helhjärtat i frågan. Givetvis kommer inte detta att ske, jag kan redan nu se att många länder, bl.a. Grekland och Spanien kommer att vänta rätt länge med att erkänna Kosovo. Riktigt hur EU tänkt tackla denna fråga är förstås oklart, och frågan är om det inte redan nu kommit grus i EU:s maskineri när det gäller Kosovo. För tyvärr är det så att EU just nu verkar ha tagit vatten över huvudet, inte nog med att man involverat sig i Kosovo, det förs en intensiv och diplomatiskt irriterad konflikt rörande EU:s utvidgning. Även om vi nu kan avskriva Serbien som ett nytt EU-land, så lär Kosovofrågan med största sannolikhet innebära att frågan om Turkiet som ny medlem i EU lär avgöras till Turkiets nackdel. Jag kan tänka mig att till exempel Frankrike, som motsatt sig Turkiet som ny EU-medlem, kan börja trilskas i frågan.

Men nu åter tillbaka till Serbien där allt började, för det är uppenbart att Serbien nu i alla fall går mot en mycket, mycket oviss framtid till mötes. Tyvärr delar serberna detta med befolkningen i EU-länderna, risken är nämligen att frågan om Kosovo återigen öppnar upp gamla sår som många trodde läkt för länge sedan. Som jag pekat på så är så icke fallet, för precis som Tito endast dolde såren efter andra världskriget och de politiska och etniska motsättningarna under mellankrigstiden, har EU gjort precis samma sak…

Bifogar även en bild från tisdagens Champions Leauge möte mellan grekiska Olympiakos och engelska Chelsea, något som onekligen visar att det Europa inte på något sätt är enat i frågan.


Källa:
USA:s ambassad angripen

Dagens låt

Dagens låt kommer från Morrisey, och är "Thats how people grow up", en låt som spelas flitigt just nu.
Det enda trista är att Moz tyvärr inte heller i år lär få sjunga Storbritanniens bidrag i Belgrad, men någon gång kanske britterna inser att Moz både vill och faktiskt skulle kunna få britterna att hamna på den övre halvan...
Nåväl, håll till godo, här är Moz senaste.

I fabeldjurens underbara värld...

Klockan hade passerat tolvstrecket och de båda pojkarna som gömde sig vid flodbädden stirrade stint ut mot den ringlande floden. Trots att de båda pojkarna visste att de egentligen inte fick vara uppe så här sent, och att natten – trots att det var sommar – var iskall, vägrade de lämna sitt gömställe. En lätt dimma hade bildats över floden, vilken tillsammans med det kalla månljuset gav en lätt spöklik känsla och det var nu svårt att riktigt se andra sidan av floden.
”Hur länge ska vi behöva ligga här?” sa den ena pojken samtidigt som han försökte, utan framgång att kväva en hostning.
”Jag vet inte, men sa inte den där gamla aboriginen att det här var det perfekta stället om man ville se bunyipen?” svarade den andre pojken.
”Det är mycket möjligt”, svarade den förste pojken. ”Men jag fryser och vi har varit här i fyra nätter utan att ha sett så mycket som en fågel”.
”En liten stund till, bara en…”
Plötsligt bröt ett gällt och högt skrik tystnaden, de båda pojkarna blev tysta och tittade oroligt mot floden.
”Vad var det?” sa den ena pojken.”Vad vet jag, det lät inte som någon fågel i alla fall”, svarade den andre pojken.
”TITTA!” skrek den förste pojken och pekade på något som kom simmande i floden. ”Vad är det?”
Något kom simmande mot deras gömställe, och de båda pojkarna började springa därifrån. Varelsen i vattnet ökade takten och plötsligt tappade en av pojkarna fotfästet och föll handlöst ner i vattnet bland ruttnande vass och lera. Desperat försökte han ta sig upp för den hala och branta flodbädden.
”RÄDDA MIG!” skrek han i desperation, samtidigt som han såg hur varelsen kom allt närmare och närmare.
Men hans kompis hade för länge sedan sprungit iväg och det skulle dröja till dagen efter innan polisen hittade kvarlevorna av pojken.

Som ni förstår är detta enbart en av mig påhittad berättelse, men den är tänkt att leda oss in på ett nytt litet projekt jag tänkt göra här på bloggen. Nämligen om att ibland skriva om lite lättare, utan att för den delen tumma på historieperspektivet, ämnen, i detta fall monster. Först ut i denna serie blir Australiens bidrag, Bunyip.

Allt sedan de första européerna under 1700-talet anlänt till Australien så spreds rykten bland européerna om ett fruktansvärt monster som härjade på den australiska landsbygden. Men även om många påstod sig hört dess blodisande skrik, eller sett resterna av dess olycksaliga måltider, så hade ingen sett den eller kunde ge någon redogörelse för vad det var.
Berättelserna om monstret, som baserades på aboriginernas berättelser om ett vattenlevande monster med hästsvans, fenor och valrosliknande betar eller horn, togs inledningsvis på största allvar. Med tanke på alla underliga djurarter som de första européerna stött på i Australien, var det förstås inte underligt om aboriginernas berättelser om träskmonstret togs som ett verkligt, men ännu oupptäckt, djur.
Rapporter om monstrets existens fortsatte att strömma in, och 1846 hittades ett kranium som antogs härröra från en bunyip längs Murrubidgeeflodens strand i New South Wales. När fyndet 1847 ställdes ut på Australian Museum i Sidndey orsakade det en våg av nya iakttagelser och berättelser om underliga händelser längs floden. Efter två dagar försvann dock kraniet spårlöst, och det visade sig senare att det i själva verket rörde sig om ett missbildat häst- eller kalvkranium.

I takt med att allt mer av Australien utforskades och inga bevis för dess existens kunde finnas, började också dess existens att ifrågasättas. De fruktlösa försöken att finna varelsen har skapat uttrycket ”why search for the bunyip?”, vilket innebär att ens tillvägagångssätt är fruktlös eller omöjligt.
Det verkar dock inte finnas något entydigt svar på varifrån berättelserna baseras på, det enda man vet är att bunyipen uppenbarligen spelat en viktig roll i aboriginernas sägner. Det finns gott om klippmålningar som antas föreställa varelsen, och man antar att historien om träskmonstret går minst tio tusen år tillbaka i tiden.
Bland forskarna är man dock oense om varifrån berättelserna om varelsen härrör. För även om vissa pekat på att vissa inhemska australiska djur troligen kan förklara många av de europeiska iakttagelserna så är det tveksamt om dessa kan förklara aboriginernas berättelser, dessa torde rimligtvis vara kända av urinvånarna. Istället anser vissa att berättelserna helt enkelt härrör från minnen av idag utdöda djurarter, t.ex. Diprotodon. Andra menar att bunyipen helt enkelt var sälar som under tidvattnet förirrat sig in i flodsystemet och sedan inte kunnat ta sig ut. Det är inte helt ovanligt att den australiska pälsälen tar sig upp i Murray-Darlingfloden, och man har hittat och dödat sälar så långt upp som i Canberra.

Fidel Castro avgår

Den 2 december 1956 anlöper kryssningsfartyget Granma det som idag kallas Granma province, och ett 80-tal blöta och troligen sjösjuka exilkubaner under ledning av Fidel och Raúl Castro, Ernesto "Che" Guevara och Camilo Cienfuegos stiger i land. Platsen för landstigningen var noga valt, 61 år tidigare hade José Martí landstigit i samma område när Kuba gjorde sig självständigt från Spanien. Väl framme så etablerade 26 juli rörelsen, som döpts efter ett misslyckat kuppförsök 1953, ett fäste i bergen, och inledde angrepp mot den sittande regimen under ledning av den USA-stödde diktatorn Fulgencio Batista (1901 - 1973).

Batista hade allt sedan 1930-talet varit en frontfigur inom kubansk politik, och hade redan 1940 valts till president, en post han lämnade 1944. Trots detta utövade han stort inflytande på Kubas politiska liv bakom kulisserna, och 1952 tog han makten genom en statskupp. Även om Batista varit populär och haft ett stort stöd bland kubanerna, började hans populäritet att falla i takt med att all form av politisk opposition slogs ner brutalt samtidigt som hans regim - delvis tack vare kopplingarna till den amerikanska maffian - blev allt mer korrumperad. Protester mot Batista blev allt vanligare, och den 26 juli 1953 angreps Moncada-kasernen av oppositionella under ledning av en före detta försvarsadvokat vid namn Fidel Castro. Angreppet misslyckades, och Castro och flera andra greps och fängslades. Den 15 maj 1955 valde dock Batista, troligen i ett försök att mildra kritiken, att släppa de fängslade och Castro valde att fly till Mexico.

Den 2 december 1956 så Castro tillbaka, men den här gången var det Batista som fick dra det kortaste strået och den 1 januari 1959 tvingades han brådstörtat lämna landet och fly till Dominikanska republiken.

Fidel Castro och de andra medlemmarna i 26 juli rörelsen kunde göra en bejublad entré i Kubas huvudstad Havanna, och snart etablerade sig Castro som landets nye ledare. Från grannladet USA möttes Castros maktövertagande med blandade känslor, USA hade allt sedan Spanien tvingats bort haft stora intressen i landet och hade också stött Batistas regim. Det dröjde dock inte länge innan Kuba och USA hamnade på kollitionskurs, och under början av 1960-talet började USA utarbeta planer för hur man skulle bli av med Castro. Ett misslyckat försök att landsätta exilkubaner i Bahía Cochinos (grisbukten) den 17 april 1961 stärkte troligen bara Castros ställning, och tvingade Castro att söka nya allierade.

Den 22 oktober 1962 blev dock denna, för de flesta i USA och resten av världen, fullständigt okända konflikt, i högsta grad allvar. Amerikanskt spionflyg hade upptäckt att Sovjetunionen börjat anlägga raketramper på kubansk mark. Den amerikanske presidenten Kennedy valde i ett tv-tal att lägga korten på bordet och krävde att de sovjetiska raketramperna skulle tas bort, under 13 intensiva dagar förberedde sig resten av världen på ett kärnvapenkrig, men till slut valde Nikita Chrusjtjov att demontera ramperna. För president Kennedy var det sovjetiska beslutet att ta bort ramperna en stor vinst, för Chrusjtjov var det början på slutet.

Efter detta valde USA helt enkelt att försöka isolera Kuba, en politik som dock visade sig tämligen misslyckad. Inte nog med att mängder med människor inspirerades av Castros revoltion, den hade dessutom genomförts av en rad unga och massmedialt gångbara personer. Såväl Castro som Guevara blev ikoner för en hel generation, och Castro försökte nu - med blandand framgång - sprida sina revolutionära idéer till såväl Latinamerika som Afrika. Castros regim överlevde tio amerikanska presidenter, och George W. Bush blir den förste amerikanske preisdent sedan Dwight Eisenhower som nu kan blicka ut mot ett Kuba utan Fidel Castro som dess ledare.

För idag, den 19 februari 2008 valde så Fidel Castro Kubas diktator att, inte helt oväntat, annonsera sin avgång. I tidningen Granma (döpt efter den båt som Castro anlände med till Kuba den där decemberdagen 1956) skriver han:
"Jag meddelar härmed att jag inte har för avsikt, och inte heller kommer att tacka ja - jag upprepar - att jag inte har för avsikt, och inte heller kommer att tacka ja till posten som president och överbefälhavarare".

I och med detta har en av de sista kvarvarande resterna från det Kalla Kriget försvunnit, och George W. Bush blir alltså den förste amerikanske presidenten sedan 1959 att få se ett Kuba utan Fidel som officiell ledare för landet. Frågan är förstås när näste amerikanske president kan se Kuba utan familjen Castro som Kubas statsöverhuvud, med tanke på att Rául Castro är 76 år så är det väl inte helt orimligt att anta att det inte lär dröja allt för länge.

Frågan är dock vad som nu kommer hända i Kuba utan Fidel Castro. I många avseenden är Kuba på väg tillbaka till vart man började när Castro den där decemberdagen 1956 klev av Granma. Landets ekonomi är körd i botten, och Chavez oljepengar kan förstås inte ersätta det stöd landet trots allt kunde tillgodogöra sig under det Kalla Kriget. Då Sovjetunionen köpte kubanskt socker till överpriser och sålde vete och olja till underpriser, något som givetvis gjorde att Castro kunde imponera på omvärlden med att landet hade Latinamerikas högsta levnadsstandard.

Utrikespolitiskt är också landet idag troligen än mer isolerat än vad man varit på många år, flera tidigare Kubavänliga regimer och politiker har bytt ställning eller tonat ner sina positiva omdömen om Kuba. Och även om man Morales och Chavez (i Bolivia respektive Venezuela) får räknas som några av Kubas närmasta allierade, så måste ändå Kubas försök att närma sig Iran tolkas som ett tydligt tecken på desperation.

En annan fråga är förstås vilken väg Kuba nu ska ta, ska man försöka vrida klockan tillbaka eller kommer Kuba att reformeras? På vilket sätt kommer den generation kubaner som inte upplevt revolutionsåren eller landets Gyllene period att reagera. Onekligen är det en intressant och spännande utveckling...

I Sverige verkar nyheten mötts av idel, åtminstone från rikdagspartierna, positiva reaktioner:

Socialdemokraternas utrikespolitiska talesman Urban Ahlin säger:
"Man ska inte förringa Castros roll på Kuba, med bra utvecklad sjukvård och skolor. Men det förtar inte att han varit en diktator".

Utrikesminister Carl Bildt tillägger på sin blogg:

"Kubas folk har samma rätt till frihet och demokrati som alla andra folk, och vi hoppas innerligt att nya möjligheter till en utveckling i denna riktning också skall innebära nya möjligheter till samarbete mellan Kuba och världen i övrigt".

Inte ens Lars Ohly verkar vara allt för sorgsen när han beskriver Kuba
"Förhoppningsvis leder det här till en demokratisering av Kuba. Att sjukvården och utbildningen är väl utvecklad förtar inte att Kuba är en dikatur".
En lite mer tvetydig kommentar avslutar det hela från Svensk-kubanska föreningen:
"Vi är glada för allt som Fidel Castro har gjort för det kubanska folket. Vi är också glada för att han ska fortsätta kämpa".

Källor:

Fidel Castro avgår

Bildt: ”Slutet på en epok”

”Inte oväntat att Fidel avgår”

Fidel Castro avgår

NE

Wikipedia

Reinfeldt och Kosovo

Idag säger statsminister Fredrik Reinfeldt i Svenska Dagbladet att svenskt erkännande av Kosovo inte lär dröja länge, samtidigt som han på ett oroande sätt förklarar att det:
"kommer att handla om en långvarig uppbyggnad av en statsbildning som ännu inte är mogen att stå på egna ben, och som under längre tid kommer att ha ett betydande internationellt inflytande över den processen".
Jag vet inte riktigt om Reinfeldt är medveten om hur oroväckande detta egentligen låter. Frågan är nämligen hur länge det är tänkt att EU ska vara involverad i Kosovo, och när landet egentligen är moget att stå på egna ben. Vad som dock är mer oroande, vilket DN:s journalist Maciej Zaremba visade i sin lysande artikelserie om EU:s och FN:s roll i Kosovo, är hur EU och FN misskött sina uppgifter. De flesta torde vara på det klara med att korruption och organiserad brottslighet är vardagsmat i Kosovo, men jag tror få känner till den korruption som genomsyrar EU och FN:s organisationer. Något som också fått många Kosovoalbaner att ifrågasätta EU och FN:s roll i landet, och utan någon egentlig kontroll är förstås risken stor att problemen med EU och FN finansierade projekt helt enkelt aldrig kommer kosovoalbanerna till nytta. Pengarna hamnar istället i mindre nogräknade politikers, byråkrater, företag och den organiserade brottslighetens fickor...

Inte nog med att Serbien (som under flera år nu närmat sig EU och västeuropa) vänder sig bort från EU, och istället vänder sig mer mot Ryssland. En annan inte allt för vågad gissning är att många västvänliga politiker nu kommer att förlora inflytande i serbisk politik, och att de tidigare - iaf officiellt - marginaliserade nationaliströrelserna kommer växa sig starka. En utveckling som faktiskt kunat sköjas redan innan, och som kanske också visar på västvärldens begränsade insikt i serbisk politik. I höstens serbiska val var det nog många som höjde både ett och annat ögonbryn när Marija terifovi (vinnare av Schlager EM 2007) gick ut och stödde den nationalistiska sidan i valet. Det var svårt att inte se besvikelsen hos många i Sverige, men det kanske ger en insikt i att inte politik på Balkan handlar om mycket mer än bara politiska beteckningar.

Men nu återfinns det även en rad problem inom EU, och återigen så gör sig historiens eko hörda, och gamla allianser och intressefärer dör sällan enkelt. Länder som Tyskland, Storbritannien o.s.v. har, vilket man också var under inbördeskriget på 90-talet, pådrivande i att erkänna den nya staten. Länder som Frankrike och Italien, vilka historiskt sett haft nära kontakter med serberna, är precis som på 90-talet kluvna. Länder som Spanien och Grekland är rent av kritiska, troligen oroade över hur katalaner och basker skulle kunna använda exemplet Kosovo för att skapa egna stater. Den spanske utrikesminstern Miguel Angel Moratinos säger i ett uttalande att:
"Spanien kommer inte att erkänna gårdagens ensidiga självständighetsförklaring. . .eftersom det inte tar hänsyn till internationell rätt".
Risken är således att EU pånytt delas in i två läger, de som kommer erkänna Kosovo och de som kommer att avstå.

Detta leder osökt till den andra frågan, vad vill EU göra med Kosovo? För i ärlighetens namn har inte omvärldens försök att med lock och pock ena serber och kosovoalbaner varit speciellt framgångsrik. Gårdagens självständighetsförklaring kommer med största sannolikhet innebära att försöken att närma sig Serbien nu gått i kras, och att EU får ta kontrollen över ett land utan några som helst möjligheter att stå på egna ben.
Hur långvariga dessa effekter blir är svårt att säga, men jag tror att EU har missat sin chans att under en lång tid framöver närma sig Serbien. Jag tror nämligen att Serbien efter detta kommer i allt högre grad att vända EU ryggen och istället närma sig Ryssland, vilket kan få otrevliga konsekvenser.
Vad spelar det för roll kanske någon frågar sig, vem bryr sig om EU fjärmar sig från Serbien? Det är förstås en bra fråga, men risken är nu att man helt enkelt fastställer de serbiska nationalisternas bild av att serbernas lidande föringras. Det är förstås inte svårt att se hur serbernas bild av sig själva som de stora förlorarna i efterdyningarna till det Kalla Krigets slut, fått fäste och troligen nu kommer cementeras. Utan några egentliga protester från omvärlden har serberna fördrivits från Bosnien, Kroatien och nu Kosovo, ett område som för många serber är landets vagga. Det är kanske är för oss svårt att riktigt förstå serbernas känslomässiga hållning till Kosovo, något som avspeglas i uttalandet från den - i alla fall tidigare - EU-vänlige serbiske presidenten Boris Tadic.
"Serbien kommer aldrig att erkänna denna ensidiga och olagliga förklaring".

I den serbiska enklaven Gracanica sammanfattade nog biskopen Artemije, den ortodoxa kyrkans överhuvud i Kosovo att
"Kosovo har alltid varit och kommer alltid att förbli serbiskt territorium. De albanska ledarnas oberoendeförklaring är inget annat än en ockupation".
Det är möjligt att detta är tomma hot, men det finns säkerligen gott om uppgivna och - på omvärlden - besvikna serber, och att EU nu under en längre period bränt sina broar till ett närmande med Serbien.

Källor:

Sverige erkänner Kosovo i mars
EU har ingen strategi för Balkans framtid
En bitter dag för serbiska flyktingar
Afghanistan tog första steget
Splittrat EU agerar mer med vånda än jubel

Grattis EU

Efter år av väntan och längtan så förklarade sig Kosovo sig självständigt från Serbien, och EU står nu inför sin största utrikespolitiska kris sedan inbördeskriget i Jugoslavien.

"Från och med idag är Kosovo stolt, självständigt och fritt" sa Hashim Thaci (Kosovos regerinschef) och med de orden så fick Europa tillökning, något som både risats och rosats. Frågan är dock när och hur baksmällan kommer, för vi talar om ett land som mer eller mindre styrs av EU och vars enda egentliga inkomstkäll (vid sidan av organiserad brottslighet då) är bidrag från EU. Kosovo har idag en öppen arbestlöshet på 43% och är ett land där drygt 45% av befolkningen lever enligt Världsbankens defintion under fattigdomsgränsen. Även om landet tydligen är i besittning av värdefulla mineraler, så är det rätt tveksamt om det kan rädda ett lag där strömmen med lite jämna och ojämna mellanrum går i huvudstaden Pristina.

Men nu är det förstås inte bara de ekonomiska problemen med det nya landet, självständighetsförklaringen har återigen visat på det faktum att Ryssland i allt högre grad nu fjärmar sig från Västeuropa och USA. Även om Ryssland tidigare tagit ställning, av historiska orsaker, för Serbien är inget nytt, men för första gången på nästan 20 år är det nu ett ryskt ställningstagande med någon form av pondus. Ryssland idag är ett land på uppgång, under Putins ledning och stigande oljepriser, har Ryssland återfått mycket av det stukade självförtroende man led av under Jeltsin. Även om Ryssland förstås inte kommer gå i krig för att bevara Status Quo, så kommer förstås Ryssland att på alla sätt försöka försvåra Kosovos försök att vinna internationell status.

Vi kan gott anta att Ryssland - som medlem i Säkerhetsrådet - inte kommer rösta för att Kosovo ska få fullvärdigt medlemsskap, vilket gör att vi riskerar att få ett europeiskt svar på Taiwan. Problemet är dock inte helt enkelt, EU:s ständiga expansion har nu gjort att unionen nu mer eller mindre gränsar till Ryssland och Ryssland har tidigare visat visst missnöje med vad de anser vara intrång från EU i deras intressesfär, bl.a. Ukraina och Vitryssland. För Ryssland finns dock möjligheten utnyttja situationen och propagera för att den ryska minoriteten i Georgien ska få ett eget land.

Men åter till Kosovo, för nu är som sagt landet självständigt och nu ställs EU inför ett enormt arbete, vilket inte bara inskränker sig till att försöka skapa en fungerande statsapparat. Det gäller också att bekämpa den otroliga korruption som genomsyrar landet, och som i många fall faktiskt härrör direkt från FN och EU och skapa ett samhälle där 43% inte är öppet arbetslösa. Riktigt hur EU, som troligen som vanligt kommer vara internt splittrad och förvirrad, ska lösa återstår att se. För tillfället ser jag dock att Kosovo under en obestämd tid kommer bli EU:s lilla gökunge...

Källor: Baksmälla hotar efter dagens frihetsfirande